Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg den 24 juni 2008

Av Ulrika Pernler - 24 juni 2008 12:24

Hej! Igår när jag åkte hem från stallet såg jag Saras bil stå ensam kvar på parkeringen. Bilens lysen var släckta och den ena vindrutetorkaren hängde på sned. Några rostfläckar satt som elaka baciller på den ena framskärmen. En sorglig syn.

 

Jag kunde inte annat än känna med Saras bil. Jag har själv ägt ”tvillingen”, en sliten Volvo 740 av samma årsmodell som Saras och med snarlik färg. Jag vill minnas att jag beskrev färgen på min bil som ”Diplomatblå”. Sara säger förmodligen något liknande om sin. Våra nummerplåtar var näst intill identiska förutom att en av siffrorna skilde sig åt. Jag slår vad om att de båda bilarna känt varandra sedan de rullade av bandet på bilfabriken.

 

För ett drygt år sedan sålde jag min Volvo. Jag fick ett infall av något slags storhetsvansinne och ansåg att den inte dög längre. Det var sista gången våra bilar sågs och sedan dess har det bara gått utför för dem båda.

 

Lite senare på eftermiddagen kunde jag se hus Anna och Sara bogserade bilen mot verkstaden. Kanske var detta den sista färden. Men man vet inte, en Volvo 740 är seg.

 

Volvo 740 har några egenskaper som är specifika för dess modell och som inte går att få på någon av dagens bilar. Jag ska lista dem här:

 
  • Rosthålen i sidoplåtarnas nederkant släpper igenom ett skönt motorljud när man kör. Dessutom gör det att avsaknaden av AC inte märks.
  • Förarsätet är upphöjt. Det ger samma känsla som om man tar en sån där kudde som man kan låna i väntrummet hos doktorn för att få bättre sitthöjd.
  • Växelspaken är lång och mycket svajig. Det ger precis samma känsla som när man kör en John Deere traktor av -67 års modell.
  • Innertaket torkar gärna ihop och lossnar. Att ha taktyget hängande kring huvudet gör att man får en känsla av att sväva bland molnen. För att snygga till det hela inför försäljningen så häftade jag visserligen upp det mesta av taket med en häftpistol.
  • Knoppen på växelspaken sitter oftast lös. Detta gör bilfärden spännande eftersom knoppen har en tendens att alltid lossna i en korsning med mycket trafik.
  • Eftersom bilen är gammal så slänger man helt enkelt ut de delar som lossnar genom fönstret istället för att försöka sätta tillbaka dem. Min Volvo saknade bland annat fodret i den ena dörren, låsknopparna, högtalare, solskydden och de flesta av listerna på sidorna. Detta ger varje Volvo 740 sin egen signatur.
 

Volvo 740 blir gärna din allra bästa vän. Men en dag får man ändå inse att slutet har kommit. Efter gårdagens inlägg om Saras bil har det kommit en hel hög med kommentarer. De flesta gällde inte Sara utan Erica och hennes brutna fot. Alltså Erica Karlbom, ridläraren tappade en bom på foten under förra ridlägret och fick en spricka i foten. Hon tycker det är pinsamt och vill inte att det pratas högt om det så lova att inte säga nåt. Några av kommentarerna gällde dock Sara och jag har valt ut ett par som kommer här:

 

- För några år sen var jag i din sits. Min bil stånkade sig uppför en backe, pyste en sista gång och dog sen tvärt. Jag vred om nyckeln ett par gånger men han var borta. Det var ändå ganska skönt att veta att vi var tillsammans in i det sista.

Gullbritt 

-Sara, du måste släppa taget!

Närstående 

- Har du kollat om det är bensin i tanken?

Vis av egen erfarenhet 

-Jag tycker inte man kan skriva att en bil ser ljuset i tunneln. Min bil är från 1963, den går visserligen inte att köra längre men den är min bästa vän. Den har också blivit en perfekt plats för växter och träd att klättra i och luta sig mot. Alla är bra på nåt!

Enbert Torkilsen

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards