Hej! Pikachu hämtades igår hem efter en natt på sjukhuset. Så här långt har operationen gått helt enligt planen. Den pyttelilla benbiten är utplockad genom artroskopi. Det gör att det bara är ett litet, litet hål som ska läka igen på benet.

Erica och Kenneth fick benbiten med sig hem i en påse så nu kan vi lägga den till vår samling. Vi har sedan förut den pinne som plockades ut ur Poppes kind förförra sommaren. När vi har samlat på oss ett gäng konstiga saker som hittats inuti en häst så kanske vi gör ett skåp och sätter upp i korridoren så att alla kan titta.

Nu blir det två veckors boxvila och korta promenader för Pikachus del. Eftersom man har varit inne i hovleden så är det viktigt att ge honom tid för utläkning. Det går bra att ge honom en extra klapp när man kommer till stallet så att han inte känner sig bortglömd!

I helgen som kommer ska ungdomssektionen ha skötarläger för alla duktiga skötare som hjälper oss att ta hand om våra hästar. Som vanlig ska det ätas kilovis med godis, lekas massor av korkade lekar och man får inte sova mer än högst två timmar.

Vi i personalen vill passa på att tacka alla våra skötare för deras viktiga insats under våren. Inte bara genom att de sköter om sina hästar så fint utan också för att de är bra förebilder för våra små nya ryttare och deras föräldrar! Sen vet jag att även våra vuxna ryttare ofta blir imponerade av skötarna som hjälper dem med sadling och övrig utrustning.

Nu rasar de sista veckorna förbi och sommaren kommer allt närmare. Den 15/6 hålls de sista lektionerna för vårterminen och redan på måndagen anländer de första barnen till dagridläger 1.

Sommarplaneringen är uppdaterad och du hittar den på vår förstasida www.uppsalaponnyklubb.se eller under nyheter i listen till vänster. Det finns några ströplatser kvar på vissa aktiviteter och det går bra att anmäla sig ända tills kurserna är fyllda.

Vi ses i stallet! 

Hej! Dagens blogg kommer att bestå av flera olika ämnen och blir därför inte så hästig men ändock viktig.

Ämne nr 1, hästar: Pikachu blev hämtad från sjukan i dag på förmiddagen. Allt hade gått bra och benbiten kunde plockas ut med artroskopi. Nu väntar lite läktid och en ny igångsättning. Vi fortsätter att hålla tummarna.

Ronaldhino är helt bra i magen och är oförskämt pigg. För att inte säga extremt pigg. Överdrivet pigg, måttlöst pigg eller varför inte fanatisk. Det vill säga han är sig själv och som vanligt försöker tänja på gränserna.

Ämne nr 2, svensk kassaservice: På vilken jag var inne idag för att sätta in lite pengar på ett konto. Eftersom jag vet hur velig jag blir framför det där bordet med alla lappar så väntade jag med att ta min nummerlapp. Jag stod en stund och körde både ”ole, dole, doff” och ”icke, picke, pö”. Så rätt var det var hade jag fyllt i en lapp och tagit mitt nummer.

Sekunden senare stod jag i kassan öga mot öga med en av kassaservice anställda från tidig stenålder. Hon tog emot lappen. Vände och vred på den en stund. Så höjde hon blicken över kanten på sina glasögon och jag kan svära på att jag hörde filmmusiken från hajen i bakgrunden eller så var det mina oregelbundna hjärtslag.

-Vad är det här? Hörde jag henne säga. –Vad har du gjort?

Jag funderade lite på vad jag hade gjort men hann inte svara förrän hon fortsatte: -Vad är det för siffror du har skrivit i den här rutan? Så kan du väl inte göra.

För en sekund kastades jag bakåt i tiden och kunde se mig själv stå framför fröken på dagis. –Varför har du brutit benet av Lisas barbiedocka? Eller -Varför la du häftstiftet på min stol? Det var nära att jag i ren reflex svarade –Det var inte jag!

Jag kastade en blick över axeln för att se om polisens piketstyrka redan var på väg in, men det var lugnt.

-Ska du skriva siffror så får du betala 49 kronor! Jag fick tillbaka lappen med siffrorna på och gick till skämshörnet för att börja om. Bestämde mig för att det var lättare att sätta in pengarna på mitt eget konto och sedan gå hem och föra över dem via datorn. Det kostade inte en krona och jag fick skriva hur många siffror jag ville. HA, där fick dom!

