Hej! I slutet på den här veckan åker jag, Gabbi och vår mamma till Scandinavium i Göteborg. Det är stora hästtävlingar där varje år vid den här tiden. I år fyller världscupen i hoppning 30 år så det blir lite extra firande. På Biltema säljer de såna där tutor som man brukar höra på hockeymatcher. Jag funderar på att köpa några för att höja stämningen när det är dags för Svenskarna att rida in på banan.

 

Vi ska ta tåget ner på fredag morgon. Jag har planerat att i princip bara ta med tandborsten och en T-shirt att sova i. Plus det jag har på mig förstås. Resväskan ska vara tom för som vanligt är det den stora mässan som drar. Där brukar jag handla allt möjligt som jag inte behöver.

 

Det är viktigt att ha med sig en resväska av hårdplast eftersom man är tvungen att hoppa på den för att den ska gå igen när det är dags att åka hem igen.

Gabbi och jag har planer på att tömma mammas resväska i smyg och packa ner nyinköpta grejor i den också.

Vi vet inte riktigt hur länge hon skulle vara arg efter det så vi måste fundera ett tag till i fall det är en bra idé eller inte.

 

En gång bilade vi till Scandinavium. Det var Gabbi, jag, Erica och Jenny. Redan efter den andra dagen så var bakluckan på bilen full. Vi var tre stycken som satt däruppe för att överhuvudtaget få igen luckan. När den väl var stängd så kom vi överens om att inte försöka öppna den förrän vi var hemma i Uppsala igen.

 

Så vi fick börja packa in resten av våra fynd i baksätet på bilen. När det var dags för hemfärd igen så lät vi Erica och Jenny som bägge var väldigt tunna och små, sitta i bak, under alla grejor. Vi varken såg eller hörde av dem förrän vi lastade ut sakerna hemma i Uppsala. Faktum är att vi inte hittade Jenny förrän framåt onsdagen när vi packade upp en kasse med benlindor.

 

I år har Gabbi skrivit en lista på saker som hon verkligen behöver. Hon planerar att hålla sig till den och inte köpa något onödigt. Jag tycker det låter i klass med ett nyårslöfte så jag har varit på oddset och satsat pengar på hur länge det kommer dröja innan hon packar ner något som inte står på listan. Jag ger det en timme…

 

Själv har jag inte skrivit någon lista eftersom jag inte behöver något alls. Däremot har jag inget emot att köpa en del onödiga saker eftersom det känns så bra att handla.

I år ska vi bo på hotell. Vi har två rum. Det är meningen att Gabbi och jag ska bo i det ena och mamma i ett eget. Det är inte för att hon snarkar utan för att hon ska få lugn och ro. Förmodligen så kommer vi alla att sova i samma rum eftersom det andra kommer att vara fullpackat med våra nyinköpta saker.

 

Ett år var vi ett gäng med instruktörer och uppstallare som åkte till Scandinavium. Vi hyrde det billigaste rummet vi hittade för att vi skulle få mer pengar över att handla för. Detta ledde till att vi hamnade i ett område som heter Angered.

 

Det var den första och sista gången vi bodde där. Det var nämligen på den tiden ett rätt så skumt ställe. Vi kom ner på kvällen och parkerade i det anvisade parkeringshuset. Vår bil var den enda bilen som fortfarande hade fyra hela däck och framrutan intakt. Parkeringshuset var inklätt i galler och man fick använda en kod för att ta sig in och ut genom den armerade dörren.

 

Nyckeln till rummet hämtades ut genom ett hål i väggen efter att vi slagit in ytterligare en kod. Huset bredvid vårt var just nedbrunnet och det pyrde fortfarande i ruinerna.

Vårt rum låg längst bort i en korridor där samtliga dörrar uppvisade bryt,- och slagmärken. Vår dörr hade dessutom en serie runda hål i sig som vi fantiserade vilt om.

På nätterna turades vi om att vara vakna och hålla vakt. Man låg på helspänn under täcket med ficklampan tänd.

 

Vi träffade aldrig på en enda levande människa men vi kunde höra dem dra runt utanför husen under nätterna. När vi skulle till och från parkeringshuset så utnyttjade vi de buskar som fanns utplanterade längs husen. Vi skapade ett kodat språk för att ta oss fram. Alla fem satt bakom busken. Dagens utvalda ledare höll utkik. När kusten var klar utstötte hon ett ekorren-Leif-liknande ljud varefter alla fem snabbt trippade, djupt nedböjda, mot nästa buskage.

 

Den sista dagen la vi nyckeln i hålet i väggen. Vi tog oss inte tid att se efter om kusten var klar utan skenade lättade mot garaget. Vi smällde igen bildörrarna och trampade gasen i botten. Hem mot Uppsala. Men jäklar (ursäkta) vad vi hade handlat mycket!

