Hej! Inställningen till sin häst är bland det viktigaste att fundera över när man rider. Man kan bara avancera genom att ha en rättvis inställning till den häst man ska arbeta med. Vare sig det gäller hoppning eller dressyr.

För mig är det så självklart att alla hästar är olika. De skiljer sig i exteriör (byggnaden), temperament och kondition och är också individer med skiftande dagsform.

Det är också dessa faktorer som avgör vad som är ett bra arbete för varje enskild häst och vilket som är det önskade slutresultatet.

En arbetsform som är ultimat för en häst behöver inte alls vara det för en annan. Därför går det inte att arbeta alla hästar enligt samma mall.

Ridpasset på banan går ut på att göra hästen gymnastiserad och både fysiskt och psykiskt avspänd. Slutresultatet måste alltid vara att hästen har fått ett roligt och omväxlande arbete som gjort den vänligt inställd till att vilja bli riden igen.

Som ryttare måste man både lära sig att se och känna vilka faktorer som kommer att påverka det resultat man kommer att få med sin häst.

Några exempel:

En häst eller ponny av kallblodstyp är i sin kroppsbyggnad gjord för att vara stark men inte särskilt explosiv. Den kompakta och starka kroppen gör att hästen lätt bär upp en ryttare. Däremot kan den korta, stabbiga kroppen och kraftiga halsen göra att hästen inte har så lätt att vara ”gymnastisk”.  Målet med en sån häst kan vara att göra den lyhörd och lätt för hjälperna.

”Som man vill att hästen ska vara måste man också vara själv”. Jag kan bli ledsen när jag hör att folk använder vissa metoder för att ”segra” över sin häst. Att till exempel styra in en stark häst i väggen för att den ska stanna är ingen lösning utan allt arbete måste få ta tid.

En häst med fin härstamning åt dressyrhållet kanske ändå aldrig kommer att kunna utföra de svårare dressyrrörelserna eftersom den fötts med en felaktig vinkel i sina bakben och därför inte orkar bära sig fullt ut.

En het hopphäst av huntermodell kommer förmodligen aldrig att vara helt lugn och avspänd vid dressyr ridningen. Den kommer aldrig att ”gå på tygeln” i den mening vi tänker på en dressyrhästs form. Ryttare och tränare kommer att lägga upp markarbetet för att arbeta med hästens lydnad och spänst. Att spänna in hästen till exempel med en gramantygel för förmodligen inte ridningen framåt över huvud taget utan skapar bara motstånd.

Tänk er att denna häst sedan går grand Prix hoppningar och fungerar utmärkt!

Sedan finns det ju alltid hästar som faller utanför mallarna och som förvånar en med vad de kan utföra. Tänk bara på alla dessa ”små” stora hästar som hoppar hinder höga som hus eller när det kommer in en ”arbetshäst” på dressyrbanan som sedan bländar domarna och vinner hela klassen.

Ryttare som till varje pris ska ha sin häst att gå på ett visst sätt har antingen inte förstått vad ridning går ut på eller så har de fel inställning till sin häst.

Att till exempel få hästen att ”gå på tygeln” får aldrig vara ett självändamål för ryttaren. Det kan gå oerhört fort att förvandla en arbetsglad häst till en häst med dåligt självförtroende som tycker att allt arbete är av ondo.

Om man vill tävla i hoppning så kan man inte köpa en ponny som inte tycker om att hoppa. Det är ganska enkel matematik.

Man ska också veta att det fullt möjligt att rida sönder sin häst genom att ge den ett felaktigt avpassat arbete!

Det finns hästar som aldrig kommer att ”gå på tygeln”, kunna fatta galopp eller starta i en tävling. Det vore orättvist att kräva det av den hästen.

Hästar som ändå är oerhört värdefulla eller till och med ovärderliga för att de hamnat hos rätt ryttare som nyttjar hästen på sin nivå.

Själv har jag lärt mig att uppskatta varje hästs egna kvaliteter. Det är roligt att rida en liten rund ponny när jag efter ridpasset känner att den lyssnar fint på hjälperna och är mjuk i kroppen även om den inte tagit ett steg på tygeln. Det är roligt att fatta galopp för första gången på den unga hästen även om det bara blir fyra galoppsprång innan hästen bryter av igen. Eftersom mitt mål med min ridning och den egna hästen är att tävla så har jag valt att köpa hästar med de förutsättningarna.

Några slutord: Att ha hästen med sig i ridningen är den bästa känslan man kan ha som ryttare. Det är när både häst och ryttare känner att de utför ett arbete som de klarar av och tycker är roligt som ridningen är som allra bäst!