Hej! Vår nya häst Muskot besiktigades häromkvällen. Han visade sig vara genomfrisk vilket jag också kände på mig innan eftersom han är så pass ung.

Anna har ridit på honom den här veckan och han verkar vara både snäll och klok. Så nu får våra instruktörer vidare utbilda honom till sin framtida karriär som lektionshäst.

Han och Pedro får dock stå kvar i välkomststallet åtminstone över helgen. Eventuella förkylningsbaciller som följt med på resan visar sig inom 14 dagar. Det brukar inte vara något men att chansa skulle vara väldigt dumt!

Personalen använder alltid skyddskläder och skoskydd när de hanterar nya hästar och är dessutom noga med att tvätta händerna efteråt. Det ser rätt så roligt ut när de rider omkring i blåa overaller och plastskydd på skorna.

Men det är det värt! Vi har inte haft några smittor bland våra hästar sedan vi byggde välkomsstallet.

Något helt annat. Julshowen närmar sig... Det är väldigt spännande eftersom julshowsgruppen är väldigt hemlighetsfull. Hoppas att ni vill komma och titta den 16 december. I år är det som sagt 20-års jubileum.

Överskottet från julshowen går till ungdomssektionen som på olika sätt låter pengarna gå tillbaka till er medlemmar genom olika inköp. Hinder, vojlockar, speglar och annat. I år åker Us till globen tillsammans med våra yngre medlemmar. De har hyrt en buss och bjuder alla på bussresan!

Us, ni gör ett jättebra jobb!

Hej! Man brukar prata om hästars temperament.I den svenska ordlistan står att ordets betydelse är "lynne", "sinnesart". En annan beskrivning skulle kunna vara medfödd personlighet.

Varenda häst är naturligtvis sin egen personlighet. Precis som vi människor är helt olika varandra. Ordet temperament för tankarna till starka, häftiga känslor. Men en häst med starkt temperament kan ju vara en perfekt tävlingshäst med mycket vilja och "go". I den bemärkelsen blir temperamentet en viktig egenskap.

Har man endast en egen häst är det väldigt viktigt att välja med omsorg så man hittar en häst som passar ryttaren i temperamentet. Det beror ju helt på vad man ska använda sin häst till. Lugna skogspromenader, barnhäst, träning och lätt tävling eller kanske fälttävlan.

Styrkan på en lite större ridskola är att man genom att man har många hästar kan göra en bra mix med hästar av olika  sort.

Nybörjargrupperna måste rida på hästar med lugnt temperament. Som inte är känsliga för att ryttarna gör fel eller för yttre omständigheter.

När man ridit ett tag så är det dags att prova hästar med lite mer "fart".

De ryttare som ridit länge får utveckla sin förmåga ytterligare på hästar som är känsligare och har mer temperament än nybörjarhästen. Ridning av unghäst kommer också in här.

Det gäller att börja i rätt ände. Att sätta upp en osäker och obalanserad ryttare på fel häst kan sluta i katastrof. Eller som Erik Lette sa på en clinic; Man ska inte köra porsche förrän man kan köra en volvo.

Temperament visar sig inte bara i ridningen utan även när man hanterar hästen i övriga situationer. Till exempel vid in och utsläpp och i stallet.

Att en häst är temperamentsfull kan yttra sig i att den är lite "vass" att sköta om medans den kanske är  jättebra på att hoppa hinder.

Naturligtvis finns det hästar inte alls "passar inom dessa ramar" utan beter sig helt annorlunda. Alla är olika.

Med tiden lär man sig att hantera olika hästar efter deras förutsättningar. Till stor del för att man lär sig att utstråla rätt saker i sitt beteende och kroppsspråk. Man brukar prata om att läsa av hästen. Det betyder att man lär sig se hästens sinnesstämning och på så sätt kan förutse reaktioner.

Att lära sig läsa av en häst tar lång tid och kräver sin träning men det är det väl värt.

Däremot kan jag lova att hästen alltid läser av dig långt snabbare än du läser av den.

Hej! Idag gästar Agneta på bloggen. Hon borde kunna berätta hur mycket som helst eftersom hon är minst lika disträ som mig själv... Håll till godo!

När man har sin häst uppstallad på UPK ingår det att en lördag eller söndag var 7:e vecka ta hand om hela stallet – vi kallar det för stalltjänst. I tidernas begynnelse (en septemberdag 2001) skulle vi ha en av våra första stalltjänster.

Det var en söndag, och klubben anordnade denna dag en regional dressyrtävling för stora hästar. Det började bra, vi fodrade alla stallets hästar tidigt på morgonen, släppte ut de hästar som skulle gå ut (dvs de allra flesta), vi mockade, halmade, åt lite mat själva, och allt gick efter ritningarna ända fram till lunchen.