Hej! Det ÄR OKEJ att känna rädsla ibland när man rider. Rädda ryttare kan finnas på alla nivåer men många vägrar erkänna att de är rädda eftersom de skäms. Inget kan vara mer fel. Rädsla är fullkomligt naturligt och det finns inga friska människor som aldrig blir rädda.

 

Det har kommit ut en bok som heter ridning och rädsla. Den är  skriven av Sven Forsström och Inger Lantz. Jag läste den och skrev ner det jag tyckte var viktigt och hade tänkt ha den som grundmaterial till min kurs på påsklovet. (så kom scharlakansfebern och vi vet ju alla hur det gick…) Däremot så lägger jag ut en del av det jag skrev här på bloggen idag. Kanske hjälper det någon! Läs gärna hela boken.

 Man kan ganska enkelt se hur en ryttare förhåller sig till sin häst genom att studera deras kroppsspråk. Förutom ryttare som skriker och drar kan man se till exempel hur ryttaren kratsar hovarna. Står ryttaren nära hästen eller långt ifrån? Om hästen skulle vilja sparka så är risken mycket mindre när man står nära hästen detta vet inte den rädda ryttaren som står långt ifrån för att hålla sig på avstånd. 

Om du är rädd kan du aldrig räkna med att kunna lura hästen. Det finns inte en chans att lura en häst. Din rädsla syns på ditt kroppsspråk, känns på din andning och ditt adrenalin. Hästen är skapt så att den helt enkelt inte kan låta bli att reagera på din rädsla.

 

Om du står framför en häst som ger dig en varnande signal, som du uppfattar och förstår, blir du förberedd och inte lika överraskad av ett eventuellt hot eller angrepp ögonblicket därefter. Om du dessutom vet hur du ska hantera situationen behöver du inte bli rädd.

Om du däremot inte förstår hästens varningssignal blir du naturligtvis överraskad. Det du dessutom inte hur du ska hantera situationen så blir du också rädd. Bristande kunskap kan med andra ord leda till fara eftersom det orsakar kommunikationsproblem.

 

Uppsuttet syns också rädsla tydligt. Det kan vara att man lutar sig framåt eller långt bakåt. En ryttare som är rädd för att bli avkastad lutar sig ofta framåt medan en ryttare som är rädd för att hästen ska springa iväg lutar sig långt bakåt och drar i tyglarna.

Alltför hårda tygeltag tyder också på att ryttaren känner att han eller hon är rädd för att tappa kontrollen.

 Påverkas hästen av vår rädsla? Jodå, hästens reaktioner och beteende har mycket stor betydelse i samband med rädsla därför att ryttare och häst påverkar varandra i högsta grad.

En mycket vanlig orsak till rädsla är att ryttaren är orolig för att hästen ska bocka, bryta ut, dra iväg eller göra något annat som vi inte kan kontrollera.

 

Hästar är flyktdjur och flockdjur. Deras sätt att överleva är i första hand att fly. Rädsla utlöser ofta flyktbeteende. Flocken är hästens trygga punkt. Hästarnas starka flyktinstinkt för att de är oerhört känsliga för tecken på rädsla. Om en häst i en flock på tio blir rädd för något kan de övriga nio smittas av rädslan på bråkdelen av en sekund.

Hästarna är lika känsliga för tecken på rädsla från oss människor. Förmodligen påverkar vi hästarnas rädsla i långt större grad än vi är medvetna om.

 

Ta ett exempel: Du rider på ridbanan när en katt springer fram bakom en buske eller en påse blåser över ridbanan. Din häst hoppar till och ditt hjärta åker upp i halsgropen innan du inser att det inte är något farligt. Hästen känner din reaktion och innan du vet ordet av har den onda cirkeln slutits.

Hästen blev rädd för katten- Du smittades av hästens rädsla- Hästen smittades av din rädsla.

Rädsla hos ryttaren leder alltså till att hästen blir frustrerad, orolig och rädd. En rädd häst försöker fly vilket kan skapa farliga situationer.

 

En häst som protesterar och har ett aggressivt beteende visar upp detta på grund av människans rädsla. Hästen är inte dum eller elak utan beter sig på ett sätt som är fullt naturligt för en häst i den situationen. Trots att det i grunden är vi själva som är problemet så ger vi gärna hästen skulden!

 Hur kan man bearbeta och kanske bli kvitt sin rädsla?

