Hej! Ronaldhino har tre virvlar i pannan. Det var en av de första sakerna jag la märke till när jag såg honom första gången. Men jag hade ingen tanke på att vara skrockfull.

En gammal hästkarl skulle ha sagt -En virvel- perfekt, två virvlar- se upp, tre virvlar- skjut den direkt!

Ronaldhino har varit ganska pigg den här veckan... Jag har halsremmen på så att jag kan hålla i mig när det går som mest uppåt och neråt. -Han är bara glad! ropar jag käckt till Gabbi. Winston tittar lite snett på oss och undrar vad det ska vara bra för att hoppa upp och ner på det där viset.

Så lugnar han ner sig och resten av passet går han så bra och jag tänker att det här är precis rätt häst för mig.

Så snart jag har tänkt klart tanken så smäller det i en dörr någonstans och  vi är iväg igen. Jag håller hårt om remmen och försöker se vilken väg vi kommer att ta. Det kan vara en bra idé att färdas åt samma håll som min häst.

-Det där är tjusningen med att ha en unghäst, säger Gabbi glatt uppifrån ryggen på en tolvåring som har lagt allt bus bakom sig.

Och visst är det så. Att rida en glad häst är kul men det kräver koncentration och balans.

Ronaldhino är oerhört arbetsvillig och nyfiken. Två egenskaper som är nog så viktiga vid hästens utbildning. Än så länge kryper det i skinnet på honom precis som det gör på alla sexåriga barn som ska sitta still i en skolbänk.

Än så länge har jag haft tur och suttit kvar. Men för säkerhets skull har vi mutat Ronaldhino med sockerbitar. Meningen är att han vid en eventuell avfallning ska springa rakt fram till närmsta människa och trycka mulen mot fickan för att få lite socker.

Jag tror att det funkar. Det är nämligen så att om någon männsika kommer in i ridhuset så tvärstannar han när vi kommer i närheten. Efter att ha fått sitt socker så går han glatt en stund till.

Idag satt Gabbi på den lilla läktaren när jag red. Ronaldhino kände igen henne direkt och slog på en tvärnit. En sockerbit senare så var han igång igen. Det känns tryggt.

Hej! När Picador var unghäst hade han lite svårt att hålla sig kvar i hagen. Bara några dagar efter att han anlänt till stallet vid Eke så visade han sina utbrytartakter. Han gjorde ett hål i staketet och tog med sig alla sina hagvänner på en galopptur över åkrarna. Där sprang de fram och tillbaka och njöt av sin frihet.

Hästarna klarade sig bra som tur var men jag fick många arga blickar när jag kom till stallet den eftermiddagen även om jag än i dag inte kan förstå varför det hela skulle vara mitt fel...

Upptågen fortsatte. Ni minns väl när polisen fångade Picador på gamla E4:an mitt i natten. Det skrev jag om för ett tag sen.

Det var inte alla gånger han rymde som det var med flit. En gång kommer jag ihåg hur han stod och betade på fel sida om staketet. Hans kompisar gick bredvid fast inne i hagen.

När jag kom så tittade han på mig med en olycklig blick som om han ville säga att det inte var hans fel. Inne i hagen kunde man se bromsspår som var säkert tio meter långa. Jag konstaterade att han helt enkelt hade "trillat" ur hagen efter att ha fått upp så hög fart att han inte hunnit stanna.

När Picador var tre år så lade ridskolan vid Eke ner och vi flyttade våra hästar till ett stall i Bergsbrunna. Vi bodde alldeles i närheten .

I det stallet hade man som rutin att bara öppna boxdörrarna och låta hästarna själva springa ut i hagen.

Likadant gjorde man vid insläpp. Bara att öppna grinden så fick hästarna springa in i stallet. Ett mycket dumt sätt tycker jag idag med tanke på att det fanns både vägar och hus i närheten.

Picador tyckte naturligtvis att det här systemet passade honom utmärkt. Han gjorde varje in- och utsläpp till sitt eget äventyr.

En dag tog han raka vägen in i fårhuset. Det var ett litet uthus med lågt i tak. En liten gång löpte i mitten och på var sida fanns två fållor för alla fåren. Picador klämde sig igenom den lilla dörren och skapade ett smärre kaos bland de stackars fåren som blev helt skräckslagna.

Att få ut honom därifrån var en prövning.

En annan dag sprang han åt helt fel håll och ut genom den lilla dörren på baksidan av stallet. Där utanför låg dyngstacken. En ansenlig hög med halm och annat som vuxit på sig i höjden genom åren.

