Hej! I morgon bär det av till tåget mot Scandinavium. Mamma hade naturligtvis läst bloggen och sett vad vi tänkte göra med hennes resväska. Där sprack den planen.

Det verkar som det är många UPK:are som tar sig till Göteborg denna helgen. Vi lär ses för på något konstigt sätt så träffar man alltid på varandra. Antingen inne på mässan där alla springer runt och handlar som galningar. I annat fall träffas man på pizzerian eller hamburgerrestaurangen där man intar ett nyttigt mål mat.

Idag på förmiddagen har vi ridit för Uffe. Det var så vackert väder så vi passade på att rida ute på den stora dressyrbanan. Man märkte på hästarna att de verkligen uppskattade uteluften och den stora rörelseytan.

Som vanligt så satt vi både rakare och snyggare än någonsin förr. Redan en kvart efter att vi avslutat passet så kände vi allihop att den här lektionen kommer att vara kännbar minst hela helgen.

Gabbi gick runt som Pomperipossa, Sara såg ut som Zeb Macahan och själv kände jag mig som Toxic Avenger, ett monster som jag såg i en fruktansvärt dålig skräckfilm en gång.

Vi ajade och ojade oss medan vi släpade oss runt i stallet för att ta hand om hästarna efter avslutat arbete. Hästarna går alltid först! Avspolning, svettäcke och utfodring. Så kunde vi till sist slå oss ner vid dressyrbanan (för att fömodligen aldrig mer kunna resa oss) och titta på när den andra gruppen kämpade med sina sitsar och svettades.

Inom ridsporten finns ett hemligt kodex. Man talar aldrig högt om sina smärtor. Att vara ryttare gör ont. Man får träningsvärk, sträckningar och har någon gammal skada som gör sig påmind. Jag är säker på att detta förekommer i alla sporter.

Ibland får vi dock ett behov av att utrycka våra smärtor för varandra. Så var det i morse. Vi jämförde smärtor och skrattade åt varandra. Vilket kamratskap!

Anna berättade om när hennes tå kom i kläm under Poppes hov när hon skulle lasta. Hon bet ihop och höll god min tills blodet började rinna ut ur skon...

Gabbi berättade om när hon fick en stor bit hud på ytterörat bortbiten då hon kom mellan två hästar som var mitt i en diskussion. Doktorn berättade att hon var i riskzonen för att utveckla ett blomkålsöra. Jag fnissar bara jag tänker på det. Detta skulle ha roat oss andra mycket. Tyvärr läkte det fint och inget syns idag av ärret.

Själv har jag en favorit och det var när jag red en tvådagarstävling med ett brutet finger som jag hade tejpat ihop lite egenhändigt. Sedan fick jag en rejäl utskällning av doktorn. Men det var det värt.

Fotbollspelare tejpar sina stukade vrister, gymnaster tejpar hela sin stukade kropp, ishockeyspelare syr ihop ögonbynen i pausen och ryttare trillar av, sopar bort spånet och hoppar upp igen.

Det är något speciellt med sportutövare. Något hårt och målmedvetet.  Det tror jag är bra. Man kommer långt på viljan!