Förneka aldrig din rädsla. Den enda du lurar är dig själv. Erkänn att du är rädd och gör något åt det. Tänk positivt!  Utbildning och inlärning är det bästa sättet att komma över rädsla. ”Om du vet att du kan behärska de allra flesta situationer med en häst, vad har du då att vara rädd för?”Bygg inte upp scenarion som: Tänk om hästen blir rädd för en ko, tänk om hästen blir jagad av en hund, tänk om hästen drar iväg och jag inte kan stanna, tänk om jag ramlar av och gör illa mig…

 

Skapa en trygg zon! Vad känns tryggt och bra att kunna göra med hästar? Var känns det inte bra längre? Många vuxna sätter upp orealistiska mål för sig själva och försöker uppnå alltför mycket och alltför snabbt.

Vad känner du dig trygg med? Vilken häst är du trygg med? Kratsa hovar, sätta på grimman, fånga hästen i hagen, sadla, tränsa, rida osv.

Att upprepade gånger gå utanför sin trygga zon brukar bara resultera i att man förstärker sina rädslereaktioner.

 

Tänk igenom ordentligt vilken typ av hästar du brukar trivas att rida på. Passar ni bra ihop? Många rädda ryttare rider hästar som de inte borde rida. Låt en professionell hästmänniska hjälpa dig med vilken typ av häst du bör rida. Passar man inte ihop med en häst bör man prova en annan.

 

Skyll inte på hästen. Hästar gör aldrig någonting överhuvudtaget utan att det finns anledning. Hästar gör aldrig något bara för att trilskas, hämnas eller uppnå långsiktiga fördelar. De har helt enkelt inte förmågan att kunna göra det. Så kalla inte hästen för knäppskalle, idiot eller något annat nedsättande. Det enda som händer är att du avslöjar för omgivningen hur lite du egentligen kan om hästar.

 

Ledarskap på marken. En rädd ledare fungerar inte. Varken för sig själv eller för hästen. Umgänge med hästar förutsätter ett bra ledarskap gentemot hästen. Ledarskap är en väl avvägd kombination av förnuft, kunskap och känsla.

Rädsla är en stark känsla som ofta tar överhanden och som får oss att handla irrationellt.

Om man stärker den kunskapsmässiga och förnuftsmässiga delen så försvagar vi den känslomässiga rädslan.

 

• Lär dig förstå hästens signaler. Förutsägbarheten ökar, du blir inte lika ofta rädd på grund av att du blir överraskad.
• Kommunicera med din häst. Det går inte att kommunicera med en annan individ om du inte förstår språket.
• Respektera hästen som individ. Om du inte respekterar din häst så kan den aldrig respektera dig. Det går inte at respektera något man är rädd för. Att ha respekt är alltså under inga omständigheter detsamma som att vara rädd!
• Tänk på att ledarskap kräver ansvar för att ge hästen det stöd den behöver från dig som ledare. Bråka inte med hästen, slå den aldrig!
• Allt går fortare om du tar god tid på dig!
• Kom ihåg att alltid koncentrera dig helt på hästen.
• Ledarskap förutsätter att du har kunskaper om hurd et fungerar. När du vet hur hästar fungerar blir du inte lika lätt överraskad av hästens reaktioner.

 Du kan själv göra mycket för att komma över din rädsla. Exempelvis genom att:

Erkänna rädslan

Söka hjälp

Låta det ta tid

Gå på kurser i hästhantering, sök kunskap

Lära dig ledarskap på marken

Läsa böcker om hästars beteende

Aldrig jäkta i stallet

Inte bara tillbringa dina ”ridminuter” i stallet

Alltid be om hjälp när du känner osäkerhet

Inte göra saker som ligger utanför din trygghetsnivå

Räkna med bakslag

Hej! Äntligen torsdag!!! På grund av påsklov och scharlakansfeber så har det inte blivit någon torsdagsträning för mig på ett par veckor. Men idag var det alltså dags igen. Jag vaknade tidigt och kunde knappt bärga mig.

 

Efter att ha skickat iväg resten av familjen till jobb och skola så var det dags att samla ihop sig själv och fara till jobbet på den andra sidan vägen.

Jag satte mig i bilen och vred upp Christer Sjögren och ”I love Europé” på högsta volym. (Parentes, ni vet väl att Chrille är med i så ska det låta den här veckan!)

 

Efter att ha kommit halvvägs insåg jag att jag glömt några viktiga papper. Backade tillbaka och sprang in för att hämta dem. Så in i bilen igen, upp med volymen och iväg. Så fort jag svängde in på stallplanen insåg jag att lunchlådorna stod kvar i kylen.

 

Bara att styra hemåt. Christer sjöng nu sin låt för tredje gången denna morgon. Hämtade maten i köket och sprang ut till bilen. Hann åka några meter innan jag insåg att det fanns fler viktiga papper att ta med sig.

