Hej! Häromdagen kom min kusin Helena till stallet och hälsade på. Helena har vuxit upp på Gotland där familjen hade tre gotlandsruss i sin ägo. Menuett, Samantha och Tessan.

Min ridtur på Samantha kunde ni för övrigt läsa om för ett par veckor sedan.

Dessa tre hästar var också de första hästar jag red. Det var innan jag började på ridskolan vid Eke. Så på sätt och vis så måste jag väl tacka Helena för ridturen. Annars hade jag väl aldrig börjat rida.

Hade jag inte börjat rida så hade jag haft en faslig massa fritid att försöka göra av med.

Jag hade nog inte heller köpt häst. På det viset skulla jag ha sparat dryga fyrtiotusen kronor per år... För de pengarna hade jag nog köpt en massa onödiga grejor.

Hade jag lagt undan de pengarna istället hade jag varit miljonär idag...

Så tack!!! Helena!

I alla fall, Helena tittade på alla ridskolehästarna. Några kände hon igen sedan förut och andra var nya. Sedan borstade hon Ronaldhino en stund och såg till att gnida in jackan ordentligt med hästlukt så att katterna därhemma skulle bli glada.

Vi bestämde oss för att ta en tur till stallet  vid Eke. Där hade Helena Samantha under att antal år. Hon var väldigt nyfiken på om någon av stallkatterna fanns kvar.

Vi parkerade på stallplanen och konstaterade att allt var sig likt på utsidan. Så gick vi in i det stallet där Samantha stod när hon levde. Jag har varit där nyligen och sett den nya ombygnaden. Men Helena blev överraskad över förvandlingen.

Som tur var träffade vi på en stalltjej som jag känner och kattförhöret tog sin början. Helena är en "kattmänniska" och hon grillade på med frågor.

Vi fick reda på att Helenas älsklingskatt fortfarande levde men att han på eget bevåg valt sig ett nytt hem lite längre bort på vägen. Typiskt katter.

Helena ville titta in i de andra stallen också för att se om några gamla hästar fanns kvar.

Det gjorde det, flera stycken faktiskt!

Vi smög ner till hagarna och tittade också. Den gamla utevolten som vi brukade rida på när jag var liten och red på ridskolan vid Eke fanns kvar.

Den lilla kullen där vi brukade stå med hästarna och beta medans vi väntade på nästa lektion var där också.

På vägen tillbaka till bilen tittade vi in i det gamla ridhuset. På stolparna satt skumgummit kvar och hästnamnen som vi stått och "noppat" ur gick fortfarande att läsa. Jag tittade upp mot höloftet ,som också användes som läktare på den tiden, och kunde fortfarande minnas hur man stod däruppe och tittade på de som red.

Jag tror vi båda kände oss som elva år igen.

Vilken nostalgidag!

Hej! Idag har det varit skolavslutning för alla barn så nu börjar jullovet på riktigt. Hästarna kommer också att ha en del lediga dagar när de inte går på julkurser.

På söndag så är det terminsavslutning för skötarna. De rider sina sköthästar, fikar och byter julklappar med varandra.

Vi som jobbar i stallet vill skicka en stor julhälsning till alla er skötare som pysslar med hästarna under terminerna, hjälper våra nybörjare och håller ordning runtom i stallet. Ha en riktigt bra jul!

Det har varit något av rekord i antalet återanmälningar till våren. Grupperna är i stort sett fulla. Arbetet nu består i att flytta om dem som önskat byta tid i den mån det går. Sedan fyller vi upp de ströplatser som återstår.

Hoppas ni alla får en riktigt bra julhelg!

Hej! På teorin igår så kom vi in lite på hästar som bockar. Inte för att säga tack, utan det där dom gör när dom sätter huvudet mellan frambenen och hoppar upp och ner med ryggen krökt i någon slags bananform.

Det finns ju åtminstone tre olika orsaker till att hästen bockar. Antingen har den blivit rädd för sadeln eller sin ryttare. Eller så tycker den att ryttaren beter sig fel och säger till. Eller så är hästen bara lycklig och glad. Så där så det spritter i kroppen.

