Hej! Imorse var det en vuxen elev som bröt fotleden efter att fall på ridlektionen. Det är den första gången det händer sedan vi startade ridskolan 1987. Jag tänkte att jag skulle berätta om det här så att det inte uppstår en massa konstiga hörsägner.

Det  var en rad olyckliga omständigheter som ledde till olyckan så det var absolut ingens fel. Gruppen  som rider på S7 nivå skulle trava serpentinbågar. När Sammy skulle svänga vid väggen tvärstannade han plötsligt och lättade från marken. Eleven som red tappade balansen och kom i bakvikt varefter ekipaget gick omkull. Det kan hända att både ryttare och häst tappar balansen fullständigt även om det är ovanligt. Man kan säga att tyngdlagen träder in och att fallet blir oundvikligt. Jag har sett det och varit med om det några få gånger men då har ryttare och häst tursamt nog fallit åt olika håll.

Den här gången fastnade eleven tyvärr med foten i stigbygeln och jag vet inte om det var det som orsakade brottet eller om Sammy klämde ryttarens fot i fallet.

Eleven som bröt sig hade naturligt nog jätteont och skrek en del. Jag vet att några av de yngre eleverna som red för Anna på andra sidan manegen tyckte  det var jätteotäckt. Men Anna talade om och förklarade för dem vad som hänt så jag hoppas de kände sig lugnare efter det.

Om någon av de elverna fortfarande känner sig oroliga vid nästa veckas ridning  tycker jag att de kan passa på att prata med sin ridlärare så får de veta hur det gick sedan.

Ambulansen kom fort.  Först gav ambulansmännen smärtlindring och efter en stund gick det bra att åka iväg.

Vi Instruktörer genomgår regelbundet ABC utbildning för att kunna ta hand om eventuella olycksfall och ge första hjälpen. Vi har också nyligen haft en kurs i "krishantering" där vi utarbetat ett häfte som alla instruktörer har i sin pärm. Vi har graderat skadorna och utarbetat ett tillvägagångssätt därefter.

Idag var det Karoline som var instruktör när olyckan var framme. Men tack vare en underbart hjälpsam och sammansvetsad grupp så blev hon så gott som överflödig vad det gällde sjukvårdsinsatsen.

Det fanns flera duktiga ,kunniga elever på plats som hjälptes åt att ta hand om och lugna den skadade.

Jag måste säga  att hela gruppen uppträdde otroligt proffesionelt. Några grep som sagt in och de andra ledde lugnt och stilla ut hästarna i stallet.

Sammys reaktion kan tyckas lite konstig och helt olikt honom. Men när jag tittade i munnen, vilket var det första jag misstänkte, så hade han ett sår i ena mungipan. Så det mest troliga är att han reagerade på att bettet tryckte till mot såret vilket utlöste en smärtreaktion varvid han lättade i fram. Sedan blev det tyvärr som det blev.

Hoppas eleven har hunnit få hjälp med sitt ben vid det här laget och mår lite bättre. Vi tänker på dig!

Hej! Idag har Gabbi och jag varit på Täbykliniken. Gabbi var där i tisdags också med Barichello, men mest för att öva sig på att åka den rätta vägen, tror jag.

I vilket fall så avlöpte ditresan utan några som helst problem. Vi svängde vänster vid macken och åkte rakt fram en bit.

Där vi svängde höger förra gången svängde vi vänster i stället. Skidbacken såg vi bara toppen av.

Plötsligt åkte vi förbi träden som jag känner igen och då visste vi båda att vi var nära målet. Det kändes som en seger när vi rullade in på stallplanen tjugo minuter före i tidsplanen.

Pikachu var på återbesök för sin låsning i ryggen. Idag fick han träffa både Henrietta som var hans veterinär förra gången och Ingela som har jobbat som veterinär i trettio år. Ingela är också utbildad hästkiropraktor. Vilket är en utmärkt kombination eftersom hon verkligen ser problemen både från veterinärens och kiropraktorns sida .

Vi sprang och longerade och red för att visa honom i alla situationer. Pikachu skötte sig jättefint som vanligt. Han har ju ändå vilat i nästan fyra veckor och bara gått promenader och blivit tömkörd.

Sedan var det dags för Ingela att gå igenom hans rygg och nacke för att leta efter spänningar eller sättningar. Hon drog fram en  stor svart kub som hon skulle stå på för att komma upp i behandlingshöjd.