Sedan började det hända saker… Efter lunchfodringen  skulle jag gå och lämna havrevagnen i foderladan. Idag tjänstgjorde foderladan även som sekretariat, vilket innebar att det var en hel del tävlande som kom och gick vid ingången, och det satt tre personer som fungerade som sekretariatspersonal vid ett bord – jag har nu totalt förträngt vilka det var.

Det är ju en liten kant mellan marknivån och själva golvet, och ”förr i tiden” fanns inte de flyttbara lutande små ramperna att köra kärror och vagnar över, det var teknik och muskelkraft som gällde!

Jag hade inte någon teknik att tala om när jag skulle knycka havrevagnen över kanten, så första försöket misslyckades. Lite nervös blev jag ju eftersom jag hade publik, så jag ställde mig nära kanten och tog i för kung och fosterland. Då kom kärran upp över kanten, men tyvärr även upp på min ena fot, och när jag förgäves försökte rycka loss den så satte jag mig hårt på rumpan på betonggolvet. Vad gör man inte för att muntra upp sekretariatspersonal och tävlande besökare?! Fy så pinsamt! Jag var i alla fall tacksam att inte kärran välte. 

Så skulle lektionshästarna tas in…vi spände för linor och öppnade hagen till storhästarna, de stod snällt på kö vid stalldörren och vi sorterade in dem i rätt box en efter en. Inga problem.

Se’n skulle ponnyerna in. Några yngre tjejer som var där och tittade lite på dressyrtävlingen, och som ville borsta lite på sina favorithästar frågade om de fick hjälpa till med ponnyerna.

Nybörjare på stalltjänst som vi var så tyckte vi det var en lysande idé, vi började sortera in ponnyer och lämnade tjejerna vid stalldörren utan titta så mycket på vad de gjorde.

Rätt vad det var så vimsade tre lösa ponnyer omkring i stallet!! Stalldörren stod öppen och ingen människa var där, och ett par av ponnyerna satte fart mot gaveldörren – ut mot dressyrbanan där det var tävlingar…vi såg framför oss hur de skulle skena iväg upp till tävlingsbanan och skämma ut både oss och klubben genom att sabotera en viktig tävlingsritt för någon stackars ryttare.

Lyckligtvis fick vi igen dörren framför näsan på dem, och kunde styra in dem där de hörde hemma – och då kom en av de små tjejerna gåendes med sin favoritponny Kasper, som hon varit längst ner i ponnyhagen och hämtat, utan att stänga stalldörren innan… Där lärde vi oss att man inte får lämna insläppet utan tillsyn!

Vi sorterade in de återstående ponnyerna, och så var det klart. Skönt! 

Nu släntrade vi ner mot dressyrbanan för att titta lite på tävlingarna. På gräset framför dressyrbanan fanns en massa stolar till publiken, och vi slog oss ner. Det var väldigt mjukt i marken, jag tror att det var en gammal ridhusbotten som nyligen dumpats där och som det nu växte gräs på.

Både min och Annas stol var av den sorten som har fyra stålrörsben. Trött och lite fnissig (efter att ha varit vaken och i farten se’n klockan 5) började Anna studsa lite på stolen, varpå stolsbenen sjönk ner mer och mer i marken…Maria W. som också var och tittade på tävlingarna tyckte det såg rysligt skoj ut, så hon bytte stol med mig så att hon också kunde skutta ner sin stol i marken!

De tävlade om vem som kunde få ner stolsbenen i marken snabbast. Och eftersom jag också var trött och fnissig så skrattade jag hejdlöst åt tjejernas tilltag – men hoppsan, vi var visst publik på en dressyrtävling – folk tittade så konstigt på oss, och ännu mer skrattade vi eftersom man ju inte alls skulle skratta och väsnas där vi befann oss. Pinsamt?? Jovars! Och jag som inte ens kunde skylla på att jag var en trött och tokig tonåring, jag skrattade väl mest av alla.

Tillslut hade stolarna åkt ner så mycket att benen inte syntes, och då skulle vi dra upp dem. Det gick inte! De satt fast… Maria F., som också kommit och tittat på tävlingarna, hjälpte till. Hon tog i allt vad hon orkade, då lossnade stolsdynan men resten satt fortfarande fast. Då gick jag fort därifrån.

Jag vet än idag inte hur stolarna kom bort därifrån… Vi lyckades faktiskt klara av både eftermiddagsfodring och kvällsfodring utan att något mer konstigt hände. I alla fall inget som jag kommer ihåg! Däremot har det hänt allt möjligt tokigt under andra stalltjänster, men det får bli en annan historia nå’n annan gång.

