Hej! När vi var yngre och ute på en sådan där härlig sommarritt, barbacka på en ponnyrygg i solsken med massor av mygg så brukade vi alltid sjunga. Vi sjöng alla sommarvisor vi kunde och sången ekade mellan trädtopparna och skrämde förmodligen slag på en och annan fågel också. Hästarna lunkade på medan vi sjöng och sommarlovet kunde inte vara bättre.

Under min tid som skötare så hade vi en kör, "Ekekören" som tränade och uppträde på ridskolan, till allas förtvivlan. Jag var körledare och det gjorde ju inte saken bättre. Körens styrka var att samtliga fyra deltagare aldrig sjöng samma stämma samtidigt.

Så här i nära sommartid så är vi nog många som går runt och trallar på de visor man sjöng på skolavslutningarna som barn. Jag tror alla har i färskt minne känslan som infann sig när man satt i kyrkan den allra sista dagen före sommarlovet och kyrkorgeln spelade introt till psalm 199, Den blomstertid nu kommer.

Den 15 april i år gick jag som ni vet över till 40-75 årskategorin av människor. En stor förväntan som jag hade var att jag på ett naturligt sätt skulle kunna börja sjunga psalmer med min nya ljuva kyrkostämma.

Jag har alltid förundrats över alla äldre människor och då företrädesvis damer som sitter i kyrkbänkarna och sjunger psalm efter psalm med sina ljusa och lätt spruckna stämmor. Tidigt insåg jag att kyrkstämman var något som måste få växa fram med åldern så jag väntade och hoppades.

Så hände det. Jag fyllde 40 och kastades in i framtiden med denna stora förhoppning. Tiden efter min födelsedag har jag tillbringat med att träna upp min väna stämma inför barnens skolavslutning. Jag har sjungit i köket, i badet och inte minst i bilen. Kanske har någon av er mött mig ute på vägarna och undrat om jag haft andnöd eller sett ett spöke på grund av den vidöppna munnen. Men lugn det har bara varit ett av mina övningspass.

Så till kärnan. Jag har problem! Rösten spricker i de höga tonerna och i de låga och inte sällan i tonerna mitt emellan. Var är min kyrkostämma? Som jag har väntat!

Jag har en moster i 70-årsåldern som är jätterar och alltid ringer när man fyller år. Hon har den bästa av kyrkostämmor och kommer upp i obeskrivbara toner när hon sjunger i luren. Man brukar ha tinnitus i minst en vecka efter varje födelsedag. Så kyrkostämmo-ådran finns i familjen jag behöver bara hitta och plocka fram den.

I morse drog jag av en psalm i stallgången och lyckades som vanligt sjunga den i flera olika stämmor samtidigt. Så kom tonartshöjningen och jag tog ifrån magen. Jag såg hur Gabbi hoppade till och jag kan svära på att håret reste sig på armarna.

-Wow, där var du nära moster Eva, sa hon och ryste till.

Nu har hoppet tänts! Jag fick känna känslan om än bara för en sekund. Nu ska jag plocka fram ”Den svenska sångboken” som jag har liggandes hemma och öva, öva och öva!

Om några veckor sitter jag i Vaksalakykan på barnens avslutning och jag lovar att jag ska sjunga så håret reser sig på allas armar.  Barnen kommer att bli så stolta!

 …En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden… 

…Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön och träden är så fina och marken är så grön och blommorna är vackra och höet luktar gott och solen är så solig och vattnet är så vått…