Glada hästar kan man ju inte bli arg på. Det bästa sättet att lösa problemet är mer motion. Kan så vara att man bör hålla sig på marken till att börja med. Hästen får springa runt i longerlinan en stund och sprutta av sig.

Hästar som bockar har man under åren varit med om så många gånger att man tappat räkningen för länge, länge sedan.

En gång hände det mig när jag skulle sitta upp på en unghäst som jag höll på att rida in. i det fallet blev hästen överraskad av att jag satte foten i stigbygeln så han tog ett stort skutt framåt,

Jag fullföljde uppsittningen men upptäckte till min förskräckelse när jag la över benet att hästen förflyttat sig en halvmeter framåt. Jag satt inte i sadeln utan bakom på hästens kors.

det var inte speciellt populärt och hästen satte av i ridhuset i en serie av bocksprång för att slippa ha mig däruppe.

När vi började närma oss nästa kortsida bestämde jag mig för att kapitulera och släppte taget. Jag landade hårt på marken och lyckades skapa en skaplig krater i spånet. Faktiskt det djupaste hål jag åstadkommit under någon avsittning.

Jag hämtade stolt några av mina arbetskamrater i stallet för att visa hålet. De vart djupt imponerade vill jag lova!

Annars brukar jag vara ganska duktig på att hålla mig kvar när hästar hittar på bus om jag får säga det själv.

Jag tror att jag fick den ultimata träningen för kvarsittning antingen redan i skolan eller om det var på Scandinavium det där året när jag red på den mekaniska tjuren.

På tävlingarna i scandinavium har de en väldigt stor mässa för försäljning av hästprylar. För många år sedan när vi var  där fanns också den Mekaniska tjuren. Jag hade gått förbi den flera gånger och funderat på ifall jag inte borde sitta upp och visa vad jag gick för.

Till slut bestämde jag mig och gick fram till tjurföraren och sa att jag ville prova. Jag hoppade vigt upp (det här var länge sedan...) och färden tog sin början.

Den mekansika tjuren rör sig ju i alla ledder. Uppå, nedåt, framåt, bakåt och runt. Allt ihop på en och samma gång.

Jag höll stenhårt i nylonrepet som var min enda livlina. Tjurföraren styrde tjuren med en slags joystick.

Jag hade bestämt mig för att sitta kvar. Tjurföraren hade bestämt sig för att jag skulle av. Vi stirrade varann i ögonen förblindade av kamp och adrenalin.

Tjuren rörde sig fortare och fortare. Omgivningen började suddas ut och repet brände i min hand men jag var inte redo att ge upp på långa vägar!

Hela Scandinavium var som ett enda suddigt streck. Jag kunde ana att en stor publik hade samlats runt arenan för att följa mitt livs kamp. Jag kan också svära på att jag såg joysticken ryka av belastningen och tjurföraren var högröd i ansiktet.

Sekunder kändes som år och minuter som en livstid. Till slut släppte den sista huden från min handflata och repet gled ur handen. Jag flög i en lång vid båge och landade precis i kanten på tjockmattan. Publiken jublade (jag tror det i alla fall). Trots att tjurföraren vägrade ge mig första priset och påstod att det fanns de som hade suttit kvar längre så visste jag inom mig att jag segrat. Han var bara sårad och hans joystick hade precis skurit ihop. Ridturen gjorde mig så åksjuk att jag var tvungen att tillbringa en stor del av dagen på en stol på mässan i Scandinavium. Jag höll i mig med båda händerna i kanten för att inte ramla av. Och jag var stolt, mycket stolt!

Hej! Igår startade julkurserna. Själv håller jag en tredagars dressyrkurs. I alla julkurser ingår ett pass teori per dag förutom ridningen. Jag tycker det är minst lika kul att ha teoripasset som ridpasset.

Ni som rider bör passa på att ta del av teorilektionerna eftersom kunskap om hästar gör er till mycket bättre och känsligare ryttare.

En del av de elever som går på min kurs nu har ridit för mig i över femton år så det är en utmaning att hela tiden hitta nya ämnen och vinklar.

