Hej! Idag har jag hälsat på Picador i hans underbara stall som ligger i Skärfälten utanför Uppsala. Där mår han som en kung i vackra omgivningar med öppet landskap och böljande åkrar. I stallet är det ljus och högt till tak och boxarna pryds av vackra knoppar i guld längst upp mot taket. Jag blir så glad när jag kommer dit och ser hur bra han har det och att han inte saknar mig det minsta.

Picador stod på gången och väntade när jag kom. Han tittade upp lite grand under sitt flugpannband, så vände han demonstrativt blicken mot dörren och tittade ut mot hagen där hans kompis redan gick. Han har alltid varit väldigt bestämd med att man håller tiderna för hage, mat och motion. Picador visade måttligt intresse för mig tills jag drog fram mitt trumfkort, morotspåsen! Då blev det plötsligt lite med intressant med besöket.

Efter att ha tuggat i sig sina morötter så spatserade Picador med bestämda steg mot hagen. Lena släppte in honom och jag ryckte upp kameran för att några kort. Picador gav mig inte en blick utan gick bort till sitt favorithörn av hagen och spanade ut över nejden.

Lena och jag pratade en liten stund till innan jag satte mig i bilen och styrde hem mot UPK igen. Här nedanför får ni lite bilder på en mycket fräsch häst i sina bästa år. Blank och fin i hårremmen och med humorn i behåll.

På kvällsvisten var det dags för en tur till stallet. Veterinären skulle komma och ta ett blodprov på Tiffy efter hennes förmodade ormbett. Om alla värden är bra så är hon helt frisk.

Familjens kanin Stampe fick följa med eftersom även han behövde en liten veterinärkoll. Således la jag en handduk på passagerarsätet och satt Stampe på plats. Jag provade bältet flera gånger men hittade inget sätt att få det att passa. Det slutade med att Stampe fick åka bil obältad vilket naturligtvis inte var bra alls. Men vad gör man.

Stampe satt på passagerarsidan och jag satt bakom ratten. Vi vred upp Magnus Uggla på radion och åkte iväg. Efter några hundra meter hade Stampe tröttnat på att vara bisittare och skuttade över till förarsätet. Där var utsikten så mycket bättre.

Framme i stallet fick Stampe husera i boxen bredvid Ronaldhino vilket passade honom utmärkt. Han skuttade runt i halmen och gjorde små sprätt och hopp därinne. Efter en stund sträckte han ut sig i kanten av boxen och tog rast i väntan på veterinären. Ronaldhino stod i sin box och gjorde stora ögon över sin nya och mycket underliga granne.

Blodprov och kaninkoll avlöpte finfint och jag satt mig på kontoret frör att jobba en stund. När jag kom ut i stallet igen så skulle jag bara hämta kaninen för att åka hem. Då var han plötsligt borta!

Boxen var helt tom. Min första tanke var att mina snälla stallkamrater släppt in honom i en annan box för att skoja så jag tog en tur runt i stallet för att leta. Jag hann tänka ut vad jag skulle säga till mina barn när jag kom hem utan deras älskade Stampe. Jag hann också fundera över om jag skulle kunna hitta en likadan kanin att smyga in i buren och huruvida ingen skulle märka nåt.

Jag gick in i Stampeboxen en gång till och tittade mig runt noga. Då såg jag ett litet litet hål i halmen. Jag började gräva i halmberget och där längst under låg han och mös.

Hemresan i framsätet gick super. Stampe stannade kvar på passagerarsätet även om han fortfarande var obältad. Funderar på att ta patent på ett kaninbälte. Vad tror ni?