Hej! En ovärderlig häst för mig är inte den häst som kan hoppa högt eller långt. Det är inte heller den häst som kan göra flest galoppombyten i rad eller böja mest på nacken.

Under taket på det långa stallet vid Uppsala Ponnyklubbs anläggning bor det många vad jag anser vara ovärderliga hästar. Sådana som inte är till salu ens för en miljon. De utgör stommen i vår ridskoleverksamhet och utan dem skulle vårt jobb vara oerhört mycket svårare och förmodligen också mera riskfyllt.

 Sorbits, Monarch, Nemo, Akilles, Calippo,Rafael, Putte, Goliath, Amber, Bard… 

De viktigaste hästarna på ridskolan är de som inte alltid märks under lektionen. De som alltid gör sitt jobb, lyssnar på instruktören och som man kan lita på i alla väder.

Dessa hästar utstrålar också och sprider sitt lugn till de eventuellt nyare hästar i gruppen som ännu inte riktigt hittat sin plats.

Vi instruktörer för en ständig konversation med våra arbetskamrater hästarna. Det kan vara blickar, kroppsspråk och tonfall. När instruktör och häst känner varandra väl så arbetar denna kommunikation nästan i osynlighet för eleverna.

Det händer att man hör någon i okunskap kalla en häst för ”tråkig” eller ”intetsägande”. Men då har man överhuvudtaget inte förstått hästens värde.

Att kalla dem för tråkiga är så långt ifrån sanningen man kan komma. Även om i vissa fall hästens känslighet har mattats av efter många år av olika ryttare så sitter alla dessa hästar på en ofantligt stor kunskap. Med de rätta nycklarna och en portion ödmjukhet kan man få lära sig massor om ridning av en häst som verkligen är säker på vad den gör.

Kom ihåg att alltid visa hästen din uppskattning för det fantastiska jobb den gör. Det vore inte mycket till ridlektion om man inte hade en häst att sitta på…

 Det är så enkelt att göra en häst nöjd. Man kan ge en klapp på halsen efter en fin halt eller bra galoppfattning. Man kan komma ihåg att vara mjuk i handen och att ge eftergifter i tygeln ofta. Man får gärna ge hästen en bit morot efter lektionen.  

Kom också ihåg att ta fram din ödmjukhet inför ridlektionen. Lär dig att plocka fram det bästa från varje häst genom att vara lyhörd i din ridning och ditt sätt att vara.

Hej! Jag har köpt nya ridstövlar… Det finns inget så bekvämt som ett par riktigt gamla och ingångna läderridstövlar. Men en dag märker man hur sulan lossat från själva foten och stora bitar av lädret fattas på sina ställen. 

Det är då det är dags för ett par nya, blanka, hårda, höga, människoplågande ridstövlar.

Inte nog med att de nya stövlarna tömmer ens plånbok. Det tar åtskilliga dagar och veckor innan de börjat forma sig kring sin nya ägare. Man får räkna med en lång tids lidande på grund av skavsår på fötterna och i knävecken. För att inte nämna smärtan när allt blod stasats bort från de stackars underbenen.

Det var alltså dags för ett par nya stövlar. Gabbi och Jag åkte till Sporren för att prova och gärna inhandla varsitt par ”Petriestövlar”. Där fick vi som vanligt professionell hjälp med att ta fram stövlar i en storlek som passade.

Man tror inte det är sant när man står där och ska pressa ner fötter och ben i stövlarna för första gången.

-Nu tog du nog i, sa jag medans jag kämpade med att få ner foten i de stövlar som tagits fram till mig. Så med ett plopp gled fötterna till sist ner och jag andades ut.

Så var det dags för dragkedjan!!! Jag drog försiktigt upp dragkedjan en bit men insåg efter en decimeter att det nog inte fanns någon chans att stänga in mina ben i de där stövlarna. Stora delar av mina vader vällde ut där bak.