Hej! Idag var det dags för Moki att gå till "frisersalongen" igen. Inte för att han på något sätt skäms över sin kraftiga hårväxt. Han tycker nog snarare att det är rätt manligt.

Däremot är det inte bara hår som växer på honom (och andra Tinkerhästar). Eftersom hovskägget är så tätt så blir det lätt svamp i huden och det kliar och känns besvärligt. För oss som ska sköta om honom är det helt omöjligt att hålla rent och torrt i hårskogen. Det skulle behöva schamponeras och fönas med hårtork dagligen för att få stil på det hela. En rejäl klippning är det enda som hjälper.

När Moki kom till oss för ett par år sedan gömde sig en del överraskningar under hovskäggen. Förutom svampen så hade han också skabb under huden på sina ben. Inget av detta kan smitta till  människor som tur är. 

Både svampen och skabben orsakar skorpor och sår i huden så den första  gången vi klippte Moki för att kunna behandla detta var det inte roligt för honom. Vi kämpade tappert under en lång tid med salvor och medel mot skabb och svamp.

Det senaste året har vi ändå fått ordning på det hela. Så nu hittar vi bara små fläckar av torr hud när han är nyklippt. Det kan vi behandla med en speciell salva som vi fått utskriven av veterinär.

Moki ser för härlig ut med allt sitt hovskägg. Men skönheten får vika sig för nyttan i det här fallet och vi säger som frisören alltid gör när det är färdigklippt:

-Ja men nu känns det väl lite lättare!

Hej! Från och med den 1 januari 2008 blir det obligatoriskt för ponnyryttare och juniorer att bära säkerhetsväst vid hopptävling. Säkerhetsvästen ska vara en nivå 3 lila väst.

Vi har tagit beslutet att detta även ska gälla vid våra klubbtävlingar i hoppning. Vid lektionsridning kommer det däremot fortfarande att vara frivilligt. Vår motivering till detta är att själva tävlingsmomentet är så mycket mer riskfyllt.

Säkerhetstänkandet inom ridsporten utvecklas ständigt. För bara tjugo år sedan var det ett helt annat tänk. Ridhjälmar av pressad papp med hakbandet uppspänt och ridning i träskor kunde förekomma.

Sedan dess har det hänt mycket inom ridsporten och denna senaste regel är välkommen.

”Ridolyckor drabbar mest motionsryttare i samband med uteridning och inte så ofta lektions- eller tävlingsryttare. De olycksdrabbade ryttarna har ofta 1-3 års ridvana. Olyckor i samband med lektionsridning på ridskola förekommer mindre än en gång per 1000 ridtillfällen, vilket betyder att lektionsridning på ridskola är att betrakta som en säker aktivitet”.(Sven Forsström)

På ridskolan sker ridningen under ordnade former och under övervakning av utbildad personal. Olyckor som leder till att man får uppsöka sjukhus är ovanliga.

På ridskolorna kan man välja att ha hjälmtvång för alla som rider på anläggningen vilket gör att ryttarna redan från början får lära sig att använda hjälm. Både vid ridning och hästhantering.

Tyvärr finns det fortfarande ingen lag om att bära hjälm vid ridning och många ryttare på egna anläggningar eller i mindre stall rider utan hjälm.

En studie i The Journal of Trauma visade att av 156 patienter som drabbats av skador på nervsystemet i samband med ridning hade enbart två använt hjälm. Det säger ganska mycket om hur viktig hjälmen är vid eventuell avfallning.

När man rider kan man ramla av. Hästar är levande djur med flyktinstinkt. Men man kan själv till viss del vara med och styra utgången genom att använda rätt utrustning. Godkänd hjälm, ridstövlar och väst är en väl värd investering.

Hej! I morse var det tävlingsdags. Gabbi skulle rida och jag sköta markservicen. Börjar kännas som rutin vid det här laget.

Klockan 04.30 ringer klockan. Gabbi har naturligtvis dragit på sig startnummer ett så sovmorgon kan vi glömma. Den inte helt oväntade snön ligger decimeterhög utanför dörren. Men vår omtänksamma pappa har lagt på vinterdäck på både trailer och bil dagen innan.

Som vanligt kommer allt flyta utan bekymmer denna morgon.

05.00 stiger jag innanför stalldörrarna. Hästarna tittar yrvaket upp över boxkanterna. -Är det redan morgon? Men sen bestämmer de sig snabbt att det aldrig är för tidigt för lite frukost. Utfodringen till femtio hästar går på ett litet kick...

Så den sista touchen på Winston som plågats med att behöva bära både knoppar och glansspray över natten. På med transportskydd och täcke. Winston som går helt in för tävling så fort man kör fram trailern har knappt rört sin frukost så den får ligga kvar till hemkomsten, tänker vi.

Ut i mörkret och in i trailern. Klart för avfärd!

