Jag tänkte spinna vidare på ämnet ”lärorika lektioner”. För ett par dagar sedan berättade jag ju om hur det gick när jag undervisade mina kurskamrater i hur man INTE ska göra när man spolar ben. Jag har några fler exempel i ämnet lärorika upplevelser.

Under ponnytiden tränade jag vid Brantshammars ridhus en gång i veckan. Det var i stort sett det enda privata ridhus som fanns i Uppsala vid den tiden. I ridhuset hade man omtänksamt nog alltid en bricka med en glaskaraff fylld med vatten och några rena glas stående på sargkanten.

Vid ett svettigt träningspass ville en av mina ponnykompisar ta lite att dricka. Hon styrde fram sin häst till sargkanten och ”parkerade”.  Så tog hon kannan i den ena handen och ett glas i den andra. Då kan man fråga sig, med vilken hand hon höll tyglarna…?

Precis när hon skulle hälla i vattnet så slog kanten av kannan i glaset och ett ljudligt klirr hördes.

Hästen hörde det först av alla naturligtvis. Hon satte av i galopp, 0-100 på en sekund, för att komma bort från det otäcka. Vi andra såg ryttaren och hästen galoppera iväg i full fart. Fortfarande med kannan i den ena handen och glaset i den andra. Det skvätte vatten och citronbitar längs med hela deras framfart.

Varför tar jag upp det där nu då, tänker ni. Jo helt enkelt för att jag dagligen på mitt jobb ser elever som trots vårt tjat tar spön från sargen medan ni rider, lägger ifrån er spön på sargen medan ni rider, tar av kläder medan ni sitter till häst. Nästan alltid utan en tanke på vad som kan bli nästa steg.

Det är baksidan med att ha så lugna och snälla hästar som man har på ridskola. Man berättar om riskerna men eftersom hästarna är så lugna i sitt temperament så händer det nästan aldrig något. Nästan…

Hästar är flyktdjur. När hästen blir rädd så flyr den. Är det ryttaren som hästen blivit rädd för så blir den tvungen att göra sig av med det hemska kanske genom att krumbukta sig och bocka. Hästens synfält är starkt begränsat på grund av ögonens placering. Rörelser som när ryttaren tar av sig ett klädesplagg eller grabbar tag i ett spö från sargen kan hästen bara uppfatta fragment utav.

Jag har haft två uppfriskande upplevelser och som jag hoppas för eleverna har varit AHA-lektioner i år. Båda på torsdagar 17.30 där jag har en P9. Rutinerade ryttare alltså och kanske därför lite övermodiga ibland… Det här är inget påhopp på de enskilda elever som blev tilldelade upplevelsen för de fick ju lärdomen serverad.  

Den första incidenten var för någon månad sedan. Jag höll på att lägga upp bommar på ett hinder när en elev sa att hon ville ta av sig jackan. - Du får vänta tills jag är klar, jag vill hålla i din häst i så fall, svarade jag. Sekunden senare ser jag i ögonvrån hur hästen kommer rusande längs spåret med en halvt avklädd ryttare på ryggen. Med en halvt avkrängd jacka är det svårt att få tag i tyglarna och stanna.

Bara någon vecka senare var det dags igen. Jag hör en dov duns och ser en lös häst komma springande längs spåret. I hörnet ligger en förvånad ryttare med ett dressyrspö i handen.

– Tog du spöet från sargen? Frågar jag och får en nick till svar.

Ibland önskar jag att hästarna skulle reagera oftare. Samtidigt är jag glad över att de är så snälla och lugna.

På min egen häst skulle jag aldrig i livet drömma om att ta av mig något klädesplagg. Jag skulle aldrig försöka lägga ifrån mig eller sträcka mig efter ett spö. Jag har ridit i trettio år.

Man blir alltid varm när man rider lektion. Speciellt i vårt ridhus som håller åtskilliga plusgrader året runt. Om det är extra kallt brukar jag ta på mig en ridväst. Den håller en varm medan man värmer upp men är tillräckligt sval för att behålla på hela passet.

Tänk till en extra gång när ni sitter till häst så slipper ni lära er den svåra vägen…