-Jag ska hjälpa dig! Sa expediten och stegade fram mot mig. Jag kände svettdropparna bryta fram i pannan och tog ett djupt andetag.

Expediten puttade vant in de delar av mina ben som jag inte hade någon förhoppning om att alls skulle få plats. Så drog hon upp dragkedjan med ett zipp utan att klämma den minsta bit av min hud. FANTASTISKT!

Några sekunder stod jag bara stilla och kände efter om jag fortfarande levde.

-Ska du inte gå runt lite? Sa gabbi plötsligt.

Jag tittade ner på mina ben som redan börjat domna bort. En dov smärta pulserade någonstans innanför lädret på mina nya blanka stövlar. Jag tog några första staplande steg.

Kanten på stövlarna räckte nästan ovanför mina knän vilket gjorde att jag fick ta mig fram på helt raka ben.

Jag kände mig som min favoritskådespelare Christoffer Walken i filmen Dead Zone. Han har legat i koma i flera år och vaknar upp totalförlamad i en säng på sjukhuset. Sen får man följa hans kamp när han lär sig gå igen. Precis så kände jag mig.

Plötsligt blev smärtan och blodförlusten i benen för stor och jag kände hur färgen gav vika från ansiktet.

 –Hur mår du? Hörde jag Gabbi fråga genom suset i mina öron.

- Jag tror jag behöver prova en större storlek, svarade jag ansträngt.

-Nejdå, dom där är perfekta, sa expediten och tittade på mig med en förtroendeingivande blick. Innerst inne visste jag att hon hade rätt. Jag har ju gått in stövlar förr. Så efter att ha fått hjälp att ta av mig stövlarna betalade jag dem och gick ut ur affären med kartongen under armen.

Det är där jag är nu. Stövlarna är tagna ur kartongen och ska gås in. Jag bestämde mig för att gå in dem här hemma i lugn och ro. Så idag är det steg ett av mitt självplågeri. Jag har tagit på mig nylonstrumpor vilket är den första anhalten. För att påskynda processen har jag också blött strumporna i vatten.

Att få ned fötterna var inget problem. Få igen dragkedjan var värre… Men nu är den uppe och jag har börjat traska runt så smått.

Här går jag. I nylonstrumpor, långtröja och ridstövlar med alldeles för höga skaft. Christoffer Walken, just uppvaknad ur koman, i Jälla, Dammtorp. Jag hoppas för guds skull att ingen plingar på dörren…Jag hoppas ni känner med mig!

Hej! Oj, vad alla var duktiga på tävlingen i Bälinge idag. Och då menar jag inte bara ekipagen från UPK utan även alla ni andra från våra ridskolor runt om i Uppland. Massor av snälla och fina ridskolehästar och ponnyer fick vi också se.

Varenda en av de ryttare som jag bedömde genomförde sina program från start till mål! Vi skickar ett stort tack till Bälinge som arrangerar dressyr DM varenda år och gör det jättebra!

En sak som var väldigt kul att se var att samtliga ryttare uppträde så fint mot sina hästar även då det kanske inte gick alldeles som man tänkt. Det är svårt att vara på tävling. Ny miljö och nervositet är två stora faktorer till att det inte alltid går lika bra som hemma på träningen. Några hästar blev också lite trötta i slutet på sina program men deras ryttare kämpade på i alla fall och gjorde sitt bästa.

Så till något "värre". Det blev ju fint väder under dagen. Detta uppskattades verkligen av alla de föräldrar och andra närstående som var med för att stötta och hjälpa till under tävlingen.

Jag satt i den lilla baracken vid kortsidan och tittade ut genom rutan under tiden ryttarna red. Där var det svalt, väldigt svalt... Kylan låg kvar efter den långa ruggiga regnvintern tror jag.

Vi satt där och huttrade, skrivaren, speakern och jag. Vi kunde se solen skina från himlen men inte trodde vi att det var så varmt förrän vi kunde se hur folk därute började klä av sig.