Så en sista vända in i huset och sen tillbaka till stallet. Jag inser nu att mina hjärnceller har börjat dö i en långt högre takt sedan i tisdags då jag klev över fyrtiostrecket. Det är väl bara att vänja sig.

 

Både hästen och jag var laddade inför träningspasset. Vid ett tillfälle spruttade hästen iväg så mycket att mina säkerhetsstigbyglar löste ut.

–Lugn bara  ,sa jag till de andra, mina stigbyglar trodde att jag ramlade av, fast det gjorde jag inte!

 

Det är otroligt hur rakt och fint man kan sitta när man rider för tränare. Så sitter man aldrig när man rider själv. Fast när tränaren kommer så låtsas man förstås som att det är precis så man rider varenda dag.

 

Jag förklarar det med att det är som när man går till tandläkaren och får frågan om man använder tandtråd. Varenda gång svarar man javisst samtidigt som man inom sig känner att det är åtminstone lite ljug…

Fast sen brukar tandläkaren ljuga också för han säger –Jag ser det! Det ser fint ut det här.

 

Eller när man går till sjukgymnasten. Gången innan fick man ett papper med massa streckgubbar på. Pappret försvann i väskan innan man ens hade hunnit hem. Några dagar innan nästa besök får man lite dåligt samvete och gör ett par av övningarna lite halvhjärtat.

Så kommer man till sjukgymnasten som ställer frågan om hur det gått med träningen.

-Bara bra! Svarar man käckt fats man känner inom sig att där kom det lite ljug igen…

Fast sen ljuger sjukgymnasten också för hon säger  –Nu har du blivit mycket starkare! Fortsätt så här.

 

Javisst ja, det var ju en sak som jag inte fick berätta också. Jag lovade att inte skriva några namn. Eller jag blev snarare hotad att jag inte fick skriva något alls för då skulle jag få igen. Men jag lovade aldrig. Däremot så skriver jag inga namn av hänsyn till personerna det gäller.

 

Det var en av våra instruktörer som tillsammans med sin pojkvän skulle äta lite lunch på läktaren. (Vi brukar äta och titta på dem som rider samtidigt.) Instruktören, en tjej på drygt 20 med ett namn som blomman ”Flitiga ...” (Ni kanske förstår…) satt på läktaren och åt sallad.

Så kom hennes pojkvän som är namne med en mycket känd Anka med en egen serietidning. Han hade också med sig färdigmat (ungdomar, vet inte ens hur man kokar ett ägg…) som han skulle värma i mikron i köket.

 

”Ankan” (fingerat namn) försvann en stund och kom sedan tillbaka med sin lilla skål med mat. ”Blomman” (fingerat namn) stack genast ner fingret i maten, tittade stint på ”Ankan” och sa  –Maten är ju kall!

”Ankan” lommade ut i köket och var återigen borta en stund. Så kom han tillbaka och satte sig på sin stol. ”Blomman” var direkt där med fingret. Blicken sa allt, fortfarande kallt!

 

Vi andra började fundera på om ”Ankan” verkligen använt mikron. Jag frågade lite försiktigt om han verkligen hade stoppat maten i någon av de två vita ”kubformade” sakerna med fönster som står längst in i köket.

Jag misstänkte nämligen att han använt ett av köksskåpen. Stoppat in maten och vridit på dörrknoppen.

Blicken jag fick visade att jag nog slagit huvudet på spiken.

 

Jag bara undrar, lär sig ungdomarna inte någonting på hemkunskapen idag?

Hej! Efter att ha haft att göra med ett antal unghästar genom åren så har jag till slut lärt mig något om unghästens utveckling. Det kan naturligtvis vara väldigt skiftande mellan olika typer av hästar men en del saker går igen.

 

Om det är någon därute som funderar på att skaffa sig en unghäst så rekommenderar jag er att klippa ut denna text och använda den som en slags ”bakgrundsmall” när ni sedan jobbar med hästen.

 

Jag börjar helt från början:

• Ett litet föl föds. Det är bedårande med sina alldeles för långa ben och korta hals. Fölet är kolsvart med en stjärn i pannan och ni faller direkt för denna skapelse. (Det kommer sedermera visa sig att detta föl är en skimmel som kommer att kosta er fantasisummor i form av inköpt potatismjöl, ryktstenar och skimmelschampon.)
• Hästen har hunnit fylla ett år. Ni tittar på hästens sida och kan konstatera att det här måste vara ett riktigt praktexemplar till häst. Långa ben och väl ansatt hals. Ni hummar nöjt för er själva och tittar ömt på ert ”klipp”. Hästen utför än så länge inte så mycket arbete förutom att bli borstad och ledd till och från hagen. Men detta fungerar bara fint!
• Hästen har nu fyllt två år. Ni tittar ut över hästflocken som går i hagen och upptäcker efter en stund er häst. Den är knappt att känna igen eftersom det bara verkar vara bakbenen som har vuxit. Halsen är tunn och öronen verkar härstamma från en åsna. Hästen har också börjat få en del pondus och ni har jämt göra med att leda den till och från boxen. På hösten sitter ni upp lite grand på hästen och det går bra tack vare att hästen fortfarande är så konstigt byggd att den knappast förmår att röra sig under ryttare.
• Så fyller hästen tre år. Han har nu vuxit i kapp sig lite och ni kan återigen skönja den långbenta och ädla häst ni såg som föl. Det blir bra det här, tänker ni nöjt! Hästen börjar jobba lite smått och det går bra. Vilken snäll häst jag har, tänker ni och ser ljust på framtiden.
• Plötsligt har hästen blivit fyra år. Den har vuxit massor under den senaste tiden och verkar inte helt bekväm med sin nya kropp. Vilken ordning benen ska ta i de olika gångarterna har den ingen aning om men den är fortfarande snäll och lugn att rida på. Kanske lite väl lugn tänker ni och funderar på om hästen tänker bli trög…
• En dag står ni där med en femåring. Han har nu vuxit i sin kropp så till den milda grad att hans nya mage täcker det mesta av de förut så långa benen. Jag vet inte hur många långbenta unghästar jag köpt för att några år senare stå där och fundera vart benen tog vägen. Femåringen känner sig mycket välbalanserad. Din tröga häst har plötsligt förvandlats till ett bockmonster som far runt i full fart i ridhuset med huvudet mellan benen. De andra ryttarna tittar snett på er innan de går ut och lämnar er ensamma kvar. Det är i alla fall inget fel på bjudningen, tänker du medan du håller i dig för allt vad tygen håller.
• Din häst blir sex år och du ser framför dig ett något lugnare år vad det gäller sken- och bockturer. Men tji fick du. Det verkar som balansen och orken har förbättrats ytterligare under den senaste tiden. Mitt i allt får du för dig att det har blivit dags att åka ut och visa upp er på tävling. Under året som går visar din häst sina konster i åtskilliga ridhus och på många ridbanor. Det blir nog bättre när han fyller sju, tänker du…
• Sjuåringen är här. De långa benen kom aldrig igen kan man nu konstatera. Men det känns bra att hästen har blivit sju år och vuxen, tänker du och laddar för tävlingssäsongen. Vill du veta hur det går? Gå bara tillbaka till punkten om sexåringen och läs den igen… Det blir nog bättre när han fyller åtta, tänker du…
• När hästen blivit åtta kan man nog konstatera att hästens humör inte kommer att ändra sig nämnvärt. Men du har ändå fått en hygglig balans under tiden som gått. Det går inte längre att skylla hästens manér på hans ålder utan du får försöka komma på någon annan anledning. Din häst har blivit stor!

Hej! Idag fyller jag 40 år. Det kommer inte att undgå någon eftersom mina ”vänner” i stallet har satt upp en tavla till allas åsyn. Den hänger precis vid stallkontoret och är mycket välgjord.

 

Flådig ram, silver i bakgrunden och så massor av glitter. Precis som jag tycker om! Man har också valt ut en av mina favoritbilder på mig själv. Bilden är från julshowen i år då jag dansade runt med Pegasus i spånet till vacker musik.

Min mamma tycker att jag ser lite mallig ut på bilden men jag känner mig bara stolt. Tack, allihopa för en underbar present!!!

 

De senaste veckorna har jag fått många frågor om min födelsedag och jag har förstått att den är viktig inte bara för mig. Frågan om huruvida jag har utvecklat någon kris har varit den i särklass vanligast förekommande.

Det verkar nästan som om folk hoppas på att man åtminstone får en liten kris. (?)

 

Tyvärr måste jag göra er alla ledsna. Jag känner inte ens att den minsta lilla kris skulle vara på väg. Det känns helt som vanligt helt enkelt.

Rynkor och dålig klädsmak har jag haft länge. Gråa hårstrån har jag haft sen jag var 25. I början skyllde jag på att jag hade slagit huvudet i en skåpdörr. Men efter att jag fyllde 30 så färgade jag helt enkelt bara håret och tänkte inte mer på dem.

 

Det finns egentligen bara en sak som bekymrar mig lite grand och som jag tycker är lite orättvis. Jag brukar nämligen få delta i en massa undersökningar. Det kommer enkäter i brevlådan, på datorn och via telefonen.

Jag svarar gärna på frågor och ibland får man också någon liten present för besväret.

