Hej! Så var helgen över och en massa olika tävlingar likaså. På fredagen var Sara Hägg och Sara Wångmar iväg och red Upplandsdistriktets uttagningar till Riksmästerskapen för ridskolehästar.

De var jätte duktiga och kämpade väl. Programmet var ett Ryttartest där man rider fyra och fyra. Inte helt lätt då de blandade ponnyer och stora hästar i grupperna och en av bedömningspunkterna var förmågan att hålla avstånd. Sara W red på Kalle E istället för Goliath som det var tänkt (han hade ju sträckt rumpmuskeln, men nu är han bra igen:) och Sara H red på Pedro B. Sara och Pedro var nära att knipa segern men slutade till sist på en andraplats.

På lördagen var det ponnyhoppningar på Lurbo. Evelina Lindmark hade bra flyt med sina två ponnyer Texas Action och Cayenne af Daloro. Två första och ett andrapris blev det!

På söndagen tävlade de stora hästarna sin sista omgång i division 2 också det på Lurbo. Banorna bjöd på svårigheter då underlaget släppte på sina ställen. Inga av de sju deltagande lagen var helt felfria. UPK lyckades knipa en andraplacering för dagen vilket sammanlagt gav dem den totala segern i serien! I laget red Emelie Widenberg- Lucky Flower, Jennifer Olsson-Santiago,Therese Blom - Upsidedown och Camilla Boström- Big E.

Här hemma arrangerade vi ponnyernas final i Division 2 dressyr. Sista omgången reds i LA:1. Framridningsklassen LB:1 vanns av Emma Hagström på Galliano, Frida Norelius på Thincy var tvåa och trea Sara Hägg på Pedro B.

I lagklassen var alla också jätteduktiga och laget slutade på en andraplats för dagen och trea eller fyra totalt.

I laget red: Frida Norelius-Thincy, Emma Hagström- Galliano, Erica Hagström-Earl Grey och Sara Hägg- Pedro B.

Riktigt bra jobbat alla som deltagit i de olika omgångarna i allsvenskorna samt d e som tävlat individuellt. Ett extra tack också till alla våra duktiga funktionärer som jobbar i ur och skur vid våra tävlingar, ni är jätteduktiga!

Hej! Häromdagen drabbades jag av svår panik när dragkedjan till mina stövlar pajade. Det gör den regelbundet. Först den högra sedan den vänstra och så den högra igen. Så där håller det på. Det är priset man får betala för att ha ett par tajta och välsittande stövlar.

Som tur är har jag hittat en bra sadelmakare som hjälper mig att byta dragkedjorna så det är inte där problemet ligger.

Det verkliga problemet är just då, när dragkedjan går sönder. Naturligtvis gör den bara det när man fått på sig stöveln och dragkedjan är högst  uppe i knävecket och det händer bara när man är under tidspress.

Det hörs ingenting men man kan känna som ett litet rispande på baksidan av vaden och när man ser efter så har dragkedjan delat sig.

I samma veva bryter kallsvetten fram för det är nämligen omöjligt att få av sig stövlarna igen. Benet är skapt så att det är smalare i knävecket än mitt på vaden. Speciellt när man har ridit länge och vaderna har antagit en lätt julskinkeform. Det finns helt enkelt ingen möjlighet!

Vem vill vara fast i sina stövlar för all framtid... Där sitter man på golvet i omklädningsrummet och sliter med dragkedjan medan svetten pärlar i pannan och hjärtat dunkar i bröstet. Så efter en lång stunds kamp är stöveln av. Dragkedjan är bara skrot och en tur till sadelmakaren stundar. Men oj vilken frihet!

Så länge ni inte har suttit fast i era ridstövlar så kan det vara svårt att sätta sig in i känslan. En gång fastnade jag i min nya ridhjälm som hade ett spänne som jag inte var hemma på. Det var också en traumatisk upplevelse som jag försöker glömma.

Hej! Ikväll är det uttagning till Riksmästerskapen i Dressyr för lektionshästar. Vi skickar en ryttare på ponny det är Sara Hägg på Pedro, och en ryttare på häst det är Sara Wångmar på Kalle. Vi håller tummarna för dem under kvällen! Det ska tydligen vara en "Sara" i år.

Idag har vi även en gästbloggare! Det är naturligtvis (se namnet) Sara Husén som varit ute på äventyr.

