Hej! Den här sommaren har vi varit förskonade från mygg och broms. Mycket uteridning har det blivit hittills i vackert väder och på bra underlag. Det bästa av allt är att vi inte blivit speciellt störda av flygfän så här långt.

Nu vet jag varför! Idag åkte Gabbi och jag iväg hem till Uffe för att rida ett träningspass inför helgens tävlingar. Hästarna var med förstås annars blir man så trött av att springa runt i sanden. Uffe har sitt residens alldeles utanför Tierp i en ”by” som heter Norrby. Det är hur som helst en trevlig liten håla med fint stall och en stor ridbana. Uffe själv har byggt ut en liten udde på sin altan. Udden väter mot ridbanan och där kan han sitta i en solblekt stoppad fåtölj under ett parasoll och hojta på den som rider. Vilket paradis för en ridlärare!

Vi kom fram i god tid för att lasta ur och göra i ordning hästarna inför passet. Pappa som var chaufför/ hästhållare/ ridlärar-bisittare hann inte mer än fälla ner bakluckan på transporten förrän den första bromsen anföll. Sedan kom dom i svärm som ett svart moln mot hästarna. Oss människor struntade dom fullständigt i. Det var hästblod dom ville ha!

Ronaldhino tog några förskräckta skutt på stallplanen när han fick det första bettet. Sedan varvade han skutt, hopp och bakutsparkar för att bli kvitt sina plågoandar. Mitt i allt sprang jag runt och ömsom aktade mig och ömsom tog av transportskydd. Jag slängde på sadeln i farten och skyndade mig att sitta upp. Jag anser att man oftast är säkrare uppe på hästen än nedanför. I det här fallet verkade det stämma eftersom Ronaldhino visade upp oanad talang för att göra caprioler. Han skuttade rakt upp i luften och avslutade med bakutsparkar.

Bromsarna mumsade glatt under magen under tiden. De hade inga anlag för åksjuka.

-Vad gör du? Frågade Uffe bortifrån altanen.

-Jag gör ingenting, svarade jag, det är bromsarna!

-Jaha, sa Uffe och tog en kopp kaffe.

Ronaldhino skuttade på och sparkade bakut som om han aldrig gjort annat. Vi kom igång med arbetet och jag märkte att bromsarna hade svårare att hänga med när man höll farten uppe.

-Aha, det gäller att gasa på, tänkte jag och gjorde så.

Vi tränade en timme och hann rida igenom helgens program vilket kändes bra. När jag ridit klart ledde jag runt Ronaldhino en stund så att han skulle få torka lite innan lastningen. Han var grå med röda fläckar där de slagna bromsarna hade suttit.

Det var då jag kom på det. Uffe kan verka lite hård på ytan fast här i Norrby hade han öppnat dörrarna för dem som samhället inte vill veta av. Nämligen alla Upplands bromsar och mygg. Norrby-bromsarnas fristad, tänkte jag och hoppades att han inte skulle se min rödfläckiga häst. Jag hade nog hunnit mosa ett trettiotal bromsar under min ridtimme… Jag skyndade mig att lasta in Ronaldhino i transporten. Så tackade jag för en jättebra lektion och vi drog hemåt igen. Mot Uppsala och Jälla, en bromsfri zon! (Så här långt…)