Hej! Nu är jag där igen. Egentligen gillar jag inte att förmänskliga hästar. Men ganska ofta när jag ser på en häst och dess ryttare så ser jag framför mig en tankebubbla på hästen.

Hästar ger ofta oss människor en blick som säger allt.

Tänk bara när hästen har en sådan där riktigt busig och glad dag. Det behövs bara ett litet, litet ljud och så är rodeon igång. Hästen far upp och ned som en gummiboll med huvudet mellan frambenen. Plötsligt far människan av och landar med ett poff i spånet.

Hästen tar ett par bocksprång till innan den stannar upp. Så vänder den på huvudet och tittar på människan som precis har rest sig upp och nu står och borstar av sig dammet.

- Jasså, är det där du är? Jag undrade precis vart du tog vägen!

På nybörjarlektionerna har vi vårt rutinerade gäng med barnsäkra hästar. Trots långa tyglar, bankande små ben och barn som tittar uppåt, nedåt och bakåt men sällan framåt, så lyssnar dessa hästar uppmärksamt på sin instruktör för att göra rätt.

När det är dags att vända snett igenom så börjar barnet dra i tygeln och hänga inåt redan på kortsidan.

-Vänta ett ögonblick, jag ska bara svänga försiktigt genom hörnet, säger hästen och tittar efter bokstaven M.

När instruktören ropar trav så börjar hästen trava med små steg och maklig fart.

-Oj, nu börjar det skumpa ordentligt däruppe, tänker hästen och saktar redan efter några steg av för att rädda sin lilla ryttare.

Här om dagen var det en bakskygg ponny som fick en obalanserad ryttare på ryggen. Ingen bra kombination kunde jag bara konstatera. De första tre gångerna som ryttaren dunsade ner på bakvalvet nöjde sig ponnyn med att rycka till och ta ett förskräckt skutt framåt.

Men när ryttaren dessutom tappade stigbygeln fick det vara nog. Ponnyn satte fart bort från det otäcka. Men hur han än sprang så kunde han inte bli av med ”plågan”.

Efter ett par vändor tappade den ”enbenta” ryttaren taget och gled ner på marken med en liten duns. Ponnyn stannade genast, sänkte huvudet och andades ut med ett ljudligt frustande.

- Puh! Äntligen blev jag av med det otäcka. Vad sitter du där på marken för, förresten?

En av våra yngre hästar har haft problem med att få ordning på sina långa smala ben samtidigt som han har växt en hel massa på höjden. Med en så snabbt växande kropp har inte koordinationen hängt med. Men nu under våren har han börjat komma ikapp sig själv.

För några veckor sedan var det hopplektion och hästen kämpade på med sina långa ben, ryttare på ryggen och att komma över hindret. Man kunde se hur han koncentrerade sig på att hålla tungan rätt i munnen.

Så plötsligt fick han till ett supersprång. Frambenen kom upp och språngkurvan blev perfekt. Hästen blev överlycklig och gjorde överlycklig en liten bockserie i anslutning till landningen.

- Jipee! Titta på mig, titta på mig! Här kommer stålmannen flygande fast utan sparkdräkt på.

Naturligtvis fick han avsluta efter det språnget!

En rolig pratbubbla såg jag en gång när vi skulle släppa ut Picador. Precis när han var klar att gå ut från boxen hände något längre bort i stallet. Vi drog igen dörren snabbt och sprang för att hjälpa till. Picador tyckte det dröjde och knuffade till dörren. Låset hade inte knäppt igen och dörren gled upp en bit. Han sträckte ut huvudet i gången och såg sig omkring. Kusten var klar. Vid som han var så ålade han sig ut genom dörrhålet och gick helt enkelt längs stigen bort mot sin hage. Då vi kom tillbaka var boxen tom. Genom fönstret kunde vi sedan se Picador knalla långt bort i gången till hagarna.

- Bra häst reder sig själv, tänkte Picador där han gick. Han tog förnöjt några tuggor gräs längs kanten och gick sedan lugnt vidare.