Till den här kursen har jag varit ute på nätet och hittat en hemsida som är skriven av en amerikan vid namn Pat Parelli. Han håller på med NH (Natural Horse) Sidan handlar om hästhantering och hästars olika psyke. Det är jätteintressant. Dessutom har blir det mycket engelska häst- och psykologitermer så det har blivit till att sitta med ett lexikon och översätta.

Vi har fördjupat oss i jhur olika hästar är. Hur de känner och reagerar i olika situationer. Och hur man ska bemöta de olika beteendena.

Jag ska försöka sammanfatta alltihop sedan och skriva något i klubbtidningen.

Här kommer ett kort exempel: 

En häst som är Left Brained tänker mycket, är ofta dominant, kan lätt bli uttråkad. Den behöver en uppfinningsrik ryttare som kan motivera hästen bland annat med ombyte i övningarna.

En häst som är Right Brained har mycket adrenalin i kroppen, Den går på sina känslor, reagerar på instinkten. Den här hästtypen behöver mycket kontinuitet, mönster och ofta mer tid och utrymme.

Vi har också lärt oss att hästar kan vara Introverta, det vill säga inte visar utåt vad den känner eller Extroverta, det vill säga går att läsa av ganska lätt på sitt kroppsspråk.

Vi tittade också på Parellis "cirkel". där kan man pricka för sin hästs olika egenskaper och göra en slags profil över hästens typ. Sedan kan man gå vidare och lära sig mer om hur man bäst tar hand om och rider sin häst.

Idag ska vi gå igenom de olika beteenden som finns angivna i cirkeln och hur man bäst hanterar och bemöter dem.

Jag valde det här ämnet åt mina elever eftersom jag har en önskan att de ska lära sig mer om hur man läser av och förstår sin häst.

När man blir duktig på att läsa  sin häst så blir man också snabbare på att förutse olika reaktioner.

När det gäller NH (natural horse) så handlar ju hela grejen om att vi ska bemöta hästar på hästars vis. Hästen kan aldrig lära sig att tänka som en människa. Men människan kan lära sig att tänka som en häst. På så vis kan man också förstå och förutse olika reaktioner i tid.

Hej! Igår var det julshow! Det var också tjugo år sedan ridskolan invigdes och därmed lite jubileum. Jag kommer ihåg den showen också. Vi klippte band och det hölls tal.

För att fira vår tjugonde eller om det blir tjugoförsta Julshow så hade vi smugit in lite extra glitter och glamour i programmet.

Sångerskan Milia sjöng fantastiskt vackert både i inledningen och avslutningen av showen.

Våra konfrencierer Eva Britt och Gabbi hade klätt upp sig i fuskpälsar och glittrande sjalar. E-B hade lång kjol dagen till ära men jag tänkte avslöja här att hon behöll ridbyxor och stallskor under.

De var så tjusiga och jag såg direkt vilka de försökte likna. Gabbi var en perfekt kopia av Margaretha Krook och Eva Britt med sitt ljusa hår såg ut som en ung Alice Timander. Jag skulle vilja gå så långt att de inte bara liknade dessa två primadonnor de VAR Maggan och Alice!!!

Läktarna var fulla av folk som inte ville missa showen trots många kalla minusgrader.

Så drog det igång! Julkadriljen med sexton lektionshästar och instruktörer samt träningselever inledde programmet. Vi fick bland annat se skönheten och odjuret med långa svepande kjolar och massor av hår.

Karoline hade skrivit ihop ett julspel där våra yngre elever deltog med den äran. budskapet var fint! Tomten kom och valde ut den lite "fega" Sorbits till sitt renspann. Det är inte alltid de som syns och hörs som kommer längst!

Vi fick se maskeradhoppning med fantasifulla dräkter där det hoppades både med och utan hästar.

Spegelritt, championatsvinnare och avfallarligan fick vi också träffa på.

Vår Ungdomssektion vann i år priset som Upplands bästa ungdomssektion och förtjänade en presentation där vi också avslöjade en del hemligheter.

Poänghoppningen var spännande. Det gällde att samla så många poäng som möjligt inom en viss tid och sedan ta sig i mål. Ett hinder hade ljusslingor med blå lampor. Det fanns ett halmhinder, ett rosa hårigt hinder och några som glittrade och glänste.