Plagg efter plagg skalades av och snart kunde man börja skönja delar av folks vintervita, genomskinliga kroppar. Hua! Någon kom gående i shorts och vi skrek till och satte händerna för våra värkande ögon.

Efterhand dök det upp fler och fler shortsbeklädda människor och jag bländades  så att jag nu hade svårt att se de ekipage som skulle bedömmas.

Till och med Helen ("Räkan") tog av sig till endast T-shirt. (De vita armarna gick inte av för hackor.)

-Kära nån, utbrast jag, är det ingen som har ett par solglasögon. Jag tittade mig omkring och såg de andras rödkantade ögon. Inte var det någon som hade med sig solglasögonen. Det här hade vi ju aldrig kunnat förutse.

Vi kämpade oss igenom resten av klassen så gott vi kunde. Men jag måste säga till alla i "shortsfolket". Tänk på oss funktionärer nästa gång! :)

Måtte det bli några fler soliga dagar innan nästa tävling. Jag ska nu vila en stund i badet med ispåsar på ögonen.

De fullständiga resultatlistorna från ridskole DM i dressyr kommer du att kunna hitta på http://www.balingerf.se/

Hej! Helgen är späckad som vanligt. Man tar det lugnt i veckorna och så fort det blir fredag så ger man järnet. Steg upp vid 06.30 för att hinna rida både Ronaldhino och Winston innan 09.30 Rasmus var med mig i stallet för att inte bli lämnad ensam hemma. Han hade bunkrat upp med lite frukost i en kasse och så hade han med sig sitt Nintendo DS förstås. Det är Super Mario som gäller för tillfället.

Jag gillar själv att spela TV-spel. Speciellt Super Mario och andra liknande spel där det gäller att samla grejor och avancera vidare till högre nivåer.

Det skulle dessvärre visa sig att Ronaldhino inte var lika förtjust i Super Mario som oss andra.

Jag red och Rasmus satt på läktaren. Spelet plingade rasslade och spelade små melodier. Ronaldhino gick förbi läktaren med ett mycket avvaktande uttryck. Ibland plingade det till precis när vi passerade och jag fick en åktur bortåt i ridhuset.

- Vad gör du mamma? Hörde jag från läktaren.

- Ingen fara! Mamma har koll, han är bara lite busig, svarade jag i farten.

Jag red några varv igen när Rasmus plötsligt reste sig precis när jag red förbi.

-Mamma kolla när jag dödar draken! skrek Rasmus nöjt.

Ronaldhino satte fart igen. Den här gången rakt in mot hörnet där han tvärnitade och kastade sig runt innan han sprang vidare.

-Mamma, hur går det för dig egentligen? Hörde jag från läktaren.

- Det går bra tack, svarade jag.

-Mamma är han galen?

Plötsligt ålade Rasmus ner på golvet och försvann. Nu hördes bara plinget och melodierna från spelet. Ronaldhino tyckte att det fick vara nog och utförde några väl valda konstakter.

-Rasmus, kan du sätta dig på stolen? Ropade jag bort mot läktaren.

Så dök han upp igen.

-Mamma, hur gammal är Ronaldhino egentligen? Frågade Rasmus.

- Han är sex år, svarade jag.

-Jaha, då så, sa Rasmus och fortsatte spela.

När jag ridit klart skyndade jag mig hem för att byta om och sedan trampade jag gasen i botten och åkte jag direkt till Rörken för att vara Rallymamma. Äldsta sonen skulle köra Gokarttävling och jag var som vanligt stationerad i matutlangningen. Det var bara att ta på sig mattantsmössan. Jag har försökt flera olika taktiker för att få prova en ny station vid klubbens tävlingar. Bland annat genom att servera halvt råa hamburgare, iskalla bröd och låta coca colan ta slut redan tid elvatiden. Men alla verkar nöjda och jag blir inkallad igen. (Har dock fått städa toaletter en gång…) Jag undrar hur den som var före mig skötte sig egentligen.

