Hej! Min mormor tycker det är underligt att jag inte har skaffat ett riktigt jobb ännu. Själv tycker jag att jag har det bästa jobbet man kan ha. Det brukar jag berätta för folk jag träffar. Tänk att få arbeta med hästar och att varje dag få träffa en massa olika människor som är glada och ser fram emot sin ridlektion. Jag tröttnar aldrig!

Mitt mål med mina lektioner är föstås att de som kommer ska lära sig mer om hästar och ridning. Men det allra viktigaste är att vi har kul, och det har vi! Det kan bli ganska mycket skratt och konstiga missförstånd under en lektion.

På mina dressyrgrupper har vi en liten svaghet som vi jobbar hårt på. Vi kan noggrant gå igenom och rida en övning i vänster varv. Men sedan när vi byter varv så vet ingen vart den ska och ett rent kaos uppstår. Det brukar kunna bli riktigt roligt! Det är det här med höger och vänster, ja ni vet...

Jag vet också att det är viktigt att man går tillbaka och repeterar det mest grundläggande ibland. En gång hade jag lektion för en grupp som jag undervisat sedan tidiga 90-talet. Vi kunde  varann ganska bra. Den här lektionen var det hoppning och vi hade just tagit tyglarna när en elev sa: -Ulrika, nu har vi ridit så länge för dig så det här med framridning, det kan vi redan. Vi kan väl börja hoppa direkt istället. Jaha, tänkte jag, dags att gå tillbaka litet igen då.

Nånting som känns  stort när man har lektion är när nio damer eller herrar i övre medelåldern sitter samtidigt på varsin häst och skiner som solar. Då är det skoj att vara instruktör!