Själv fick jag förverkliga en dröm. Nämligen att rida på sagohästen Pegasus! Vem drömmer inte om det? Jag hoppas ni tyckte det var både stämningsfullt och vackert. Det tyckte i alla fall jag själv. Jag slängde lite florsocker under tiden för att symbolisera vintern och julen. Sedan när jag kände mig godis sugen igår så var det bara att skaka lite på sig och sträcka ut tungan så kom ett litet sockermoln.

Luciatåget avslutade showen. Alla var så fina i sina linnen och ljus. Fanny var Lucia och Calippo den givna Luciahästen.

Jag hoppas att alla ni som tog bilder skickar dem till mig. Jag ska göra ett album till vår Pixbox där alla kan får återuppleva showen!

Hej! Idag har Gabbi och jag varit vid en skidbacke med snökanoner. Den låg vid en sjö. Något mer vet jag inte eftersom jag inte såg några skyltar eller annat som kunde bekräfta var vi var.

Vi träffades klockan 06.15 i morse för att åka till Täbykliniken med Pikachu. Vi har tyckt att han inte riktigt kommer igenom i ryggen när han arbetar och ville kolla upp det för säkerhets skull.

I vilket fall så har vi varit många gånger på Täby. Det konstiga är att vi aldrig hittar samma väg. Det blir olika vägar hela tiden. Både dit och hem!

Gabbi och jag är ju vid det här laget ganska så rutinerade vad det gäller att köra fel och inte klara av att läsa kartan.

När vi stod där vid skidbacken i morse och hade tio minuter på oss att komma i tid så sa Gabbi: -Om du tänker skriva om det här i bloggen så skriv för guds skull att det var du som läste kartan!

Jag erkänner, det var jag som läste kartan, men det var Gabbi som skrev ut den från Eniros hemsida.

Som vanligt hade dom ritat fel eftersom varken vägarnas sträckning eller namnen på orterna stämde ett dugg med verkligheten.

Jag kommer snart höra av mig till Eniro och klaga...

Vi bestämde oss för att vända där vid skidbacken eftersom ingen av oss hade skidor med oss och Pikachu var obroddad. Så vi åkte tillbaka och höll till höger i svängarna så där lite på måfå.

Efter en stund såg jag en rad med träd som jag kände igen från en annan resa till Täby. -Kolla träden, skrek jag upphetsat, dom har jag sett förut.

Nu var det bara att åka rakt på och anlända endast en kvart försent.

Vi lastade ur Pikachu och stegade in på kliniken. Sedan skulle det springas. Jag sprang förstås gladeligen för att få ett sista pass innan julshowen.

Pickan var så duktig och sprang fram och tillbaka i gången.

Sedan fick vi gå ut och longera och rida honom. Veterinären såg också att han var spänd i sin rygg.

In på röntgen för att kolla att skelettet såg bra ut. Gabbi och jag klädde oss i bly för att inte bli mer strålande än vi redan är.

Pikachu fick en liten dos lugnande och  sov så skönt medans vi tog bilderna.

Vi tittade på plåtarna tillsammans med veterinären. Skelettet såg jättefint ut vilket vi blev glada åt. Så nu får han lite vila över jul och anti-inflammatorisk medicin för att vila bort ömheten.

Sedan skulle vi åka hem. Vi lastade och åkte ut på stora vägen.

-Vi provar att ta vänster vid dom där träden den här gången, sa jag. Så vi svängde vänster och hamnade i Danderyd...

-Ska vi åka tillbaka? sa Gabbi. -Nej vi fortsätter och håller lite höger hela tiden så blir det nog bra, sa jag.

-Om det kommer en rondell tänker jag svänga till vänster, sa Gabbi. Det lät bra tyckte vi båda och åkte vidare.

Vi åkte genom ett villaområde och genom ett industriområde. Till slut var vi i Sollentuna varifrån vi kunde kryssa oss ut på motorvägen.

Motorvägar är bra för det finns inte så många avfarter där man kan köra fel.

Till slut var vi hemma på UPK igen och kunde lasta ur Pikachu. Han gick nöjd in i sin box och började tugga på lite hö.

