Hej! Jag har köpt nya ridstövlar… Det finns inget så bekvämt som ett par riktigt gamla och ingångna läderridstövlar. Men en dag märker man hur sulan lossat från själva foten och stora bitar av lädret fattas på sina ställen. 

Det är då det är dags för ett par nya, blanka, hårda, höga, människoplågande ridstövlar.

Inte nog med att de nya stövlarna tömmer ens plånbok. Det tar åtskilliga dagar och veckor innan de börjat forma sig kring sin nya ägare. Man får räkna med en lång tids lidande på grund av skavsår på fötterna och i knävecken. För att inte nämna smärtan när allt blod stasats bort från de stackars underbenen.

Det var alltså dags för ett par nya stövlar. Gabbi och Jag åkte till Sporren för att prova och gärna inhandla varsitt par ”Petriestövlar”. Där fick vi som vanligt professionell hjälp med att ta fram stövlar i en storlek som passade.

Man tror inte det är sant när man står där och ska pressa ner fötter och ben i stövlarna för första gången.

-Nu tog du nog i, sa jag medans jag kämpade med att få ner foten i de stövlar som tagits fram till mig. Så med ett plopp gled fötterna till sist ner och jag andades ut.

Så var det dags för dragkedjan!!! Jag drog försiktigt upp dragkedjan en bit men insåg efter en decimeter att det nog inte fanns någon chans att stänga in mina ben i de där stövlarna. Stora delar av mina vader vällde ut där bak.

-Jag ska hjälpa dig! Sa expediten och stegade fram mot mig. Jag kände svettdropparna bryta fram i pannan och tog ett djupt andetag.

Expediten puttade vant in de delar av mina ben som jag inte hade någon förhoppning om att alls skulle få plats. Så drog hon upp dragkedjan med ett zipp utan att klämma den minsta bit av min hud. FANTASTISKT!

Några sekunder stod jag bara stilla och kände efter om jag fortfarande levde.

-Ska du inte gå runt lite? Sa gabbi plötsligt.

Jag tittade ner på mina ben som redan börjat domna bort. En dov smärta pulserade någonstans innanför lädret på mina nya blanka stövlar. Jag tog några första staplande steg.

Kanten på stövlarna räckte nästan ovanför mina knän vilket gjorde att jag fick ta mig fram på helt raka ben.

Jag kände mig som min favoritskådespelare Christoffer Walken i filmen Dead Zone. Han har legat i koma i flera år och vaknar upp totalförlamad i en säng på sjukhuset. Sen får man följa hans kamp när han lär sig gå igen. Precis så kände jag mig.

Plötsligt blev smärtan och blodförlusten i benen för stor och jag kände hur färgen gav vika från ansiktet.

 –Hur mår du? Hörde jag Gabbi fråga genom suset i mina öron.

- Jag tror jag behöver prova en större storlek, svarade jag ansträngt.

-Nejdå, dom där är perfekta, sa expediten och tittade på mig med en förtroendeingivande blick. Innerst inne visste jag att hon hade rätt. Jag har ju gått in stövlar förr. Så efter att ha fått hjälp att ta av mig stövlarna betalade jag dem och gick ut ur affären med kartongen under armen.

Det är där jag är nu. Stövlarna är tagna ur kartongen och ska gås in. Jag bestämde mig för att gå in dem här hemma i lugn och ro. Så idag är det steg ett av mitt självplågeri. Jag har tagit på mig nylonstrumpor vilket är den första anhalten. För att påskynda processen har jag också blött strumporna i vatten.

Att få ned fötterna var inget problem. Få igen dragkedjan var värre… Men nu är den uppe och jag har börjat traska runt så smått.

Här går jag. I nylonstrumpor, långtröja och ridstövlar med alldeles för höga skaft. Christoffer Walken, just uppvaknad ur koman, i Jälla, Dammtorp. Jag hoppas för guds skull att ingen plingar på dörren…Jag hoppas ni känner med mig!