Mitt på detta berg balanserade Picador på några små brädor som ledde upp till toppen. Att få ner honom därifrån var en annan prövning.

Efter att stallägaren envist försökt lära honom att springa själv ut till hagen under en period så insåg hon att hans äventyrslust alltid skulle ta överhanden. Picador leddes sedan alltid ut i grimma och grimskaft precis som man ska när man tar en häst till hagen.

Hej! På klotterplanket har det varit "avramlartävling" under några dagar. Barnen har skrivit in och berättat om när de har ramlat av. Några på ridskolan och andra i privata stall när de har ridit själva.

Det är bara att konstatera; när man rider så kan man ramla av. Jag tror det är viktigt att ha det i bakhuvudet så att man inte blir så överraskad om och när det händer.

Att bli "avkastad" hör verkligen till undantagen. Oftast beror en avfallning på att ryttaren tappat balansen till exempel i ett språng över hinder eller för att hästen kanske busat till det utan att för den skull ha några avsikter att lägga sin ryttare i spånet.

Gjorda undersökningar  visar att ridolyckor oftast drabbar motionsryttare i samband med uteridning och inte så ofta lektions- eller tävlingsryttare. De olycksdrabbade ryttarna har ofta bara ett till tre års ridvana.

Olyckor på ridskola förekommer i snitt en gång på 1000 ridtillfällen vilket gör att ridning på ridskola är att betrakta som en säker aktivitet också i jämförelse med övriga sporter.

Det är bevisligen dumt att utsätta sig för situationer som man inte är mogen för när det gäller ridning. På ridskolan är eleverna alltid under uppsikt av en utbildad person som lägger ridningen på rätt nivå.

Själv har jag ramlat av massor av gånger under de knappt trettio år som jag har ridit. Men jag har haft tur och aldrig gjort mig allvarligt illa. Lite blåmärken och ibland en stukad själ.

Jag har däremot lyckats med bragden att göra mig illa vid uppsittning. Det var en kall kväll och jag skulle bara sitta upp på ponnyn Victor för att skritta ner till banan och rida min lektion. Då förstår ni att det här var runt 1984... Det var lite kallt ute och min teori är att jag också var kall i kroppen för när jag satt foten i stigbygeln och skulle sitta upp så sa det PANG.

Vad jag inte visste då var att alla ledbanden på fotens utsida smällt av och orsakat det pistolsskottsliknande ljudet.

Jag lyckades i alla fall klänga mig upp i sadeln och skritta mot ridbanan. De andra var redan där. Jag hade ingen lust att missa min lektion så jag bet ihop och red trots att det gjorde riktigt ont.

Efter lektionen när jag satt av så märkte jag att det nog var lite sämre än jag trott. Foten vek sig inåt i en konstig vinkel och gick inte att stödja på och än mindre att gå på...

På sjukhuset blev det operation. Jag kände doktorn som opererade, Håkan Ström. Han var exteriörbedömare och hans dotter tävlade ponny samtidigt som Gabbi och mig. Jag opererades med ryggmärgsbedövning så vi kunde prata hästar och lyssna på bra musik hela operationen. Det var riktigt trevligt kommer jag ihåg!

Så var det dags för gips. Jag frågade lite försiktigt hur länge det skulle behöva sitta på eftersom jag hade en viktig tävling om mindre än två veckor.

-Ett sportgips beställt, ropade gipskillen. Så lade han ett fint och tunt gips som såg ut precis som en ridstövel! Han hade nog träffat hästtjejer förr!

Redan efter nån vecka kunde jag baxa mig upp i sadeln igen. Visserligen från fel håll men ändå.

Mindre än två veckor senare, med en svart strumpa över gipset så red jag min tävling.

Hej! Idag har alla hästarna fått sin vaccinationsspruta mot hästinfluensa. Det får de en gång om året. De yngsta eller nyaste hästarna får något som heter grundvaccinering. Det betyder att de får sina sprutor tätare i början för att bygga upp ett bra motstånd i kroppen.

Nuförtiden är influensavaccinet syntetiskt så det är ovanligt att hästarna får några besvär eller andra reaktioner efteråt.

Hästinfluensa orsakas av ett virus som är närbesläktat med människans influensavirus. Däremot så smittar det inte mellan häst och människa men det ger ungefär samma besvär.

Hästen får hög feber, nedsatt allmäntillstånd, hosta och näsflöde. Smittan sprids genom luften till exempel om hästen hostar eller nyser.

Inom ridsporten är man tvungen att ha sin häst vaccinerad för att till exempel få åka ut på tävling. Många kräver också att hästarna ska vara vaccinerade för att få besöka stallet vid tex träningar.