Max var jätteduktig på tävlingen och fick köra Master i B-finalen. Gick dessutom till A-final där han tog sin bästa placering hittills. Mamma blev så stolt (och mormor som var där och tittade också!).

I morgon är det så dags för DM i dressyr för ridskolehästar och jag åker hemifrån efter sju för att hinna i tid till den klass jag ska döma. Såg ändå till min stora glädje att programmet var nytt för 2008 och jag har en förhoppning om att kunna hålla mig inom mina uppsatta tidsramar.

Annars får jag ta till något av de förslag jag angav på bloggen igår. Det verkar som förslag nummer två var det mest populära bland er bloggläsare. Så det får det bli!

Pust! Det ska bli skönt när det blir vanlig måndag och man bara behöver gå till jobbet.

Hej! Idag har jag gått omkring i stallet och skrutit och skrävlat över att jag ska bräcka mig själv när jag dömer dressyr på söndag. Nu börjar jag bli lite nervös över hur jag ska lyckas.

Det är nämligen så att det är Dressyr DM för lektionshästar i Bälinge på söndag och jag ska vara domare i den första klassen, en LC:2 samt döma kategori B och C i LB:1.  

Det är många som ska vara med så det blir två ”stora” klasser. Naturligtvis så vill alla deltagarna och inte minst deras föräldrar att det ska gå snabbt under tävlingsdagen.

Lång väntan mellan starterna främjar inte direkt resultatet utan skapar mest utmattade ryttare och hästar som har tappat sugen.

Det är där domaren kommer in. I stort sätt är det ju bara domaren som kan påverka hur det flyter på genom att vara klar med bedömningen i samma veva som ekipaget ridit klart och sedan blåsa igång nästa tävlande.

För att inte tappa ansiktet inför alla jag har skrutit inför så är jag tvungen att komma fram till en fungerande plan. Hela eftermiddagen har jag funderat och till viss del luftat mina idéer för några nära stående personer.

Idé nummer ett: Skriva i ordning alla protokoll i förväg. Då kan jag blanda lite femmor, sexor, och sjuor. Så räknar jag ihop poängen och lägger det bästa överst. Jag har ju startlistorna på nätet så jag skulle helt enkelt kunna lotta mellan ekipagen och sedan skriva de dragna namnen allteftersom på protokollen.

Det blir ganska så rättvist eftersom jag inte kan favorisera några ryttare på så sätt.

Jag gillar den här idén eftersom jag slipper tänka så mycket på själva tävlingsdagen. Jag kan ju i princip tugga tuggummi och läsa en serietidning. Då och då kan jag titta upp och se intresserad ut.

Idé nummer två: Varje ryttare får tre och en halv minut på sig att rida programmet. Jag tar tid och blåser i min visselpipa när tiden är ute. Så får ekipaget poäng efter vilket moment de hunnit till. Har man hunnit till moment 14 så får man 14 poäng. Har man hunnit till moment sju så säger jag bara ”Sorry” för då är man chanslös.

På så sätt får man ju säkert lite bättre fart på ryttarna eftersom de vill hinna så mycket som möjligt. Det kan tänkas att vi slår nytt världsrekord i att rida LC:2 på tid just i Bälinge på söndag!

Idé nummer tre: Jag stryker helt enkelt galoppdelen i programmet på eget bevåg. Det är ju ändå själva galoppmomentet som brukar vålla mest problem för ryttarna.

På så vis spar jag tid och ryttarna slipper känna sig ledsna över att det blev svårt i galoppen. Jag har alltid hållit på att man ska sluta när det går som bäst.

Utan galopp så kan nog programmet vara klart på under fyra minuter…

Fasen att man alltid ska skryta innan man tänker...

Hej! Nu är jag där igen. Egentligen gillar jag inte att förmänskliga hästar. Men ganska ofta när jag ser på en häst och dess ryttare så ser jag framför mig en tankebubbla på hästen.