Hej! Nu börjar det likna något! Tio minusgrader och frost på träden. Med minusgraderna kommer också små överraskningar. Som att Björn inte kom in i bilen i morse till exempel.

Han gick ut lite tidigare för att sätta i kontakten till kupévärmaren men kom in lika snabbt och talade om att dörrarna hade frusit fast.

Fram med låsspray och något medel som man kan spruta in i dörrkanten så att inte listerna sitter ihop.

Kom in efter en stund och sa att det fortfarande inte gick. Efter några minuters väntan gick han återigen ut för att se om problemet löst sig.

Var borta en stund och kom sedan tillbaks.

-Gick det bra nu? frågade jag.

-Jodå, jag hade visst glömt att låsa upp...

Idag är det Lucia förresten. Hoppas att ni elever övat in någon fin sång att sjunga för mig när ni rider ikväll. Eller att ni åtminstone har glitter på hjälmarna.

Luciatåget till vår julshow på söndag övar för fullt. Ännu är det inte försent om det är någon mer som vill vara med. Det är bara att dyka upp med munderingen på. Några fler pepparkakor, tomtar eller varför inte små Lucior.

Själv har jag sytt klart min dräkt och är mycket nöjd med resultatet. Skickade över en bild till Gabbi.

Nu ska jag bara slutföra inspelningen av cd-skivan som Karoline, Sandra och Camilla ska ha för att kunna ordna med ljudsättningen.

Såg förresten att det behövdes några fler vuxna funktionärer till julshowen. Listan sitter vid stallkontoret. Skriv upp er ikväll så får ni vara med bakom kulisserna på årets största spektakel!

Alola funktionärer och deltagare har gratis inträde.

Hej! I morse hade ett elband gått av i hagen. Det händer att älgar eller rådjur tar ett skutt över stängslen istället för att gå runt. Elbanden är konstruerade för att gå av om det blir hög belastning på dem. Så älgen eller rådjuret gör sig inte illa.

Däremot så måste det lagas innan någon nyfiken häst upptäcker hålet och bestämmer sig för att gå på upptäcksfärd.

Det kan sluta i grannens grönsaksland eller nyklippta gräsmatta om det vill sig illa.

Nu var det så att jag inte upptäckte att tråden var av innan jag stod där vid grinden med hästen bredvid. Jag tittade bort mot stallet som just då såg ut att ligga väldigt långt bort. Så bestämde jag mig för att släppa in hästen och sedan laga hagen utan att slå av elen.

Några små elchocker har väl ingen dött av dessutom hade jag vantar på mig.

Jag släppte hästen och stängde grinden. Så plockade jag upp den ena änden av tråden. AJ! Det stack till i fingrarna. AJ! Igen... AJ! De små stötarna kom med precis jämna intervaller. -Bra! Då fungerar elen, tänkte jag.

AJ! Jag plockade upp den andra änden AJ! och upptäckte förstås att de inte, AJ, var tillräckligt långaför att knyta, AJ; ihop.

Jag stod en stund och höll de båda ändarna medan jag sa AJ! med jämna mellanrum. Så fick jag se en liten skarvbit ligga lite längre bort. (Från en annan haglagning)

Så kunde jag AJ, knyta ihop de AJ, tre bitarna. KLART, AJ!

Jag tyckte nog att jag kände mig lite extra pigg efter att ha blivit elektrifierad.

Så en liten EL-varning: En sommar för några år sedan så skulle jag göra rent badkaret i hästhagen. Jag stod framåtböjd med båda armarna i vattnet samtidigt som jag skrubbade botten med en rotborste.

Det gjorde lite ont i ryggen så jag sträckte på knäna. Precis lagom för att min bara rygg skulle komma åt eltrådarna på staketet.

PANG! En riktigt ond elstöt gick rakt genom kroppen. Från eltråden ut i armarna och händerna som var i vattnet. Ner i benen och marken. AJ!

Min största stöt någonsin! Att springa med mokasiner på heltäckningsmattan och peta på någon var inte ens i närheten av detta!

Vad har jag lärt mig? Man kan stänga av elen när man ska göra hagarbete. Bada badkar och vara i närheten av el är inte bra. Och till sist: var tog alla heltäckningsmattor och mokasiner vägen?