Det som bekymrar mig är indelningen av ålderskategorier som görs i alla dessa enkäter.

 

Under de sista åren har jag fått besvara frågor i kategorin 30-40 år. Övriga kategorier brukar delas in i; upp till 20 år och 20-30 år, därefter min egen kategori 30-40 år.

Men sen då, och det är det som gör mig upprörd. Efter 40 år ska man plötsligt klumpas ihop i en kategori som heter 40-75 år! (Efter 75 får man tydligen inga enkäter…)

 

Jag har pratat med folk runtomkring om detta. Men de bara skrattar och verkar inte förstå allvaret. Jag antar att jag nu när jag är med i ålderskategorin 40-75 endast kommer att få besvara enkäter som handlar om:

• Hur ofta åker du på pensionärs resor till Åland
• Hur fungerar färdtjänsten i ditt län
• Har kattmaten blivit godare på senare år
• Får du skavsår av din tandprotes
• Går det att avancera i kön på ICA när man har rollator

 

När jag har besvarat en enkät så brukar jag få några trisslotter hemskickade och ibland godis eller en fin nyckelring. Nu får jag väl en burk kattmat istället…

Ps. Kom på att jag skulle gratta division II laget på häst som kom tvåa i Lurbo i helgen. I laget red Anette Simson-Rioja, Sara Husén-lola E, Elvira Dahlén-Goliath och Linnea Lilja-Camomill GRATTIS!!!

Hej! Även om vi människor inte just nu känner så mycket av våren som vi skulle vilja, så gör hästarna det.

I fredags fick min vuxengrupp bevittna riktig vårglädje. Det var Muskot som inte kunde hålla sig i skinnet. Gruppen skulle rida ute på en av våra dressyrbanor. Det var vackert väder och hästarna såg mycket nöjda ut där de stod uppställda på långsidan utanför stallet.

Muskot skruvade lite på sig redan vid uppsittningen. På väg upp till banan såg man riktigt hur glädjen började få det att pirra i benen. När han väl kom in på dressyrbanan pös det över och han la av två riktigt snygga bocksprång.

Eleven som red kände sig med rätta lite osäker och bad att få byta till en lite mer avspänd häst. Jag höll med och hon satt av.

Det är ju i och för sig inget konstigt med att en femårig häst har svårt att tygla sin glädje. Det enklaste sättet är att låta unghästen springa en stund i lina för att göra av med en del av energin. Men det hade vi ju inte tid med under lektionen utan det fick jag ta itu med senare tänkte jag.

Muskot däremot hade helt andra planer för dagen. Han gjorde ett till språng och slet sig fri. Sedan galopperade han helt enkelt ut från banan och körde en liten uppvisning i galopp och spruttsprång utanför staketet. Eleven och jag stod kvar inne på banan och såg honom galoppera iväg hur nöjd som helst.

De andra hästarna höjde på huvudena och tittade förundrade på honom. Jag  antar att de undrade var han fått all den energin ifrån.

-Vad gör du om alla hästarna börjar busa? Var det en elev som sa.

-Då går jag ner till stallet och tar en fika , sa jag.

Naturligtvis var det inte någon annan häst som busade sådet blev inget fika. Vilket var tur för jag hade inga fikapengar med mig i fredags.

Efter ett antal varv runt banan tog till sist bensinen slut och Muskot stannade och lät sig bli infångad och ledd till stallet. Det såg ut som om han sa: -Så där ja, jag kan minsann motionera mig själv.

Han var mycket nöjd över att få gå in i sin box och vila upp sig.

En sak som jag gärna vill förmedla till mina elever och alla andra som läser det här är hästarnas fulla rättighet att ha olika humör olika dagar.

För mig känns det helt självklart att en häst precis som en människa inte kan prestera på topp jämt likaväl som den vissa perioder kan känna sig jättepigg och laddad.

Som ryttare måste man ge hästen utrymme att fungera olika, olika dagar.

Egentligen är det först efter framridningen som man kan lägga upp sin plan för dagens arbete. Ibland tvingas man ändå att tänka om under passets gång. Man kan inte nå samma mål varje dag!

Det är ju en massa faktorer som spelar in när man rider. Om man går till hästen så är det dagsformen. Det vill säga dagens känsla, hästen känner sig glad, nere, pigg, trött, stel, kall, varm, och så vidare.

Sen kan det tillkomma småsaker som att hästen fått en liten sträckning/ ömhet i någon muskel eller att den efter en kall dag i hagen känner sig stel i rygg och länd.

Så kommer de där dagarna när hästen känner sig superfräsch och ger järnet under hela passet nästan oavsett vad man ber den om.

