Hej! Idag skulle jag vilja hylla alla dem som jobbar runt omkring en ryttare när det är tävling.

Att tävla blir så mycket enklare när man har ett väl fungerande ”team” runtomkring sig.

Just i ridsport så består ofta teamet av ens närmaste familj som följer med i ur och skur. År ut och år in. Jag träffar dem på tävlingsplatserna. Folk som jag har tävlat med och mot sedan ponnytiden, och deras föräldrar, deras team.

Kanske är det likadant i andra sporter. Det vet jag inget om.

Efter 25 års tävlingar så har min familj blivit ett mycket starkt team där alla vet precis vad de ska göra.

Min pappa finns alltid i bakgrunden. Med sitt enorma lugn så kan han hantera både nervösa ryttare och hästar på ett perfekt sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har sett honom gå bort mot tävlingsplatsen med en 750-kilos häst ovanför sig i luften utan att ens höja rösten. Efter en stund står hästen och betar lugnt på en gräsplätt.

Pappa har också med åren blivit riktigt duktig på att se när hästarna jobbar bra och när det behövs lite mer från ryttaren.

Min mamma är den som har fullkomlig koll på mat- och vätskeintag. Med kylväskan alltid färdigpackad så ser hon till att vi äter och dricker innan vi rider. Det är så viktigt för att man ska kunna prestera alls.

Mamma har också tagit till sin uppgift att hämta protokollet efter avslutad ritt. Är det bra överräcker hon det med ett leende och är det sämre följer det med ett par tröstande ord i stället.

Gabbi och jag turas om att tävla, coacha och grooma. Coachingen börjar redan på hemmaplan under de dagliga ridpassen. Där tittar vi på varandra, bollar idéer och hjälps åt.

På tävlingsdagen är det putsning av utrustning, flätning och putsning av häst och packning av kassar som ska med. Vi har vår speciella rutin som vi följer till punkt och pricka och därför glömmer vi mycket sällan något.

När jag ser de nya ponnyryttarna åka iväg på tävling med sina föräldrar så brukar jag säga att det kommer att vara likadant om tjugo år. Ni kliver upp klockan 05.30 och tar på er stallskorna för ännu en tävlingsdag.

Ofta tänker jag på vilken förmån det är att få all den här hjälpen men också all den här tiden med sin familj. Hur mycket hade jag träffat dem om det inte vore för hästarna?

Igår fick jag en bild av Saga. Bilden har jag lagt under inlägget. Hästen, i det här fallet Ronaldhino syns i förgrunden. Men titta längre bak. Där står pappa lite i bakgrunden, han ser ganska nöjd ut. Ridningen går bra. Precis så är det!

Alla ni som har föräldrar och syskon som hänger med ut på tävling ska skatta er lyckliga. Det gör allt så mycket enklare, och roligare!

Tack för hjälpen!