Hej! Har ni tänkt på att man faktiskt själv kan välja om man vill att livet ska vara fullt av möjligheter eller omöjligheter. Jag väljer att se livet som fullt av möjligheter och jag vägrar att ge upp!

Igår skulle Björn och jag baxa upp en bäddsoffa till Max rum som ligger på övervåningen. Alla som någon gång har flyttat möbler vet ju att hus och lägenheter inte alls är byggda för att flytta in färdiga möbler i. Det är därför man uppfann IKEA. På så sätt får man sina möbler i en liten brädhög med några skruvar. När man fått in brädhögen i rummet är det bara att börja skruva.

Den här soffan var dock färdigskruvad och av bäddmodell. Jag antar att döma av vikten på ekipaget att själva bäddelen bestod av gediget gjutjärn. Soffan hade vi fått av mina svärföräldrar som bor på tredje våningen i ett hus där det inte finns någon hiss att frakta möbler i. Så vi hade startat upp med att baxa soffan nerför alla deras trappor. Min svärfar hjälpte till att få ned möbeln och jag kunde skymta en tydligt blåaktig ton på hans läppar när vi stod längst ned i trapphuset efter avslutad nerfärd.

Jag har baxat många tunga möbler i mina dagar och vet att människor i flyttartagen är i stånd att lyfta möbler som är mycket tyngre än dem själva. En gång hörde jag talas om en rysk brottare vid namn Karelin som tränade genom att baxa sitt kylskåp upp och ner för trapphusen där han bodde. Det blev en flyttinspirationskälla för mig. Jag har också med egna ögon sett Björn baxa ett bord med marmorskiva fyra våningar för att få upp det i vindsutrymmet. Det gjorde han på ren viljekraft. Jag ville slänga bordet och han ville behålla det. Dealen blev att han fick behålla det om han själv tog det till förvaringen. Det gjorde han!

-Ni får väl hjälp därhemma? Frågade min svärfar när vi stod vid bilen med soffan. Jo men visst! svarade vi.

Soffan fick åka i hästtrailern och vi var fulla av självförsikt. Efter en stund svängde vi runt på vår lilla grusplan utanför huset. Vi fick Max och en kompis till honom att hjälpa oss. Först bar vi soffan uppför den lilla yttertrappen. Det gick fint.

Det var sedan det började… Vi tog in soffan i hallen och försökte göra den vänstersväng som behövdes för att svänga upp i trappen. Tvärstopp! Vi gick rakt in i hallen och försökte svänga tillbaka till höger upp i trappen. Tvärstopp! Vi vände soffan på högkant och fastnade i taket i trappen. Vi vände soffan upp och ned och gjorde samtidigt ett mycket tydligt minnesmärke i väggen. ”Jag skulle ändå tapetsera om…” Vi tog sats och vred och vände och fastnade.

Efter många liter svett och ett antal blodiga knogar och en nedmonterad dörr så fick vi ge upp. Vi skruvade helt enkelt ur bäddelen för att göra soffan lättare. Så började vi om. Vi försökte hela registret igen och jag fick en lång sticka i benet på köpet. Men soffan tänkte inte flytta upp på övervåningen.

Det var då jag fick en idé! De andra stirrade på mig. Så tänkte de efter en stund. Det skulle bli vår allra sista chans att lyckas och eftersom ingen av oss gillar att ge efter så bestämde vi oss för att ge det en chans.

Kanske var det någon som åkte förbi på väg 288 vid halvsjutiden igår och såg ett gäng människor i varierande åldrar och frisyrer (Björn behöver verkligen klippa sig…). Kanske såg ni också en soffa hänga i ett rep längs en husvägg medan de här människorna drog och slet och högljudt hejade på varandra. Kanske såg ni när soffan efter mycket slit närmade sig fönsterkarmen för att i nästa ögonblick glida in genom fönsterhålet i vilket den passade nästan som en pusselbit. Det var i sista sekunden vill jag lova. Vi låg i en stor hög på golvet och kippade efter andan men vi vann!!!

Nu sitter Max i sin soffa och myser som om det aldrig varit blod, svett och tårar. Den dagen soffan ska ut ur huset kommer jag att spränga den med dynamit. Sedan sopar jag ihop bitarna och öppnar fönstret. Bitarna får flyga för vinden. Lätt fånget lätt förgånget!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...