Hej! Jag hade väntat länge på att Sirro skulle bli ledig så att jag kunde bli hans skötare. Under tiden åkte jag ändå ut till stallet och borstade honom så ofta jag kunde. Borstarna hade jag i en liten röd hink med vitt handtag.

Så äntligen en dag när jag kom till ridskolan meddelade min ridlärare "Räkan" att Sirros ena skötare hade slutat. Det var nu min tur att träda in och ta hand om världens bästa ponny.

I garaget hemma hade jag redan en låda som var målad i blått. På locket stod det Sirro med stora vita bokstäver. Jag ställde ned hinken med borstarna i lådan och satte på ett hänglås.

Vi skötare förvarade våra lådor uppe på logen. Där var det kallt och mörkt. När man hade skött länge och klättrat lite i hierarkin så kunde man få någon av de dyrbara platser som fanns inne i ett litet prång i stallet. Men det låg långt fram i tiden.

Jag borstade och skötte om Sirro så ofta jag kunde. På lappen som satt utanför kontoret så kunde man markera hästens namn för att göra i ordning den inför sin lektion.

Jag markerade alla lektioner Sirro skulle gå på för att inte missa ett enda tillfälle att få sadla honom. Precis tio i stod han sadlad och tränsad så att den eleven som skulle rida kunde ta över honom. Sedan gick jag upp och satte mig på läktaren eller nere vid utevolten för att titta när han gick sin lektion.

I drygt fem år skötte jag om Sirro. Under tiden hann jag börja i träningsgrupp, tävla och så småningom gå den första kursen i en lång rad  för att bli ridinstruktör.

Den röda hinken hade jag kvar hela tiden. Det tillkom en del nya hästnamn på den under tiden. Men Sirro stod med de största bokstäverna och med ett hjärta runt.

Jag hade alltid varit ganska ensam i skolan. Mycket på grund av att jag var så blyg. I stallet fick jag en ny chans att vara någon och efter en tid hade jag fått massor av kompisar i alla möjliga åldrar. Vänner som jag fortfarande efter alla år träffar, pratar i telefon med eller åtminstone skickar julkort till.

Att få vara skötare fick mig att växa något oerhört som person och idag är jag så glad att jag vågade fråga om lov den där dagen.