-Vänj honom lite vid den här så kommer jag snart tillbaka, sa Ingela och försvann.

Gabbi och jag sköt kuben lite fram och tillbaka över golvet men Pikachu tyckte inte det var spännande över huvud taget. Så la vi några sockerbitar på den som han kunde äta upp.

Sedan skulle Gabbi klättra upp på kuben för att visa hur Ingela skulle komma att göra. Väl däruppe blev hon sugen på att göra några olika voltigeövningar. Här nedanför kan ni själva se när hon gör fanan. Ingen tiopoängare, men ändå!

Så kom Ingela och masserade igenom ryggraden och stretchade ut Pickan lite i nacken. Sedan var det dags för hemgång.

Nu blir det vila och ridning i skritt en vecka innan vi ska tillbaka igen. Återbesök hos Ingela samt en koll på ärret han har i karleden. Därinne har det nämligen visat sig finnas lite "smått och gott". Bland annat en pytteliten bit tråd som blivit kvar efter avläkningen av det sår han fick som ung. Fortsättning följer...

Hej! En gång ringde polisen till min farmor mitt i natten. De hade hittat en lös häst som gick och betade längs gamla E4:an i närheten av Bergsbrunna.

De hade också hittat ett stall där hästen möjligtvis kunde tänkas bo. I stallet hade de sett vårat efternamn och sedan hade de ringt till den första personen i telefonkatalogen med det namnet. Det var farmor som för övrigt var mycket hästrädd.

Farmor som var helt nyvaken fattade först ingenting. När hon vaknat till lite så gav hon polisen telefonnummret till min pappa.

Pappa förstod direkt att det måste vara Picador som var på äventyr. Så han åkte upp till stallet som låg alldeles i närheten av där de bor.

Jovisst, hans farhågor besannades när han såg fuxen med busig uppsyn som stod där omringad av flera poliser.

Poliserna var inte så värst hästvana men de hade i alla fall förstått att de måste locka till sig hästen på något sätt.

De hade gått in i stallet och hämtat en papperskorg. Så hade de gått ut igen med papperskorgen i högsta hugg och ett hundkoppel till hands.

Picador som hade tröttnat på att beta vägkantsgräs vid det laget kollade gärna vad papperskorgen hade att bjuda.

Så kunde poliserna snärja honom med hundkopplet och sen var han fast. Det gjorde inte Picador ett dugg. Han har alltid älskat att vara i centrum. Han turades om att rota i polisernas fickor och buffa lite på dem.

När pappa kom följde han glatt med honom in i stallet. Han stökade runt i halmen i sin box och ställde sig sen för att sova. Att vara på äventyr tog på krafterna.

Poliserna åkte hem med ytterligare en historia att berätta på kafferasten.

Hej! Igår var Barichello på Täby för att kolla hur hans sena läker. Han har ju haft en liten, liten skada på själva senfästet.

Gabbi och Sara åkte med så att han inte skulle behöva träffa veterinären ensam.

Jag måste få berätta att resan avlöpte utan några större felkörningar denna gång. Gabbi svängde till vänster på det stället där vi svängde höger förra gången och de hamnade rätt nästan direkt. Någon skidbacke såg de inte till!

Barichello visade gärna upp sig för veterinärerna. De kunde konstatera att avläkningen gått bra så här långt och att vi ska få börja skritta honom lite försiktigt. Så prognosen är mycket god.

Nu blir det skritt i sex veckor för Barichello som vid det här laget tycker att han är mycket friskare än vad veterinärerna anser.

På fredag åker Gabbi och jag till Täby annu en gång. Då är det Pikachus tur att visa upp sig. Han har  vilat från ridning på grund av ömhet i ryggen och mest jobbats från marken i tömmar.

Om jag lyckas läsa kartan och vi kommer fram så ska vi få träffa den veterinären som undersökte honom sist plus en annan veterinär som är specialiserad på hästryggar och även sysslar en del med kiropraktik.

Hästens skelett är ju i stort sett likt en människans vad det gäller antal skelettbitar. Däremot så går hästarna som ni säkert har märkt på fyra ben varför belastningen på skelettet är en  annan.

Ryggvärk är dock något sdom kan drabba både människa och häst.

Jag hade en gång en häst som regelbundet drabbades av nackspärr.

