Hej! Jag har verkligen tappat bort minnet. Jag hade det på dom små gula lådorna på kontoret. Nu är det borta. Det är förstås ett USB minne jag talar om. Det är svart med blåa konstiga linjer på och i storlek med ett sånt där chokladfinger efter att man har tagit en tugga.

En del av problemet ligger naturligtvis i att minnet är så litet så att det inte är någon konst att tappa bort det. Kommer ni ihåg dom där datadisketterna man använde förr. Dom var nästan lika stora som en LP-skiva. Dom tappade man inte bort fast det blev besvärligt åt andra hållet.

Först letade jag igenom kontoret eftersom jag misstänkte att det lagt sig någon annanstans än vad jag mindes. Men jag hittade ingenting alls förutom dammråttor av storslagen kaliber.

Jag har också beskyllt en massa olika människor för att ha lånat det eller råkat stoppa det i fickan. Men alla vidhåller att de är oskyldiga.

-Har du kollat bakom elementet? sa Carina till mig igår kväll. Hon brukar tydligen alltid tappa en massa saker bakom elementet för hon var tvärsäker på att det skulle ligga där och bara vänta på att bli hittat.

Jag hade ju kollat bakom elementet lite sådär lagom men tänkte att det skulle ju inte skada att titta en extra gång.

Sagt och gjort. I morse samlade jag mod för att krypa in under skrivbordet på kontoret. Gabbi var så snäll och sopade först och sedan gled jag in. Det kändes nästan som jag var en sån där curling sten. Gabbi sopade och jag åkte efter i golvnivå.

Det var trångt och mörkt men jag hade en fulladdad ficklampa till hjälp.

-Ser du nåt? frågade Gabbi.

- Nej inte än, svarade jag medan jag ålade mig lite längre in. Jag gjorde ett försök att titta upp bakom elementet men det satt både nära väggen och golvet. Jag tryckte in ansiktet och vred på huvudet.

-Jag tror jag sitter fast, pep jag. Försökte ändå se något i halvpanik men det var som att ha ansiktet i ett skruvstäd.

Det var då jag hörde det. Ett klick och ett fniss. Naturligtvis, istället för att hjälpa någon i nöd så hade Gabbi tagit fram mobilen och knäppt ett kort. Pay back time...

Jag vred tillbaka huvudet som lossnade med ett litet knakljud. Så ålade jag tillbaka ut på golvet. Inget USB-minne i sikte.

-Du kanske ska titta lite uppifrån, föreslog Gabbi.

Bra idé! Jag klättrade upp på skrivbordet och lös ner bakom lådorna.

Det var då jag hörde ljudet igen. Ett klick och ett fniss. Jag hade precis blivit avbildad i min bästa vinkel.

Det fanns såtillvida inget USB-minne inom synhåll men det blev två fina bilder. En när jag sitter fast bakom elementet och en när min bak ser ut som en världsdel. Men det bjuder jag på!

Vill ni hjälpa mig att leta efter USB-minnet så råder jag er att titta er över axeln både en och två gånger innan ni skrider till verket. Man vet aldrig var Gabbi dyker upp!