Ämne nr 3 och dagen kanske viktigaste: Melodifestivalen! Den fångar egentligen inte mycket av mitt intresse sedan Christer Sjögren genom en komplott blev bortröstad från finalen. Men jag har en del åsikter om vem som kommer att vinna eller inte.

Igår försökte jag lufta några av mina tankar om finalen med min syster. Hon tittade upp och svaret kom som en pisksnärt. –Jag tänker inte följa några av dina råd över huvud taget den här gången! Det blir för dyrt!

Hoppsan, tänkte jag, är dom fortfarande så bittra efter att ha spelat bort sina pengar på Christer… ( För er som inte följde med i förra svängen kan jag berätta att min egen Christer-till-Bellgrad-kampanj resulterade i att ett stort antal personer i min närmaste omgivning satsade pengar på oddset inför den Svenska finalen. Nu fick de på grund av TV:s mygel inte sina pengar tillbaka då Christer hamnade på en mycket undanskymd placering. Det var inga fantasisummor eller så och de kan nu leva som vanligt igen efter att ha ätit blodpudding i tre månader.)

Jag har min egen tanke om de där bortspelade pengarna. Allihop satsade en liten slant men hur många av dem ringde och röstade? Nä just det, inte en enda en. Själv ringde jag fem gånger på Crilles nummer men vad hjälpte det när det bara var jag som ringde.

En fråga till Sveriges pensionärer och Christers största beundrarskara, ringde ni och röstade? Nä, jag visste väl det. Ni har köpt fyra miljoner av hans skivor men när det var dags att rösta så var det ändå bara jag som ringde. Så gick det som det gick.

Hoppas att Christer Sjögren var glad över sina fem röster vilka jag nu i veckan har betalat via min telefonräkning. I helgen är det final i Belgrad och jag kommer varken att rösta eller spela på oddset men jag ska titta och oja mig över alla som röstat på fel låt.

Tryck på den här länken om ni törs!

http://www.youtube.com/watch?v=tWuKdGaN5SE

Hej! I morse fick Pikachu ingen frukost. Han tittade långt efter fodervagnen och kände sig bortglömd. Men så var det ju inte alls. Han var nämligen tvungen att vara på fastande mage eftersom han idag ska in på operation för att ta bort sin lösa benbit som ligger och simmar runt i en led i benet.

Ingen frukost alltså men han slapp åtminstone bada i Hibiscrub som vi andra får göra när det är dags för operation. Ni vet den där tvålen som vi människor ska använda från topp till tå innan vi opereras. Man blir fruktansvärt torr och får klåda på hela kroppen.

Det mest fantastiska med tvålen är den obeskrivliga frisyr som man får på köpet. Håret ligger som klistrat mot huvudet ända tills man passerar något som alstrar energi. Då står plötsligt hela hårmanen rakt upp i en solformation och det nästan fräser om huvudet.

Pikachu fick ingen frukost men han slapp klä på sig en löjlig sjukhusrock med öppningen i ryggen. Han behöver inte springa runt på sjukhuset och förnedra sig i en rock som visar hela baksidan och mer därtill. Han behöver inte heller ha en löjlig blå hätta över huvudet eller vita strumpor utan fungerande resår som i uppdraget tillstånd räcker ända upp till låren. Han slipper därmed ramla raklång i sjukhuskorridoren efter att strumporna hasat ner och förvandlats till en olycksrisk.

Pikachu slipper också vakna upp efter operationen med den värsta sovfrillan han haft i hela sitt liv. Han slipper hasa sig upp i sittande läge för att ta emot besökare iklädd sin operationsrock som glappar stort i ryggen och en mohikanfrisyr av sällan skådat slag.

Jag hoppas Pikachu inser och uppskattar fördelarna med att vara en opererad häst. Han slipper både Hibiscrub, den förnedrande operationsrocken, den blå hättan, de vita strumporna och mohikanfrillan och det ska han vara glad för.

Hans man låg snyggt och fint som vanligt när han gick på trailern och han var helt naken utan att någon tyckte det var något konstigt med det. Som häst är det så mycket lättare att behålla värdigheten när det är dags för operation.

Nu håller jag tummarna för att allt går som på räls.

Hej! Helgens tävlingar gick fint trots uteblivet vårväder. Det kom i alla fall ingen snö... Vinterjackor och långkalsonger vad det som gällde för att funktionärerna skulle överleva dagen på hoppbanan.