Jag antar att ni håller med om att det som står i stycket ovan likaväl kan gälla oss människor och som ni vet så är ridning en sport där häst och människa ska arbeta som ett lag.

Det kan vara svårt när man har olika "dagar". Men det är ju också en del i utmaningen.

Hej! Jag skriver detta med en önskan om lite medlidande. Ni kanske minns hur jag hade det för ett par veckor sedan. I annat fall kan jag påminna om hur jag efter att ha fått halsfluss ändrade färg från genomskinligt vintervit till heltäckande tomteröd. Inte bara utsidan var drabbad. När jag sträckte ut tungan så kunde jag konstatera att även insidan var lika vackert tomteröd. Det är inte det att jag inte gillar rött. Det är faktiskt en av mina favoritfärger. Men jag föredrar att bestämma själv när jag ska vara röd och inte.

 

Jag misstänkte direkt att jag fått Scharlakansfeber eftersom jag har haft det tre gånger förut. Hos doktorn fick jag en superladdning med ”antirödpiller” som turligt nog dämpade färgen så att jag kunde visa mig bland folk utan att bli mer uttittad än jag brukar.

Doktorn tittade också stint på mig och berättade att Scharlakansfeber är en barnsjukdom. Som om jag inte visste det… -Men det är faktiskt flera veckor kvar innan jag ”fyller vuxen”, tänkte jag tyst. Väluppfostrad som jag är så protesterade jag dock inte.

 

Nu två veckor senare sitter jag här med hudflagorna hängandes från händer och fötter. Det är karaktäristiskt för Scharlakansfeber, den där barnsjukdomen som jag inte har.

–Du ser äcklig ut, säger mina nära och kära.

–Jodå, det tycker jag själv också.

Jag har varit på apoteket och bett dem ta fram den allra fetaste krämen de har. Den första tuben räckte en och en halv dag.

 

Som om det inte vore nog med att jag ser äcklig ut så överlevde min bacill den första penicillinkuren. Jag fick gå tillbaka till doktorn, ta nya prover. (Jag visade händerna och doktorn sa OJ! och så förskräckt ut) Så fick jag nytt penicillin.

 

Det nya penicillinet visade sig vara mycket bättre. Inom några timmar hade det slagit ut min mage helt. Det var inte helt besvärsfritt att stå i ridhuset och ha ridlektioner under kvällen.

Jag hade dock bestämt mig för att vara ståndaktig inför mina elever och avslöjade hemligheten endast för mina närmaste vänner, vilka verkade finna det hela roligt.

- Gå genast hem och käka Dofilus, sa en.

- Böj dig för guds skull inte framåt, sa en annan medan det ryckte i mungipan.

 

Men, det är inte den här historien som jag önskar medlidande inför . Det är istället det faktum att jag i helgen kommer att missa min tävling på Ronaldhino.

Jag har väntat in i det sista för att se om jag inte möjligtvis kanske skulle ha en liten chans att komma iväg på söndag. Igår kväll var jag tvungen att inse att jag måste kapitulera.

 

Jag fick ringa till tävlingsplatsen och med stor sorg stryka mig. Kanske var det bäst så. Så plötsligt kom jag att tänka på mitt inlägg om dopning som jag skrev igår. Ni har väl läst och lärt?

 

Jag tänkte på alla olika piller som simmar runt i min kropp. ”Antirödpillren”, ”magdödarpenicillinet”, ”tabortfeberntabletterna” och så några liter Pepsimax.

Det var då jag insåg att jag är en vandrande dopningsbomb.

Jag slog snabbt upp listan över förbjudna preparat på Internet. Den var lååååång….

 

Jag läste listan från topp till tå men kunde inte vid första anblicken hitta de preparat som jag har stoppat i mig. Fast vem vågar chansa. Om jag mot all förmodan skulle ha deltagit på tävlingen är jag helt säker på att jag skulle bli ledd till den där ”provtagningsboxen”. Jag lovar att jag aldrig skulle få fram en endast droppe inför disciplinnämnden.

Helt rätt att stanna hemma med andra ord.

Hej! Jag fick hem mina häst- och ryttarlicenser för året 2008 för några veckor sedan. Två små plastbrickor. Den ena kostade 825 kronor och den andra 880 kronor. Som hittat!

I kuvertet låg också en tjock folder om dopning och otillåten medicinering som jag bestämde mig för att lusläsa. Man vill ju inte vara en fuskis.

 

”Antidopningsbestämmelserna har till syfte att skydda sportens inneboende värden. Denna essens kallas ofta sportslig anda. Det är det centrala i den olympiska andan…” När jag läste det där sista var jag tvungen att hämta kuvertet som licenserna legat i. Tänkte att de lagt mina licenser i fel kuvert. Jag kollade om det stod Peter Eriksson eller Rolf Göran Bengtsson på kuvertet. Men icke, det var mitt alldeles eget. Det var inte utan att jag blev lite stolt att jag räknades till den Olympiska andan!