Vi kunde hitta honom i boxen eller i hagen med huvudet hängande ända nere i marken. Vi försökte förebygga hans nackspärr genom att hålla honom varm över rygg och hals. Speciellt när det var kallt ute eller när han hade jobbat hårt.

Han masserades också med olika liniment för att hålla musklerna mjuka.

Men ibland slog det till och han blev stående utan att få upp huvudet.

Vi hittade en hästkiropraktior som kunde hjälpa honom genom att lossa på det som satt fast. Han gillade verkligen att åka dit!

Jag fick lära mig några olika övningar för att mjuka upp honom och till slut blev även jag en fena på att hjälpa till när det behövdes.

Hej! Det är is ute. Is och knaggligt underlag. Hästarna trippar försiktigt fram. Men helst står de stilla för att inte halka omkring.

För mig har ordet spännande en annan innerbörd. Det isiga underlaget spänner våra hästar. Det känns otäckt när det är halkigt och läskigt när det är knaggligt. Hästarna spänner alla muskler i kroppen för att stå emot halkan. Det är jobbigt att spänna sig och kroppen kan bli trött och öm.

Men vi har tur! Vi har ett ridhus där det är varmt och underlaget är mjukt. Våra hästar får komma in där och röra sig flera timmar per dag. De får bli varma i musklerna och komma igenom alla sina spänningar.

Några hästar kanske känner sig stela efter att inte ha rört sig ordentligt på dagen. Det tar  tid innan kroppen kommer igång. Men när ridpasset börjar närma sig sitt slut så känner man hur hästen har slappnat av och är nöjd.

Några hästar blir glada när de känner att de får bra fotfäste i ridhuset och kan inte låta bli att göra några lyckliga språng.

När hästarna har jobbat färdigt så går de ut i stallet och känner sig skönt varma och avslappnade.

Vi har tur som har ridhus nu när det är is och knaggel. Många hästar och deras ägare kan inte arbeta just nu. Ridbanan är frusen och stigarna i skogen likaså. Man får göra det bästa man kan och längta efter våren.

Hej! En av de trähästarna som Gabbi och jag hade bakom huset när vi var små hette Poyo. Han var målad i grått och kroppen var gjord av en stor trästock. Det gjorde att han var mjuk och rund att sitta på.

Huvudet var gjort av en bit björkstam och i pannan hade vi spikat fast en stor och burrig garnlugg.

Sedan hade vi målat en bred och vit bläs. Det var nog redan då Gabbi och jag fick smak för hästar med bläs.

Jag hade sytt en sadel av bävernylontyg. Den var stoppad och hade både bakvalv och stigläder. Sadelgjorden hade jag knutit ihop av rep. På den tiden hade nästan alla hästar repsadelgjordar så det var självklart att Poyo också skulle ha det.

Tränset hade vi gjort av läderbitar som min mamma köpt i en fyndlåda på tygaffären. Pannbandet var naturligtvis lindat med plastband i ett snyggt sick sackmönster.

Utrsustningen var dock inte helt komplett eftersom tränset saknade bett. Så vi bestämde oss för att köpa ett riktigt bett till Poyo i hästsportaffären.

Först måste vi bara såga ut en mun att stoppa bettet i.

Det var lättare sagt än gjort. Trästockar är hårda att såga i. Men med ett mått envishet och en del svett så hade vår ponny fått en mun.

Gabbi, jag själv och en grannflicka satte oss på bussen ner till stan. I fickan hade vi stoppat våra ihopsparade veckopengar.

I hästsportaffären fanns en hel vägg täckt av träns och olika bett. Vi plockade bland betten, tittade på prislapparna och räknade våra pengar.

Så bestämde vi oss för en rak stång med små bettringar. Den var smal och skulle ligga perfekt i Poyos mun.

Vi stegade fram till disken och sträckte fram bettet. Expediten tittade granskande på oss.

-Det här är ett väldigt skarpt bett, sa hon och tittade mig i ögonen. -Är du säker på att det är ett sånt du ska ha?

-Jodå, svarade jag, det är till vår ponny Poyo. Men han är gjord av en trästock, så det blir nog bra.

- Jaha, då så, sa expediten och slog in priset i kassa apparaten.

Vi fick bettet i en påse och gick för att vänta på bussen hem. Oj, vad ridsugna vi var.