Alla resultat hittar ni på vår tävlingssida på www.uppsalaponnyklubb.se .

Det blev ingen ridning i helgen på grund av lördagens kurs och söndagens tävling. Därför var jag lite extra ridsugen imorse och tänkte att det skulle bli skönt att få "rasta" av Ronaldhino som säkert samlat på sig en del överskottsenergi i helgen.

Jag bytte om till ridstövlar och bar fram sadel och träns. Redan efter att ha kratsat den första hoven märkte jag att något var fel. Inga bett i baken, ingen som drog med tänderna i tröjan och ingen som knuffade mig i ryggen. Ronaldhino var märkligt lugn.

Det är något som är galet, tänkte jag och gick ut från boxen för att iakta honom. Han gick runt några varv och stannade sedan och krafsade med hoven i halmen. Så knäade han ett par gånger som om han ville lägga sig ner. Jag tog upp en sockerbit ur fickan och sträckte  fram den men han nosade bara och vände sedan bort huvudet.

Inga tvivel om att han led av magont eller som det heter på "hästspråk" kolik. Att en häst har ont i magen kan bero på en massa olika saker. Förstoppning, gaser, tarmomvridningar, uttorkning och andra sjukdomstillstånd kan ge rätt så lika symptom.

Hästar kan också reagera väldigt olika på smärta. En del agerar ut som den värsta fotbollspelare medan en annan liksom stänger inne sitt onda och lider ut det i ensamhet. Det gäller att man känner sin häst för att veta hur ont den har egentligen.

Ronaldhino led i det tysta och såg rätt så apatisk ut. Jag bestämde mig för att röra på honom litegrand genom att gå en tiominuters skrittpromenad i ridhuset. Ibland kan en lätt skrittur göra  att magen kommer igång igen.

Ronaldhino skrittade lite motvilligt runt i ridhuset på nästan långt grimskaft. Verkligen inte likt honom som man i vanliga fall knappast leder utan att själv vara utrustad med rugbyskydd.

Nästa steg var att ringa till Ambulatoriska kliniken som åker ut och behandlar hästar på plats i deras hemmastall. Det är verkligen en förmån att ha tillgång till dessa veterinärer!

Framåt halvelvatiden dök de upp i sin röda bil. Ronaldhino hade då piggat på sig något och börjat leta efter lite goda höstrån i sin box.

Undersökningen ägde rum i vår vattenspilta och började med en allmän genomgång. Ronald hade bra tarmljud men var lite blek i slemhinnorna i munnen. Han hade inte heller gått på toa, som man bör, på hela morgonen. Det hela verkade vara en lätt uttorkning och kanske något förstoppad blindtarm. Veterinären beslutade sig för att ge lite avslappnande medicin för magens skull samt lite olja för att få fart på tarmarna.

Ronaldhino stod hela tiden lugnt och still under undersökningen vilket ytterligare visade att han inte var sig lik idag.

Så fick han sin spruta vilken också gjorde honom lugn inför oljepåfyllningen.

Två och en halv liter olja skulle nu hällas genom en slang i näsan och rätt ner i magen.

Veterinärens assistent fick klättra upp på en stol för att allt skulle rinna åt rätt håll. Ronaldhino stod och sov under tiden som oljan rann ner genom slangen. Till slut hade rubbet runnit ner och slangen togs ur. Ronaldhino ville genast gå hem till sin box för att få vara lite i fred.

Han la sig direkt ner i halmen och sträckte ut huvudet i den nya gula halmen. Han drog en lång suck och jag stängde dörren för att han skulle få vara i fred efter morgonens strapatser.

Nu blir det svältkost och vatten med äppeljuice några dagar för Ronaldhinos del. Han ska få gå några korta promenader under dagen för att hålla igång magen. Skönt att det bara verkar ha varit ett lättare kolikanfall denna gången. Hästar har känsliga magar!

Winston har egentligen riktigt bra humor även om han kan uppfattas som blygsam vid första anblicken. Det var en sak jag upptäckte precis häromdagen. Han gör små rebusar överallt. Det är lite som ”Rita, gissa, spring” eller ”Gäster med gester”. Det verkar som han har inriktat sig på populära TV-program.

Varenda gång som vi rider så stannar han på fyrkanstspåret och lägger en stor bajshög innan han kan börja trava. Förut har jag mest blivit irriterad eftersom jag tänkt att min häst faktiskt kan halka där och i värsta fall få en sträckning eller i alla fall smuts i hovarna.

