Hej! I morse började jag dagen med ett getingstick. Det var nämligen en bålgetingfamilj som byggt bo i vårt halmsläp. Boet var i storleken grapefrukt men inhyste ändå en respektabel skara getingar som inte var glada över att det sprang folk in och ut i deras bostad.

Naturligtvis var det ”ingen” som ville ta bort boet. Eftersom jag ofta får ta på mig rollen som ”ingen” så var det bara att dra på sig handskarna och skrida till verket. Med en plastpåse i högsta hugg smög jag fram mot det surrande infernot. Jag höjde påsen och slöt den snabbt runt boet. Så vände jag på klacken och rusade triumferande mot utgången.

Plastpåsen surrade och rörde sig i handen medan jag sprang. När jag kom fram till kanten på släpet så var jag tvungen att sakta ner en smula för att inte trilla ut i intet. Det var då det stack till i handen. En ensam geting hade jagat mig och försökte nu rädda sin familj från dess kidnappare. Aj! Jag tog mig snabbt ner på marken och sprang vidare en liten bit innan jag kände att jag var i säkerhet.

Jag gick stolt in i stallet och berättade vad jag åstadkommit! Däremot vill jag sända ut en liten varning till alla uppstallare som ska halma åt sina hästar idag. Dra upp tröjan i halsen, dra ner ärmarna och sätt på handskar. Man vet aldrig om det finns någon arg släkting kvar i släpet som bara väntar på att få utkräva sin hämnd!

Igår fick Björn med sig lite gubbar med barn hem från Gokartträningen på en femtimmarsfika i trädgården.  Det visade sig den enes fru hade två hästar hemma. Något som slog mig efter bara ett par minuter var att jag kände igen precis varenda en av de ”hästtermer” han använde när han skulle berätta om hästarna. Björn brukar nämligen prata exakt likadant.

Jag ska ta några exempel. Träns och grimma är precis samma sak för Björn och han kallar dem för det enhetliga namnet ”skärp”. En gång skulle han till exempel hjälpa mig att hämta in en häst från hagen. När han kom in i stallet höll han hästen med handen direkt i grimman. Tursamt nog hade han ändå hittat rätt ände av hästen att hålla i.

–Var har du grimskaftet? Frågade jag.

–Vaddå, sa du? Svarade Björn. –Jag tog den direkt i skärpet!

Björn har heller aldrig borstat en häst. Han ”städar” dem! Eller rättare sagt han talar om för mig hur jobbigt det är att behöva städa hästen överhuvudtaget vilket är hans förklaring till att han helst låter bli.

Den här killen som satt i vår trädgård och fikade hade fått den äran att ta hem den ena av deras hästar till stallet. Han hade varit lydig och gjort så. Framme på stallplanen hade han i bästa cowboymaner knutit fast hästen i en lämplig stock. Resultatet blev naturligtvis som varje hästmänniska skulle ha förstått direkt att hästen fick panik och drog sönder hela tränset.

Ni har säkert också hunnit räkna ut att den här killen inte sa något till sin fru utan i största hemlighet hängde tillbaka ”snörena” som han sa i sadelkammaren och lommade hemåt. Hans fru fick själv göra upptäckten nästa dag varvid hennes man efter några vassa blickar skickades till hästsportaffären för att inhandla nya ”snören”.

Eftersom han ändå skulle åka dit så fick han också i uppdrag att inhandla en baksele till hästen att använda vid körning. Selen gör så att trycket blir jämnt fördelat när hästen behöver bromsa vagnen i till exempel en nedförsbacke. Han gav sig iväg och stegade in i affären. Efter att ha sett sig omkring så tog han det säkra före det osäkra och frågade expediten om hjälp.

-Jag skulle vilja köpa nya snören och en fungerande bromsvajer till min frus häst, sa han med något hoppfullt i blicken. Jag antar att expediten hade träffat på vilsna äkta män i en hästsportaffär förut. Hon lyckades i alla fall lista ut vad han skulle ha och han kunde stolt åka hem med sina nya inköp i en påse.