Gabbi startar bilen och börjar rulla. Då ser vi att instrumentpanelen är helt svart. -Vi har inga lysen ute heller, säger Gabbi.

Av med motorn och ett nytt försök. Kolsvart!

Av med motorn igen och ett nytt försök. Då händer ingenting= stendött!!!

Så efter att ha åkt tio meter på stallplanen får vi lasta ur. Winston ser yr ut när han kliver ner från rampen. -Redan klart? tänker han och går snällt in i stallet. -Nu blir det gott med lite frukost! Han sätter igång att äta.

På stallplanen kämpar Gabbi, mamma och jag med att koppla loss trailern, rulla den från bilen. Det är en stor boogie så vi får ta i ordentligt.

Sedan är det dags att rulla undan bilen som står mitt på stallplanen.

-Åhej, åhå! hörs ropen skalla i den mörka natten. Plötsligt rullar bilen och jag ramlar pladask i snön med ansiktet nedåt. Årets första snöängel, minsann!

På med annan bil och in för att hämta hästen som åtminstone är mätt nu även om vi börjar känna oss lite sena. Som tur är har snön övergått till regn vid det här laget så vägbanan är fin och vi kan köra problemfritt.

Vi änländer till tävlingsplatsen en timme innan start och nu löper faktiskt resten utan problem.

-Vilken tur vi hade att bilen pajade redan på stallplanen och inte på vägen hit eller när vi skulle hem, tänker vi.

Tävlingen går bra och efter en stund har vi  glömt den lite tröga starten.

Hej! Härliga, glada, roliga och spralliga hästar. Så vill jag beskriva ridskolehästarna när man ser dem springa ute i hagarna.

Titta bara på Bard och Sammy när de mäter sina krafter på ett lektfullt sätt.

Det är Karin Svedjedahl som har tagit bilden i precis rätt ögonblick.

Ibland så ser man inte till en enda ridskolehäst därute. Undrar om de har sprängt staketet och sprungit till skogs, tänker man.

Men nej då, dom är bara längst därborta i sina hagar. Plötsligt kan man nästan känna hur det börjar skaka i marken och sedan hör man ett dovt muller.

Så kommer dom allihopa galopperande och skuttande som om dom hade klämt i sig all havre i hela världen.

Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung, pigg eller så kallad "trög".

I hagen finns det energi så det räcker och blir över.

Efter en stund lugnar allt ner sig och hästarna ställer sig i en  stor hög och äter av höet som vi lagt ut. Alla får vara med. Ingen blir utan.

Bästa vänner!

Hej! Torsdag = träning för Uffe. Rena ridbyxor på och nytt schabrak så kan det inte gå fel. Det är alltid mycket att göra i stallet på morgonen så Gabbi och jag brukar ha lite svårt att komma upp på hästarna i tid. Men idag hade vi verkligen gjort allt för att hinna rida fram ordentligt.

Då stod dom där! Två timmar för tidigt. Danskarna!!! I shorts till råga på allt. Hösten måste komma sent i Danmark.

-Hej är ni redan här, sa Gabbi. Bara att lägga ifrån sig hjälmen och gå för att lasta ur den nya hästen som anlänt. Spännande förstås.

Isoleringsstallet stod i ordning gjort och med en skvätt havre i krubban och ett lass hö på golvet så sa den nya hästen inte nej till att stiga på i sitt nya hem.

Han var jättefin! En brun halvblodsvalack med ganska mycket fullblodsinslag. Fin exteriör med snyggt ansatt hals och lång manke och lagom kort rygg. Fyra år och snart på det femte.

Pappan heter Nimroy B (e.Nimmerdor) och mamman Ladalca (e.Le Matin).

Hästen själv är förstås namnlös. Vi har spånat på namn några dagar men inte kommit fram till det slutliga. Ni vet ju sen förr hur det blir när många viljor ska besluta. Några var inne på Disneyfigurer men det passar sig inte på en sån stilig häst. Så har vi ju Anna med Sylvester, fast hon har legat lite lågt den här gången. Vi har kört kryddtema på en del av våra hästar och namnet Muskot dök upp. Perfekt! Därför har jag använt det som överskrift på bloggen idag. Blir namnet befäst bland er elever så blir det svårt att byta sen. Smart drag!

Muskot själv står nu i isoleringsstallet ett par veckor tillsammans med Pedro B som bett om lite semester. Där har dom det bra.

Hur gick det med träningen sen då? Jo vi kom upp på hästarna sent som vanligt. Tjugo minuter senare var jag så utmattad att jag inte trodde det var sant när jag såg på klockan. Dessutom var dragkedjan sönder i mina byxor. Så jag red hela passet med gylfen nere. Det måste ha givit ett profsigt intryck!