Men så plötsligt såg jag andemeningen med det hela. Detta har han gjort en nästan varenda dag i åtta år på precis samma ställe och nu såg jag det.

-”På spåret”! Ropade jag till. Gabbi vände sig om och tittade konstigt på mig.

-TV programmet, förtydligade jag. Nu förstår jag äntligen. Winston är en entertainer.

Efter det började jag se hans ”rebusar” överallt.

Jag såg honom till exempel glufsa i sig två kilo havre och lucern toppat med betfor för att sedan hugga in på en jättehög med hösilage. Efteråt var han tvungen att lägga sig i halmen och jäsa.

”Du är vad du äter”. 

Jag såg honom snurra omkring i hagen med mulen i marken. Stora cirklar och små cirklar. Ibland stannade han och lyfte på huvudet och såg sig om med förvirrad blick.

Först tänkte jag att han menade ”Mitt i naturen” men så såg jag ”Vilse i pannkakan”, utan tvekan! 

En helg ställde han sig i trailern och tog en tur till en ny plats. Han besökte sevärdheter som framridningsbanan och ridhuset.

”Packat och klart”! 

Kommer ni ihåg i vintras när han matvägrade i två dagar. Vi trodde han hade ont i munnen men han försökte förstås köra charader på ”Doktorn kan komma”.

Jag tycker att Winston och jag har kunnat börja kommunicera på ett högre plan och väntar nu spänt på hans tolkningar av ”Postis Per”, ”Teletubbies” och ”Motorjournalen”.

Hej! Idag har vi varit på kurs. "Utveckla ridskolan", andra träffen. Mycket bra dag att vara på kurs eftersom det var mest ösregn ute. Jag kände mig nöjd av valet av dag och hade inte ens ont i huvudet när vi var klara vid 16-tiden . Det är ovanligt för huvudvärk och kurs hör annars ihop.

Jag kommer ihåg min första kurs i hästeri. Det var en ungdomsledarkurs och vi skulle bo på det där hotellet i Älvkarleby som dom nu har byggt om till något slags Kinajippo. Jag var den enda UPK:aren som åkte och det var första gången som jag träffade Åke Krumlinde, vår  distriktskonsulent.

Åke var lite lomhörd (ursäkta Åke) och när jag hade presenterat mig så frågade han om det var min pappa som var Lars. Javisst, sa jag och det svaret skulle ge mig vissa fördelar och få mig att vara lite förmer än de andra hela den kursen. Åke trodde nämligen att jag hette Parmler istället för Pernler och att Lars Parmler (hästprofil) var min pappa.

Som ni vet så har jag inget emot att vara lite förmer än andra så det trivdes jag utmärkt med. Åke fick så småningom reda på att min pappa visst hette Lars men där slutade likheterna med den andre Lars. Nu blev vi ändå goda vänner och jag fick under många år njuta av Åkes kokkonst på olika kurser där han alltid envisades med att vara kock.

Maträtter som Ungsstekt falukorv på en leverpastejsbädd, extremt välgrillad kolinlindad entrecote och tårta gjord av hela veckans efterrätter är bara ett litet urval av de rätter han bjudit på.

Då jag råkade vara lite petig i maten när jag var yngre så genomlevde jag ofta Åkes kurser på bara mineralvatten. Då kan man snacka om huvudvärk på söndagkvällen!

Min bästa kurshuvudvärk hade jag nog ändå på Strömsholm den där gången när jag skulle undervisa i konsten att akta sig för farliga situationer. Ni mins väl att jag fick ett hästknä i ögat och tuppade av lite snyggt inför hela klassen. Fast egentligen tycker jag att en äkta kurshuvudvärk ska vara koncentrationsrelaterad för att räknas...

I morgon har vi ponnytävling i hoppning utomhus. Hoppas på något vackrare väder då. Vi ses!

Hej! Den genomsnittliga hästägaren har en Volvo. Äldre modell med lite dåliga stötfångare och trasig styrservo. Men den har DRAG!

Draget är det enda viktiga med hela bilen för man måste ju kunna ut och åka med sin häst. Ofta är Volvon lite rostig nertill och har en färg som var modern förut.

Förarsätet är nedsuttet och det finns knappar för sätesvärmare och airkondition men dessa har inte fungerat så länge hästägaren ägt denna bil.

