Hej! Sommaren 1987 när Picador var tre år så ville jag visa honom på premiering. Det är en ren uppvisningklass där man visar hästen vid hand och premieringsdomarna synar hästen från topp till tå och sätter poäng. Man får visa hästen uppställd från sidan och framifrån. Så får man visa den i skritt och trav.

Picador som bara varit runt 158 centimeter i mankhöjd som tvååring föregående sommar hade växt på sig bra under vinterhalvåret och var nu runt 165 centimeter hög. Han hade också lagt på sig över rygg och bakdel. Halsen var fortfarande lite tunn som den kan vara på en ung häst. Men jag tittade på honom och tyckte att han var väldigt stilig.

Vi övade flitigt på grusvägen framför stallet inför visningen. Picador fick skritta fram och tillbaka, göra halt och vända. Så travade vi och jag hade fullt sjå att hålla jämna steg med min glada häst. Vi övade på att ställa upp på rätt sätt. Han skulle stå med buren hals och öppen sida. Picador tyckte det var skoj att öva och la gärna in lite egna skutt och hopp.

Till slut kom premieringsdagen. Vi lastade en nybadad och flätad häst och åkte mot Brantshammar och de årliga premieringarna som hölls där. Jag hade lånat in en van hästvisare och kompis vid namn Jens som skulle hjälpa mig att få ut det bästa av min häst. Han hade klätt sig i vita byxor och mörk tröja som det sig bör på en premieringsdag.

Det var riktigt regnigt väder men som tur var så hade Brantshammar sitt ridhus vilket på den tiden var Uppsalas största. Hästarna delades in i olika klasser efter ålder och ras. Det var ett tiotal treåriga halvblodshästar som visades i samma klass som Picador.

Först visades hästarna en och en för premieringsdomarna. Picador skötte sig jättefint så det kändes lönsamt att vi tränat så flitigt innan visningen. När alla hästar bedömts så skulle domarna överlägga en stund. Hästarna och deras förare fick gå på led runt spåret under tiden.

Det tisslades och tasslades. På läktaren rådde en spänd förväntan bland alla hästägare och anhöriga som satt i publiken. Så påkallade domarna allas uppmärksamhet. De hade kommit till sitt beslut. Hästarna och förarna fortsatte att gå runt ridhusspåret medan domarna ropade upp hästens nummer och bad föraren att gå in på en viss plats i ledet.

Efter en stunds sorterande hörde jag Picadors nummer ropas upp. Jens vände in från spåret och ombads att gå in först i ledet. Jag tittade på mina föräldrar som satt bredvid mig på läktaren. Så väntade jag på att de skulle ropa upp nästa nummer. Snart insåg jag att domarna sorterat klart.

Picador spatserade runt som etta i ringen och strax därefter fick han sin Klass 1 rosett och ett diplom. Gissa om jag var stolt! Pappa, och jag tog en massa foton på honom utanför ridhuset när premieringen var avslutad. Jag har dem fortfarande kvar och det är en glad häst och en stolt hästägare som står där i ösregnet. Korten har tappat en del i färg och har börjat bli både gamla och slitna men minnet av den där dagen känns fortfarande färskt.