Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg den 2 juli 2008

Av Ulrika Pernler - 2 juli 2008 09:26

Hej! På dressyrtävlingen i söndags hände en lite rolig sak. Det var start inifrån banan vilket betyder att man får rida några minuter innanför staketet innan man får startsignal. När domaren har blåst i visselpipan har man en minut på sig att börja sitt program.

 

Det var Gabbis tur. Hon red runt därinne på Winston medan domarens skrev de sista kommentarerna till ekipaget som ridit före. Hon skrev och skrev och Gabbi red och red. Jag såg hur hon slängde blickar mot domaren för att vara säker på att inte missa sin start.

 

Så plötsligt förde domaren handen mot munnen och strax därefter hördes ett väldigt litet kviddevitt. Var det startsignalen? Hade domaren svaga lungor eller hade hon satt visselpipan i halsen? Vi som stod vid collectingring hade också hört kviddevittet och var lika frågande som ryttaren.

 

Gabbi tog sitt beslut, red ner till kortsidan och vände upp på medellinjen. Så gjorde hon halt vid bokstaven X och hälsade glatt på domaren.

-Du har inte fått startsignal, sa domaren. Gabbi förklarade händelsen med handen mot munnen och kviddevittet. Plötsligt hördes ännu ett kviddevitt och en svala flög tvärs igenom ridhuset. Då förstod alla och ett glatt fniss bröt ut vid domarbordet, på hästen och på läktaren.

 

-Nu börjar vi om sa, domaren glatt. Gabbi red ut på spåret igen och strax blåste domaren i sin visselpipa så att taket nästan lyfte på ridhuset. Inga problem med lungorna i alla fall tänkte jag. Gabbi och Winston började sitt program.

 

Ett dressyrprogram kan få sin start på många olika sätt. För det mesta går det enligt regelboken men ibland blir det något annat.

 

Jag minns en gång när jag skulle rida vid tippen, Storvreta Ridklubbs gamla grusbana. Ryttaren före mig satt på en ung och glad häst. Den gången fick man rida runt utanför staketet innan startsignalen. När domaren blåste i pipan hade man sin minut på sig för att komma till start. Den här tjejen var precis vid kortsidan närmast domaren när visselpipan ljöd. Hästen blev så överraskad att den la aven serie bockar och ryttaren flög i en båge och landade en bit bort. Det hördes en dov duns när ryttaren landade och ett dammoln yrde upp i luften.

Ryttaren kastade sig upp från marken, sprang bort till sin överraskade häst och svingade sig upp i sadeln. Hon hann precis in på banan, göra halt och hälsa innan minuten runnit ut. Strongt!

 

En annan gång satt jag som domare när ett ponnyekipage kom in på banan. Ryttaren och ponnyn var väl inte helt överens om hur uppvisningen skulle gå till. De kom i trav mot domarbordet. Ponnyn slingrade sig ovilligt fram och tillbaka över medellinjen. Så gjorde ekipaget halt och ryttaren släppte ner armen för att hälsa. I det ögonblicket tog ponnyn sin chans. Han tvärvände och satt full fart ut från banan under glada bocksprång. Precis utanför banan tvärnitade han och ryttaren fortsatte ut i collectingring utan häst. Det var en kort uppvisning som ändå lämnade kvar ett starkt intryck!

 

En gång åkte jag själv till Enköping för att rida ett program på Picador. Jag visste att han inte gillade ridhuset i Enköping sedan tidigare. Det har säkert gått över tänkte jag. Det var längesedan vi var där och han har blivit äldre. Tji fick jag. Picador sprang snyggt och rakt in på medellinjen men sen var det stopp. Han gick inte närmare väggarna än fem meter ifrån. Jag var lika envis och tänkte inte låta honom vinna. Så vi red ett program som var helt koncentrerat till ridhusets mitt. Det var en bragd att få in alla rörelser på det pyttelilla spåret och vi var båda helt slut när vi kom ut.

 

Just ponnyer kan gärna köra med sin ryttare. En flicka från ridskolan skulle åka ut med en av våra ponnyer och rida lag. Både hon och ponnyn var orutinerade. Allt gick fint på framridningen. Så fick hon startsignal och red in på medellinjen. De gjorde en fin halt och hälsade på domaren. Sen var det som om bensinen tog slut. Ponnyn frös fast på stället och vägrade röra sig. Flickan försökte på alla sätt att rubba hästen. Minuterna gick, flickan kämpade och ponnyn stod still. Till slut kom domaren ut på banan för att försöka få ponnyn att röra sig och för att trösta ryttaren. Till slut fick hon leda ponnyn av från banan. Hon tyckte inte det var roligt då men jag hoppas hon kan skratta åt det idag!

 

När visselpipan ljuder så vet man aldrig vad som ska hända. Dressyr kan vara väldigt spännande!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14 15
16
17 18 19 20
21 22 23 24
25
26 27
28 29 30 31
<<< Juli 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se