Hej där alla glada hästmänniskor!

Tänkte bara berätta att jag fick skäll av mina elever igår… Det hela började i fredags eftermiddag när min bil bestämde sig för att inte starta! Det är inte första gången den kommer på såna tankar och jag börjar ge upp hoppet om att det skulle vara den sista. Så för tillfället är jag en billös instruktör som gladeligen åker buss till stallet. Det blir många busskvitton i plånboken när man som jag är i stallet nästan varje dag… Problemet igår kväll var bara det att klockan hade passerat 19 när jag begav mig iväg på 886:ans buss med destination Jälla (och sedan gångväg till UPK) Vid den här tiden på året är det mörkt ute vid sju på kvällen, mycket mörkt… Men ovan bussresenär som jag är glömde jag helt bort att ta på mig reflexerna! Det blev en ganska läskig promenad från bussen till stallet där jag hoppades att inga bilar skulle komma just då… Men se det gjorde det! Flera stycken dessutom. Och i varje bil satt någon av mina vuxna elever… Jag vet ju själv hur läskigt det är som bilförare att passera en gående eller en cyklist utan reflexer så hade en ganska bra aning om vad de skulle säga vid uppropet! Fast de var ändå snällare i sitt skäll än vad jag trodde att de skulle vara – kändes mest som när mamma kommer på en med att göra något man inte får… Så tänk på det alla när ni rör er till och från stallet i mörkret – på med reflexerna och gå på rätt sida av vägen så minskar vi alla risken att något tråkigt ska hända.

Dessutom är det lättare att vinka in bussen när man ska hem om man har en reflex på sig! För det fick jag också lära mig – utan reflex åker bussen gladeligen förbi utan att se dig… Det är kallt att stå och vänta i 1h på nästa buss! Men det är en annan historia…

Hej! Alla ni som rider hos oss på ridskolan är medlemmar i Uppsala Ponnyklubb. Det tänker man kanske bara på en gång om året, när man betalar sin medlemsavgift. Att ridskolan är klubbdriven betyder att det finns en styrelse som driver klubben på ideell basis. Ingen i styrelsen får betalt för att sitta där utan de gör det frivilligt och på sin fritid.

Styrelsen i sin tur har anställt en ridskolechef som tillsammans med styrelsen har till uppgift att få verksamheten att rulla och gå runt varje år.

Det finns även några fler anställda som har till uppgift att sköta hästar, stall och lektioner.

Föreningen drivs så att de pengar som kommer in går tillbaka i verksamheten i form av foder till hästarna, utrustning, inköp av nya hästar, lön till instruktörer, upprustning av anläggningen, skötsel av hagar och stängsel och mycket annat.

I övrigt så är det som i alla föreningar mycket som sköts ideellt. Vår tävlingsverksamhet till exempel. Vi har en tävlingssektion som arrangerar och ser till att få våra lokala och regionala tävlingar att fungera. De gör ett superjobb! Klubbtävlingarna sköts av vår ungdomssektion på ett föredömligt sätt. Ibland kan vi ha runt 100 starter på en klubbtävling så det är inga små arrangemang.

Stallvärdinnorna som finns i stallet och hjälper de yngre och nya eleverna.

Andra saker som medlemmarna kan hjälpa till med är underhållet och utvecklingen av vår anläggning. Just nu är det ett par datakunniga föräldrar som håller på att ordnar så vi får ett nätverk till våra datorer det kommer bland  annat att kunna utnyttjas vid tävlingar.

En annan medlem erbjöd sig att ansa våra äppelträd. Några flitiga mammor har målat vårt fina sekretariat vid dressyrbanan. Det är numera rött och den sista piffen satt de när de sydde gardinerna. Nästan så man vill flytta in. I hemlighet var det någon som sådde frön på en liten kulle utanför stallet i våras. Det har blommat där ända tills nu!

I en förening är det just alla de här små sakerna som det är så värdefullt att få hjälp med. Jag skulle tro att det finns många som sitter på kunskap och färdigheter som Uppsala Ponnyklubb skulle ha nytta av. Det går alltid att höra av sig till vårt kontor upk@telia.com .

Stallet på en ridskola ses ofta som en fritidsgård och det är en jättebra miljö att vistas i. Det man däremot ska komma ihåg när det gäller ridskolor och föreningar är att det till skillnad mot fritidsgårdarna inte finns några anställda fritidsledare och att mycket av ansvaret ligger på en själv.