Väl hemma så baxade vi ut vår trähäst på gräsmattan och tränsade honom. Bettet passade perfekt! Vi turades om  att rida alla tre.

Sedan borstade vi av Poyo och baxade honom tillbaka in i trähäststallet som vi hade bakom garaget. Nu skulle det bli gott med lite fika. Det var mycket jobb med att var hästägare!

Hej! I morgon vid den här tiden är det full fart i stallet. Vårterminen har pågått i underfär två och en halv timme. Klockan halvsex är det en nybörjargrupp som kommer till sin första lektion någonsin på ridskolan.

De har teori och får se sig omkring i stallet. De får också prova på att sadla och tränsa varsin häst. Då har alla ni som har mer vana av stallet och hästarna chansen att hjälpa till.

Det första intrycket är viktigt. Om de som kommer imorgon känner att de blir väl omhändertagna kommer de att trivas och vilja stanna kvar hos oss länge och det är precis vad vi vill.

Idag var det lektionstävling i hoppning. Det innebär att vi bjudit in distriktets ridskolor till hopptävling. Förutom UPK:arna så kom lektionshästar och elever från Säva, Enköping och Bälinge.

Alla skötte sig jättefint och kämpade väl. Stort beröm också till de ryttare som kanske inte lyckades fullt ut idag men som ändå klappade om sina hästar och uppförde sig föredömligt efter sin ritt!

Resultaten från tävlingen finns på vår tävlingssida.

Tack till alla funktionärer också, stora och små som gör det möjligt att genomföra våra tävlingar. Ni är så proffsiga! Men det vet ni redan.

Till våren kommer vi att anonsera efter fller funktionärer bland alla våra elever och deras föräldrar. Det finns alltid en uppgift som passar. Är man hästrädd så kan man gömma sig i sekretariatet eller domartornet. Är man hästgalen så kan man vara på banan, mitt i hetluften, och se det hela från första parkett.

Funktionärer behövs på lokal och regional nivå men också på våra klubbtävlingar. Där skulle vi gärna se att vuxna personer kan gå in och hjälpa vår ungdomssektion med olika uppgifter.

Det kommer mer info om detta i stallet och här på hemsidan.

Till sist: Dressyrtanterna, vi ses imorgon. Förbered er på träningsvärk!!!

Hej! När jag började rida hade jag gummistövlar och jeans som alla andra på min grupp. Att man skulle ha ridbyxor och till och med ridstövlar var verkligen ingen självklarhet utan hörde mer till ovanligheten.

Det fanns två affärer som sålde hästartiklar i stan. Russdog och Hardenborgs. Deras sortiment av ridbyxor var litet. Det fanns beiga och svarta ridbyxor och de var dyra. Det var mest  dom som ridit längre som hade investerat i ett par sådana.

När jag hade ridit ett tag så kom min mamma över ett par begagnade ridbyxor genom en bekant. Jag fick ridbyxorna i födelsedagspresent. Det var en stor dag!

Ridbyxorna var beiga och så kallade jodphursbyxor.  Det vill säga att de var smala i benen men över låren så var det två gigantiska påsar av tyg. Mycket snyggt! Förmodligen fanns påsarna för att det inte fanns tyger med så värst mycket stretch.

Jag tror också att det är från den modellen ridbyxor som uttrycket "ridbyxlår" härstammar.

Jag var överlycklig och matchade mina nya ridbyxor med benvärmare i blått och rosa. Precis som man skulle göra då.

Under åren som följde exploderade utbudet av ridbyxor. Först kom de stretchiga ridbyxorna i lite blankt tyg som det gärna gick maskor i. Dessa fanns även att köpa i en mörkblå färg vilket jag vill minnas som lite exklusivt.

Bredspårig manchester ansågs vara mycket snyggt när det kom. Jag fick ett par som var helskodda med läder i rumpan. Ridbyxorna hade en hög midja och man använde ett smalt skärp till.

Nu fanns det även ridbyxor i grått.

Sedan kom ridbyxor med gubbveck, smal manchester och till sist i olika mönster som rutigt och randigt.

Idag kan man hitta ridbyxor i alla färger, material och skärningar. Det finns något för varje smak.

Här nedan ser ni en bild från verklighetens sjuttiotal. Jeans och helt fel skor men åtminstone en hjälm på huvudet.