Hej! Jag är så där härligt brakförkyld. Har en ljuvlig frossa och huvudet känns som någon har trätt på en stor plåtburk och fyllt den med bomull. Jag är säker på att ni alla vet vad jag menar!

Pallrade mig ändå iväg till stallet på förmiddagen och tömkörde Ronaldhino så att han fick göra av med lite överskottsenergi.

Hästar, hundar och andra tamdjur har inget överseende med att husse eller matte är sjuka. De behöver och har rätt till sin motion och omvårdnad även om vi är nära på medvetslösa.

Tur att det inte är vilda djur vi sysslar med. De väljer ut och jagar ifatt den som är gammal och svag. Sen blir man uppäten...

"Lite frisk luft skadar aldrig" tänkte jag och satt mig i bilen. Insåg snart att inte ens underställ, dubbla tröjor, jacka och tumvantar kunde få mig att sluta frysa.

Det där uttrycket med friskluften är något man ärver av sin mamma. Generation efter generation. "Lite frisk luft skadar aldrig"-uttrycket sitter djupt inrotat precis som en del andra uttryck.

Ta det där med "Men dom därskorna var väl praktiska". Det är något man börjar säga runt trettioårsåldern. Plötsligt en dag hör man någon säga "Men dom där skorna var väl praktiska". Man svänger runt och tänker -Vem sa det där? Så inser man att det var man själv och känner en kall kåre efter ryggraden.

Nåväl, Ronaldhino sprang snällt runt i ridhuset och jag traskade efter med tömmarna. Måste ha varit som att ha en Michelingubbe på släp.

Två frusna timmar senare var jag hemma igen och bytte om till ett annat underställ, två icke hästluktande tröjor, gympabrallor och tjocka strumpor för att kunna fortsätta frysa i soffan.