Hej! Det är lördag morgon och jag gör rent i boxen åt den häst jag just ridit och sedan släppt ut i sin hage.Den här morgonen är luften hög och klar som en sen höstdag och ändå är det den 26 januari. Vi har en underlig vinter.

I det stora stallet råder lugn och ro. Hästarna har ätit klart sin frukost. Några av dem har lagt sig i den rena gula halmen och nu suckar de nöjt.

Några boxar längre bort står en särdeles vacker häst och det vet han om! Han vet också att eftersom de flesta hästarna står inne idag så är det lördag och arbetsdag på ridskolan. Han passar på att koppla av en stund.

Så kommer hon gående genom gången. Flickan som hälsar på varje lördag morgon. Hon som sköter om och gör i ordning honom till lektionen som börjar halv tio.

Han spetsar öronen, för han känner igen. Det ser man tydligt.Det är lördag morgon och han känner igen henne som kommer gående genom gången.

Flickan som är i fjortonårsåldern öppnar boxdörren och de två hälsar glatt på varandra på det vis som en häst och människa gör.

Så blir han uppbunden och flickan borstar honom lugnt och vant. Han tittar nöjd ut i stallgången. Hans öron är spetsade.

Hon kratsar hans hovar och sätter på hans senskydd. När det är dags för sadeln står han fint och stilla. Sadelgjorden spänns försiktigt åt. Han får en klapp och några berömmande ord.

Flickan har förstått precis vad det handlar om. Hur en häst och en människa kan finna varandra och förstå varandra utan att behöva säga ett enda ord. Den stora och särdeles vackra hästen tittar efter henne när hon går till uppropet. Det är en utmärkt start på dagen för en mycket klok häst.

Den bästa starten man kan få och det bådar gott för resten av en lång lördag.

Den stora hästen heter Big E och flickan heter Emma. Jag ser dem nästan varje lördag morgon. Jag ser hur han spetsar öronen. En ridskolehäst känner också igen och tycker om.