Hästar ger ofta oss människor en blick som säger allt.

Tänk bara när hästen har en sådan där riktigt busig och glad dag. Det behövs bara ett litet, litet ljud och så är rodeon igång. Hästen far upp och ned som en gummiboll med huvudet mellan frambenen. Plötsligt far människan av och landar med ett poff i spånet.

Hästen tar ett par bocksprång till innan den stannar upp. Så vänder den på huvudet och tittar på människan som precis har rest sig upp och nu står och borstar av sig dammet.

- Jasså, är det där du är? Jag undrade precis vart du tog vägen!

På nybörjarlektionerna har vi vårt rutinerade gäng med barnsäkra hästar. Trots långa tyglar, bankande små ben och barn som tittar uppåt, nedåt och bakåt men sällan framåt, så lyssnar dessa hästar uppmärksamt på sin instruktör för att göra rätt.

När det är dags att vända snett igenom så börjar barnet dra i tygeln och hänga inåt redan på kortsidan.

-Vänta ett ögonblick, jag ska bara svänga försiktigt genom hörnet, säger hästen och tittar efter bokstaven M.

När instruktören ropar trav så börjar hästen trava med små steg och maklig fart.

-Oj, nu börjar det skumpa ordentligt däruppe, tänker hästen och saktar redan efter några steg av för att rädda sin lilla ryttare.

Här om dagen var det en bakskygg ponny som fick en obalanserad ryttare på ryggen. Ingen bra kombination kunde jag bara konstatera. De första tre gångerna som ryttaren dunsade ner på bakvalvet nöjde sig ponnyn med att rycka till och ta ett förskräckt skutt framåt.

Men när ryttaren dessutom tappade stigbygeln fick det vara nog. Ponnyn satte fart bort från det otäcka. Men hur han än sprang så kunde han inte bli av med ”plågan”.

Efter ett par vändor tappade den ”enbenta” ryttaren taget och gled ner på marken med en liten duns. Ponnyn stannade genast, sänkte huvudet och andades ut med ett ljudligt frustande.

- Puh! Äntligen blev jag av med det otäcka. Vad sitter du där på marken för, förresten?

En av våra yngre hästar har haft problem med att få ordning på sina långa smala ben samtidigt som han har växt en hel massa på höjden. Med en så snabbt växande kropp har inte koordinationen hängt med. Men nu under våren har han börjat komma ikapp sig själv.

För några veckor sedan var det hopplektion och hästen kämpade på med sina långa ben, ryttare på ryggen och att komma över hindret. Man kunde se hur han koncentrerade sig på att hålla tungan rätt i munnen.

Så plötsligt fick han till ett supersprång. Frambenen kom upp och språngkurvan blev perfekt. Hästen blev överlycklig och gjorde överlycklig en liten bockserie i anslutning till landningen.

- Jipee! Titta på mig, titta på mig! Här kommer stålmannen flygande fast utan sparkdräkt på.

Naturligtvis fick han avsluta efter det språnget!

En rolig pratbubbla såg jag en gång när vi skulle släppa ut Picador. Precis när han var klar att gå ut från boxen hände något längre bort i stallet. Vi drog igen dörren snabbt och sprang för att hjälpa till. Picador tyckte det dröjde och knuffade till dörren. Låset hade inte knäppt igen och dörren gled upp en bit. Han sträckte ut huvudet i gången och såg sig omkring. Kusten var klar. Vid som han var så ålade han sig ut genom dörrhålet och gick helt enkelt längs stigen bort mot sin hage. Då vi kom tillbaka var boxen tom. Genom fönstret kunde vi sedan se Picador knalla långt bort i gången till hagarna.

- Bra häst reder sig själv, tänkte Picador där han gick. Han tog förnöjt några tuggor gräs längs kanten och gick sedan lugnt vidare.