Ibland vistas små barn i stallet utan tillsyn av sina föräldrar och det kan jag tycka är både synd och otäckt. Även om man inte kan så mycket så kan man ta sig tiden att vara med och framförallt se efter sitt barn i stallmiljön som faktiskt kan vara farlig för någon som är ovan.

Att jobba ideellt i en förening behöver inte vara så jobbigt. Man kan göra det man har tid med. Det kan vara något så litet som att damma av ridhjälmarna på kontoret eller att tömma papperskorgen på läktaren istället för att sucka över att den är full.

Hej! Igår kväll var Goliath halt. Vi tittade på honom i morse och kunde konstatera att han förmodligen fått någon sträckning i ena bakbenet eller kanske ända uppe i lårmuskeln. Högt upp satt det i alla fall. Det blir till att vila några dagar så går det nog över av sig självt.

Annars mår hästarna bara prima. Leran är just nu av bästa sort så det är inte helt fel att åka aningen tidigare till lektionen för att hinna borsta lite extra.

När det kommer till bortsningen så är hästar väldigt olika. En del tycker det är jätteskönt att bli borstade över hela kroppen med piggborsten. Det får gärna rivas lite extra.

Andra föredrar en mer försiktig behandling. Huvudet, benen och under magen är sådana områden där man kan behöva ta extra hänsyn.

(Själv blir jag helt utom mig om någon tar mig under fötterna!) På hästens ben är det ibland lättast att använda fingrarna. Lite smuts under naglarna får man garanterat! 

Ibland blir man skitigare än man hade tänkt sig. Det hände mig en gång när det var just sånt här härligt väder. Jag hade ridit min ena häst och skulle släppa ut den i hagen innan jag red nästa. Naturligtvis hade jag en tränare som stod och väntade och därför var jag också lite extra snyggt klädd. (Jag tror att man får mer beröm då!)

Just den här dagen var min häst naturligtvis tvungen att bli rädd för något. Hästen hette Tornado så jag borde inte ha blivit så överraskad.

Han fick syn på något, kastade sig bakåt och sprang därefter framåt och över mig, sedan vidare ut i hagen.

Där låg jag, nedtrampad till hälften (läs hela framsidan, inklusive ansiktet)i Upplandsleran med en rad dekorativa hovspår på baksidan av kroppen.

Smutsigare än så har jag nog aldrig varit! Jag vill dock tacka den djupa leran som erbjöd mig att sjunka nedåt medans jag blev översprungen, annars hade jag nog inte klarat mig så bra. Jag har dessutom hört att lera ska vara bra för hyn.

Hej! I Sverige har över en miljon människor kontakt med hästar på ett eller annat sätt varje år. I Sverige finns det ungefär 300 000 hästar. Det finns nästan 1000 ridklubbar, omkring 520 ridskolor och 12 000 arbetande ridskolehästar.

Ridskolehästarna har ett bra liv! Jag tänkte på det senast igår när jag kvällsfodrade. När jag la in höet i Akilles box, som var tom eftersom han gick på den sista lektionen, så såg jag en halv brödkaka och några sockerbitar ligga i krubban. Att tacka hästen för lektionen med en liten godisbit, det är omtanke!

Stora elever och små elever kommer ofta med någon godsak i fickan. Brödbitar, sockerbitar eller fint skurna och tvättade morötter. Hästarna vet det. Man kan se hur de spetsar öronen och buffar på sin ryttare efter lektionen.

Ridskolehästen får alltid avsluta sid ridpass på lång tygel och avspänd skritt. Den blir omklappad och tackad efter avslutad lektion. Och så den där efterlängtade godisbiten som de har förtjänat så väl.

Ridskolehästen har alltid sällskap, den blir omskött varje dag och riden ordentligt oberoende på väder och vind.

Det är ett bra liv helt enkelt! Tack för det alla omtänksamma ridskoleelever.

Hej! Sedan Mysak och Lady försvann är det många som har frågat och undrat vad det egentligen är som händer och hur det går till när man tar bort en häst. Jag svarade kort på klotterplanket men tänkte skriva om det här också.

När man bestämmer sig för att ha ett djur, stort eller litet, så ingår också själva livskonceptet i köpet. Den dagen då djuret är gammalt eller har blivit sjukt kommer och man känner sig aldrig riktigt beredd ändå.

