Hej! Ronaldhino har tre virvlar i pannan. Det var en av de första sakerna jag la märke till när jag såg honom första gången. Men jag hade ingen tanke på att vara skrockfull.

En gammal hästkarl skulle ha sagt -En virvel- perfekt, två virvlar- se upp, tre virvlar- skjut den direkt!

Ronaldhino har varit ganska pigg den här veckan... Jag har halsremmen på så att jag kan hålla i mig när det går som mest uppåt och neråt. -Han är bara glad! ropar jag käckt till Gabbi. Winston tittar lite snett på oss och undrar vad det ska vara bra för att hoppa upp och ner på det där viset.

Så lugnar han ner sig och resten av passet går han så bra och jag tänker att det här är precis rätt häst för mig.

Så snart jag har tänkt klart tanken så smäller det i en dörr någonstans och  vi är iväg igen. Jag håller hårt om remmen och försöker se vilken väg vi kommer att ta. Det kan vara en bra idé att färdas åt samma håll som min häst.

-Det där är tjusningen med att ha en unghäst, säger Gabbi glatt uppifrån ryggen på en tolvåring som har lagt allt bus bakom sig.

Och visst är det så. Att rida en glad häst är kul men det kräver koncentration och balans.

Ronaldhino är oerhört arbetsvillig och nyfiken. Två egenskaper som är nog så viktiga vid hästens utbildning. Än så länge kryper det i skinnet på honom precis som det gör på alla sexåriga barn som ska sitta still i en skolbänk.

Än så länge har jag haft tur och suttit kvar. Men för säkerhets skull har vi mutat Ronaldhino med sockerbitar. Meningen är att han vid en eventuell avfallning ska springa rakt fram till närmsta människa och trycka mulen mot fickan för att få lite socker.

Jag tror att det funkar. Det är nämligen så att om någon männsika kommer in i ridhuset så tvärstannar han när vi kommer i närheten. Efter att ha fått sitt socker så går han glatt en stund till.

Idag satt Gabbi på den lilla läktaren när jag red. Ronaldhino kände igen henne direkt och slog på en tvärnit. En sockerbit senare så var han igång igen. Det känns tryggt.