Hej! Martini var Moonis sista föl i en lång rad. Han kom till världen på våren 1979. Hans start i livet blev svår då han tvingades byta blod och förmodligen också fick en syrebrist.

Han var namne med den stora dressyr- och avelshingsten Martini men där slutade också alla likheter.

Vår Martini var liten och vackert isabellfärgad med luddig man som stod åt alla håll. Han tyckte om att stå i sin box på den lilla kullen längst bort i stallet och låta huvudet hänga ut i stallgången. Där hade han bra utsikt.

När han var inriden och klar så började han på sitt jobb som ridskolehäst hos Janne och Gertie. En flicka som hette Helena blev hans första skötare och de två hängde ihop länge.

Så småningom blev Gabbi hans andra skötare och hon höll envist fast vid honom trots många tjuvnyp. Att bitas var något som han var bra på!

Sedan slutade Helena och jag blev också skötare på Martini.

Matini hade många egenheter för sig. Han kunde till exempel aldrig lära sig hur en häst kommer upp när den ligger ned. Han började alltid från fel håll. Efter en stunds kämpande så brukade ha ha fått upp rumpan i luften.

Så blev han stående en stund på raka bakben och med huvudet i marken innan han tog sats och liksom skuttade upp till stående igen.Vi tittade förundrade på.

Martini roade sig också allt som oftast med att stå innanför spåret och pinka när han gick lektioner. Fyra, fem gånger per lektion var minimum. Han klev in och ställde sig i pinkställning. Sen var det kört att få honom att gå förrän han ansåg sig vara klar.

Att hoppa var en annan sak som var lite överkurs för Martini. Han fick aldrig riktigt ihop koordiantionen. Istället utvecklade han en teknik som gick ut på att bara frambenen kom över så skulle resten lösa sig.

När Martini var någonstans mellan fem och sex år så anmälde vi honom till en clear round vid klubbens vintertävlingar på Lurbo. Pappa filmade ritten från läktarplats.

Denna film satte jag häromdagen i min videobandspelare och allt kom tillbaka. På filmen ser man Martini göra storstilad entre i ridhuset med mig på ryggen. Vi får startsignal och jag lyckas fatta galopp helt i Martinis anda.

Läktaren är fylld med klubbkamrater som hejar på.

Jag styr Martini på det ena hindret efter det andra i ett mycket makligt tempo. Han slänger upp sina framben och liksom fryser i luften. Sedan landar han med frambenen på andra sidan hindret. Avslutningsvis så saxar han sig över med bakbenen och sätter kurs mot nästa hinder.

Så kommer det näst sista hindret. Vi börjar bli rejält trötta och Martini stöter i den översta bommen med ett av sina bakben. Hela hindret viker sig precis som en sån där  reklamskylt med fjädrar som man kan se utanför butiker. Sedan när det nästan lagt sig på marken så gungar alltihop tillbaka till ursprungsläget och alla bommar ligger kvar. På filmen ser det helt osannolikt ut och man hör publiken sus, ooooooooohhhhJAAAA!

Vi har tappat det mesta av farten när vi styr mot det sista hindret. Martini stannar och publiken utbrister i ett långt Neeeeeeej...

Vilken dramatik!

Sedan kommer applåderna. Vi tar ny ansats och hoppar inte helt vigt över det sista hindret och travar över mållinjen. Jag ser helt överlycklig ut på filmen och klappar om Martini när jag rider ut genom dörren.

Jag minns att den lilla gula ponnyn fick massor av klappar och glad och nöjd åkte hem till sin box på kullen längst bort i stallet. Lilla Martini var en väldigt speciell och älskad sköthäst trots att han gillade att dela ut många tjuvnyp. Något han praktiserade så ofta han kunde.