När man provat alla utvägar och beslutet om avlivning är det enda som återstår kan det vara bra att veta vilka alternativ som finns.

Eftersom det är många barn och ungdomar som rör sig hos oss i princip hela dagarna så har vi  valt att ta bort våra hästar på Djursjukhuset vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Där har vi alltid blivt väl mottagna och personalen tar väl hand om både häst och hästägare.

När hästen har stallats in i en box och ägaren har fått den tid den behöver så får hästen en lugnande spruta. Den blir trött, dåsig och lugn. Sedan får hästen en injektion med sömnmedel i en väldigt stor dos vilket gör att den somnar djup och sedan slutar hjärtat att slå. Det här förloppet känns väldigt lugnt och värdigt.

För andra känns det bättre att få ta bort sin häst i hemmiljö. Man kan till exempel välja att hästen får stå i sin hage medan ägaren håller i. Hästen avlivas med något som heter "slaktmask". Det är en stålbult som man "skjuter" in i hästens skalle. Det låter brutalt men är en ögonblicklig död fär hästen som inte hinner lida över huvud taget. Tyvärr måste hästen tömmas på blod innan man kan vinscha in den i transporten. Detta är ett förlopp helt utan lidande för hästen men med många moment runtomkring som kan se otäcka ut.

Ibland blir det inte som man har tänkt. Hästen kanske skadar sig svårt när den är i hagen eller är för sjuk för att lastas. Då är man tvungen att ta ut nödslakten till sitt stall. De använder oftast samma metod som ovan. Nödslakt har jag bara upplevt ett fåtal gånger vilket jag är glad för. En situation där hästen blir så akut sjuk är inte rolig eftersom man inte får någon tid att förbereda sig.

Ibland tänker jag på hur det går till i naturen. När djur i en flock blir gamla så blir de en fara för den övriga flocken eftersom de sinkar de andra. De gamla och sjuka djuren lämnas bakom och svälter ihjäl eller blir offer för något rovdjur.

Som husdjur får hästen omvårdnad under ett långt liv och sedan möjlighet att "dö värdigt" om man tänker ur människans perspektiv.

Man blir aldrig van. Det är alltid jobbigt. Men det är en del av livet.

Hej! Idag när jag skulle sätta mig i bilen och åka hem från stallet så fick jag se en flicka som hade ridit komma springande mot parkeringen. Hon hade fortfarande ridhjälmen på sig och ridspöt i högsta hugg. I vänster galopp med små hoppsa steg då och då sprang hon mot bilen där någon av hennes föräldrar väntade.

Man kan se dem lite varstans. I bilen, på bussen eller gående på den lilla vägen mot stallet. Alltid med ridhjälmen på huvudet, färdiga för att rida närhelst de blir ombedda.

Jag kommer ihåg hur det var. Själv tränade jag lättridning när jag cyklade med mamma till affären. Jag ställde två stolar tillsammans, la en kudde som sadel och band ett hopprep i den ena stolsryggen. Sen red jag. Det var hoppning, uteritt och galopp längs en strand. Stolarna hängde med på allt.

Jag startade ridskola på baksidan av vårat hus. Hästarna hade vi gjort av gamla avsågade stockar med brädben. Jag länsade mammas garnförråd och gjorde tjocka svansar och långa svepande manar på mina hästar.

Det blev en ridskola. Grannbarnen kom och red lektion, jag var fröken. Vi hade ett stall. Vi sydde sadlar och träns. Vi hade hopptävlingar. Det fanns en klubbtidning...

I morgon är det dags för våra blåbär och Lingon att rida sin tävling. Första gången för en del, andra har provat några gånger redan. Jag vet att det finns många som är lite nervösa nu. Mest förväntansfulla tror jag men också lite ont i magen.

Jag vet hur det är. Det är över tjugofem år sedan som jag startade min första klubbtävling. Jag har tävlat mycket sedan dess och ändå blir jag nervös varje gång det är dags för tävling. Men det är ju så kul!

Jag ville bara säga att ni är så modiga som vågar vara med. Och vare sig ni rider runt banan med noll fel och får en rosett eller råkar missa ett hinder denna gång så kom ihåg att ni har gjort erat bästa.

I morgon tror jag att både på stallplanen och bussen och längs den lilla vägen till stallet kommer det vimla av ridtjejer och ridkillar med hjälmen på.

Vi ses i morgon.