 

Jag läste lite längre ned på sidan: Det innebär att hylla den sportsliga andan, kroppen och sinnet, och karaktäriseras genom följande värden:

• Etik, Fair Play och ärlighet. ( Etik= moralfilosofi, vad moralfilosofi är vet jag inte men det stod så i ordlistan, Fair Play betyder att det inte är schysst att vifta med paraply, göra vågen eller ramla nerför läktaren när konkurrenterna rider, ärlighet måste vara att inte lägga på 40 poäng när man berättar hemma hur det gick, eller?)
• Hälsa (jag brukar alltid hälsa på alla, även konkurrenterna så där har jag ryggen fri!)
• Bästa möjliga prestation (det betyder att även om man ramlar av precis efter att man har hälsat på domaren därför att hästen tvärvänder och galopperar ut från banan så har man gjort sitt bästa den dagen)
• Glädje och nöje ( glädje är att öppna plånboken och slänga upp 250 kronor per klass, nöje är att vänta åtta timmar i ösregn för att klassen innan har dragit ut på tiden)
• Lagarbete ( det är att engagera hela sin familj itävlingen, pappa kör bilen, systern hjälper till på framridningen samt putsar stövlar och mamma står för fikakorgen)
• Mod  (Tacka för att det behövs mod när man rider dressyr. Att utsätta sig för att bli skärskådad av domare och publik under åtta minuter medan hästen gör diverse konster som man inte visste att den kunde. Betänk sedan att inte en enda av de uppvisade konsterna egentligen ingick i programmet)
• Respekt, solidaritet och engagemang (många stora ord på en och samma rad)
• Dopning strider i grund och botten mot sportens anda! (där håller jag med helt och därför var jag tvungen att läsa vidare i foldern för att vara säkert på att jag inte utsätter mig eller min häst för dopning)

 

Huruvida det är vanligt med dopning inom ridsport vet jag inte. Men på lokal och regional nivå har jag svårt att tro att det är något utbrett problem. Det hoppas jag i alla fall.

Otillåten medicinering är kanske mer förekommande. Men då är det förhoppningsvis av okunskap. Visste ni att hästen kan visa utslag på mediciner bara genom att ha stått i en box där en medicinerad häst har kissat?

 

Om det skulle visa sig att din häst är dopad eller har använt otillåtna mediciner så blir det påföljder. Ni kan bli avstängda i upp till fyra år eller få böter på omkring 50 000 kronor. Det svider nog mest för en själv eftersom hästen förmodligen ser fram emot en fyra år lång semester. Fast har du fått betala 50 000 kronor så har du förmodligen inte råd att tävla i alla fall.

 

Om din häst blir uttagen för provtagning så blir man förd till en speciell provtagningsbox. Där får man snällt gå in och sedan är det bara att hoppas på att hästen blir kissnödig. Det är tillåtet att spola i vattenkranar och doppa hoven i en hink vatten tror jag. Det står åtminstone inget om det i foldern.

 

Man kan ju bli stående hela dagen på tävlingsplatsen medan man väntar på att hästen ska kissa. Om hästen vägrar att kissa kan den bli avstängd från tävling av Ridsportförbundets disciplinnämnd! Så det är viktigt att man talar om för sin häst att den gör bäst i att klämma fram några droppar. Det går också att lösa problemet med ett blodprov.

 

Det finns något som heter förbudslistan. Där står allt som man inte får göra eller använda. Här kommer ett litet urval. Den fullständiga listan hittar du på SVRF:s hemsida.

 

• Koffein (glöm inte din colaburk i trailern, hästen kan bli törstig och olyckan är ett faktum)
• Laxermedel (vet inte om katrinplommon räknas…)
• Syretransportörer (vad kan det vara, växter eller luftkonditionering, kanske? Innebär det att hästen inte får äta gräs?)
• Antipsykotiska medel (måste prata med Gabbi, hon brukar ge sin häst socker för att han inte ska flippa ur inför lastningen)
• Kokain (Jösses man vill väl inte atthästen ska se rosa elefanter på banan)
• Isoxsuprin, dimetylsulfoxid, hyoscino och diuretika (??????)

 

Jag hoppas ni har lärt er något och att ni ser upp med vad ni stoppar i hästarna. Det finns naturligtvis en motsvarande lista för oss människor. Vad vi får och inte får. Själv brukar jag inta en och annan pepsimax (inte någon större mängd men ändå…). Hm det kan väl ändå inte vara dopning...?