På UPK har vi som krav att alla hästar som är uppstallade hos oss, både ridskolehästar och privata ska vara vaccinerade.

Dessutom måste du som kommer och tränar eller deltar i klubbtävling hålla din häst vaccinerad.

Den vaccinerade hästen slipper bli sjuk eller drabbas endast lätt om smittan kommer.

En spruta kostar ungefär 375 kronor. Det kan variera lite uppåt eftersom veterinären också måste lägga på för sin reskostnad och den tid det tar.

Att ge sprutor till våra 37 ridskolehästar kostar omkring 14 000 kronor per år. Om alla hästarna skulle bli sjuka och stallet skulle få stänga så skulle det kosta ofantligt mycket mer.

En annan återkommande sak är avmaskningen av hästarna. Detta görs flera gånger per år. Under sommaren då hästarna går ute avmaskar man oftare.

Avmaskningsmedel är receptbelagt och skrivs ut av veterinär. Det kostar runt 100 kronor per spruta när man köper storpack som vi gör. Detta görs sedan tre gånger under året.

Om en häst går runt med mask i kroppen så drabbas de inre organen av skador och hästens liv kan förkortas avsevärt. Veterinären kan ge råd om hur ofta man ska avmaska sin häst och med vilket preparat eftersom det kan variera mellan olika betesmarker och antal hästar som går tillsammans.

Man kan också ta träckprov från hästen för att kontrollera om den är maskangripen och med vilket preparat man ska avmaska för att få bäst resultat.

Hej! Karoline, Gabbi och jag har varit på kursen "utveckla ridskolan" fredag och lördag. Det är alltid kul att vara på kurs och framför allt så får vi träffa våra ridinstruktörskollegor från de andra klubbarna. Efter alla år så är vi som en stor "familj".

Fast det är inte bara mys och struntprat på kurserna. Den här gången handlade det om att utbyta erfarenheter och idéer.

På fredagkvällen hade vi förberett en presentation om vår klubbs verksamhet. Vi hade gjort overhadbilder och skrivit ihop texter till.  Först var det lättare förtäring i form av sallad och bröd med vallmofrön på. Mums. Jag slukade min macka och vände mig sedan mot Gabbi som tittade konstigt på mig.

-Du har vallmofrön mellan framtänderna, sa hon utan att röra en min. Mycket riktigt. Tre vallmofrön hade kilat in sig mellan mina framtänder och detta bara en kort stund innan vi skulle äntra scenen för att hålla vårt föredrag. Jag smög in på toan och försökte pilla bort fröna. Med nageln, tröjärmen, toapapper, pappershandduk och en nyckel. Omöjligt!

 Jag fick helt enkelt stå inför alla och tala med svarta prickar mellan tänderna. Vilken trovärdighetssänkare...

Vallmofröna satt som klistrade tills jag svängde ner på den lilla vägen vid mitt hus senare på kvällen. Då lossnade de plötsligt minsann.

Lördag morgon hade vi prickat in stalltjänst innan kursen. Jag steg upp 05.30 och hoppade glatt i ridbyxorna. Klockan 8 var stallet klart och vi svidade om för att vara i tid till kursen som började 9.00

På förmiddagen diskuterade vi ledarskap och Gabbi konstaterade att hon nog var lite manlig i sitt sätt att leda... (det var hon som sa det...) Vilket i och för sig är en bra egenskap. Hon ville dock poängtera att hon hade kvinnliga sidor också.

Vi pratade också om hur man skapar framgångsrika ridskolor och kunde där byta mycket erfarenheter med varandra.

Lunchen var kort men vi hann i alla fall springa till statoilmacken och köpa Cola. Tre för 39 kronor, som hittat!

På eftermiddagen fortsatte vi med lite olika gruppuppgifter. Vi fick titta igenom en del olika utbildningmateriel som Ridsportförbundt tagit fram. Vår grupp hittade en bra bok som handlade om olika fysträningsmetoder för att stärka oss stela ryttare.

Denna bok ska vi försöka använda oss av vid sommarens träningsläger. Där tänkte vi i år ha temat kost och motion för ryttare.

Gabbi har lovat att ha ett pass med pilatesträning på boll, Karoline ska ta aerobicspasset, Sara Husén får ta styrke- och löpträning. Själv tänkte jag hålla mig till gummibandet vilket verkar vara lagom jobbigt för någon som snart fyller jämnt.

En sak var vi dock överens om. Vi instruktörer måste träna i smyg inför lägret. Vi är alla tävlingsmänniskor och vägrar att bli slagna av våra elever!!!