För att räknas till en äkta hästägarbil så måste också Volvon ha gått minst 28 000 mil sedan senaste servicen. Hästägaren tänker inte heller göra någon mer service för så mycket skäll från en verkstadsföreståndare står ingen ut med.

Det finns några andra bilmärken som kan räknas som hästägarbilar. En riktigt gammal Mazda eller Ford går också bra bara den har det rätta miltalet på mätaren och alla stötdämparna är slut.

En hästägarbil får inte gå fortare än 50 kilometer i timmen i uppförsbacke då släpet är påkopplat. I nedförsbacke och i bra underlag kan det hända att den kommer upp i närmare hundra. Men då ska det förståss vara en riktigt trevlig och lång nedförsbacke.

Om det är sommar och vindrutan är nedvevad kan man höra hur hela bilens sällskap ropar; -Åhej, Åhå, Åhej, Åhå, under den strävsamma färden i en uppförsbacke. Likaså kan man höra glada hurrarop och applåder då Volvon "susar" förvi i nedförsbacken. Detta är helt normalt för en bil fullastad med hästfolk på väg till tävling!

Hästägaren är alltid beredd på punktering. Gärna på mer än två däck under en och samma dag. Det är trevligt att sitta vid vägkanten och vänta på en släkting som kommer med fler reservdäck en varm sommardag då man varit på tävling sedan tidig morgon. Det är då som livet leker!

Hästägaren är alltid beredd på att hela motorn lägger av. Gärna när man är i Tierp och det är lördag. Det är trevligt att se lite närmare på andra städer medans man väntar på en snäll släkting som kommer med en ny bil. Det är också trevligt att få åka och hämta sin bil efter två veckor på verkstad i Tierp.

Hästägaren är alltid beredd på att bilen börjar koka. Gärna när man har varit på tävling och är trött och längtar hem. Det är mysigt att köra någon kilometer och sedan ta en lång skön paus medans motorn svalnar. Man hinner fundera så bra och det blir många pauser innan man är hemma. Naturligtvis finns det ingen snäll släkting hemma denna dag.

Det är härligt med gamla Volvobilar!

Hej! Den heliga torsdagen är här! Torsdag=Uffeträning. Då går det ju bara inte att vara sjuk.

Jag började planera för att bli frisk redan i måndags när jag låg med min höga feber och letade prickar. Om jag blir feberfri så kanske... och då kanske... och så vidare. I de mörkaste stunderna gäller det att hålla hoppet uppe.

Tisdagen kom och fortfarande feber. Jag klämde en rejäl dos med febernedsättande och tänk efter en timme var jag "frisk".

Passade på att åka över till stallet och longera Ronaldhino en stund. Han tog som vanligt ingen hänsyn till om jag har feber eller inte utan galopperade och bockade så sanden sprutade om hovarna. Det där med hänsyn kanske kommer med åren?

Onsdag och feberfri utan fusk! Kanske att jag kan ta en pytteliten ridtur tänkte jag och smög till stallet. Såg Gabbi sitta på kontoret och försökte smyga förbi utan att synas. Lönlöst!

-Snälla skäll inte, sa jag snabbt i försvar, och s äg inget till mamma...(jag är ju bara 40 år...)

Gabbi bav mig en lång blick. Jag smög snabbt vidare in i sadelkammaren.

Efter en kvart satt jag i sadeln. Det bästa med Ronald är att han inte gör någon skillnad på om han vilat några dagar eller inte. Han är jämt lika busig. Skönt, så slipper man att bli överraskad.

Satt av efter tjugofem minuter och kände att en delseger var nådd!

TORSDAG! Feberfri!!! Träning!

Jag- lite mattare än vanligt men i sadeln. Ronaldhino-som vanligt, no mercy!

Jag bestämde mig för att hålla tyst om febern eftersom jag ville ha precis lika mycket skäll som vanligt. Jäg älskar att få skäll!

Skäll blev det, och bra också efter  ett tag. Jag tror jag retade upp Uffe rejält för han skällde om precis samma sak på de nästa två grupperna. Ha, där satt jag ribban för dagen.

Satt av efter lektionen. Lite svettigare än vanligt men nöjd!

Som en liten avslutning måste jag också tillägga åt alla läsare som är under 18 år.Er mamma har alltid rätt! Det är inte bra att rida med feber. (Men det är kul...)