Hej! Har ni tänkt på att man faktiskt själv kan välja om man vill att livet ska vara fullt av möjligheter eller omöjligheter. Jag väljer att se livet som fullt av möjligheter och jag vägrar att ge upp!

Igår skulle Björn och jag baxa upp en bäddsoffa till Max rum som ligger på övervåningen. Alla som någon gång har flyttat möbler vet ju att hus och lägenheter inte alls är byggda för att flytta in färdiga möbler i. Det är därför man uppfann IKEA. På så sätt får man sina möbler i en liten brädhög med några skruvar. När man fått in brädhögen i rummet är det bara att börja skruva.

Den här soffan var dock färdigskruvad och av bäddmodell. Jag antar att döma av vikten på ekipaget att själva bäddelen bestod av gediget gjutjärn. Soffan hade vi fått av mina svärföräldrar som bor på tredje våningen i ett hus där det inte finns någon hiss att frakta möbler i. Så vi hade startat upp med att baxa soffan nerför alla deras trappor. Min svärfar hjälpte till att få ned möbeln och jag kunde skymta en tydligt blåaktig ton på hans läppar när vi stod längst ned i trapphuset efter avslutad nerfärd.

Jag har baxat många tunga möbler i mina dagar och vet att människor i flyttartagen är i stånd att lyfta möbler som är mycket tyngre än dem själva. En gång hörde jag talas om en rysk brottare vid namn Karelin som tränade genom att baxa sitt kylskåp upp och ner för trapphusen där han bodde. Det blev en flyttinspirationskälla för mig. Jag har också med egna ögon sett Björn baxa ett bord med marmorskiva fyra våningar för att få upp det i vindsutrymmet. Det gjorde han på ren viljekraft. Jag ville slänga bordet och han ville behålla det. Dealen blev att han fick behålla det om han själv tog det till förvaringen. Det gjorde han!

-Ni får väl hjälp därhemma? Frågade min svärfar när vi stod vid bilen med soffan. Jo men visst! svarade vi.

Soffan fick åka i hästtrailern och vi var fulla av självförsikt. Efter en stund svängde vi runt på vår lilla grusplan utanför huset. Vi fick Max och en kompis till honom att hjälpa oss. Först bar vi soffan uppför den lilla yttertrappen. Det gick fint.

Det var sedan det började… Vi tog in soffan i hallen och försökte göra den vänstersväng som behövdes för att svänga upp i trappen. Tvärstopp! Vi gick rakt in i hallen och försökte svänga tillbaka till höger upp i trappen. Tvärstopp! Vi vände soffan på högkant och fastnade i taket i trappen. Vi vände soffan upp och ned och gjorde samtidigt ett mycket tydligt minnesmärke i väggen. ”Jag skulle ändå tapetsera om…” Vi tog sats och vred och vände och fastnade.

Efter många liter svett och ett antal blodiga knogar och en nedmonterad dörr så fick vi ge upp. Vi skruvade helt enkelt ur bäddelen för att göra soffan lättare. Så började vi om. Vi försökte hela registret igen och jag fick en lång sticka i benet på köpet. Men soffan tänkte inte flytta upp på övervåningen.

Det var då jag fick en idé! De andra stirrade på mig. Så tänkte de efter en stund. Det skulle bli vår allra sista chans att lyckas och eftersom ingen av oss gillar att ge efter så bestämde vi oss för att ge det en chans.

Kanske var det någon som åkte förbi på väg 288 vid halvsjutiden igår och såg ett gäng människor i varierande åldrar och frisyrer (Björn behöver verkligen klippa sig…). Kanske såg ni också en soffa hänga i ett rep längs en husvägg medan de här människorna drog och slet och högljudt hejade på varandra. Kanske såg ni när soffan efter mycket slit närmade sig fönsterkarmen för att i nästa ögonblick glida in genom fönsterhålet i vilket den passade nästan som en pusselbit. Det var i sista sekunden vill jag lova. Vi låg i en stor hög på golvet och kippade efter andan men vi vann!!!

Nu sitter Max i sin soffa och myser som om det aldrig varit blod, svett och tårar. Den dagen soffan ska ut ur huset kommer jag att spränga den med dynamit. Sedan sopar jag ihop bitarna och öppnar fönstret. Bitarna får flyga för vinden. Lätt fånget lätt förgånget!

Hej! Jag fick ett inlägg angående gårdagens blogg om "äkta män och hästar". Jag blev så glad att det är fler som genomlider samma sak. Jag sätter ut kommentaren här så att ni alla kan ta del av Lenas besvärliga man.

Äkta män som får leva mer eller mindre frivilligt med hästar under många år, blir aldrig riktiga "hästmänniskor", de har inte det riktiga intresset förstås. Min man hade väl knappast haft närkontakt med nån häst när han träffade mig, men han har nu fått uthärda många år ihop med mitt intresse. Han har fått bygga om stall, sätta stolp och köra dynglass, och många hö- och halmbalar har han fått kasta upp på skullen. Han har också råkat riktigt illa ut några gånger. En gång stack han dynggrepen i foten med blodförgiftning som följd. En annan gång blev han avtrampad en tå. Och när vi hade premieringsdomaren och hans sekreterare på gården för att göra en fölbesiktnig, blev Peter satt att fösa på fölisen lite med ett spö då den inte ville springa som dom ville. Han gick dock lite för nära och fölet drog en jättebakut och träffade honom mitt i magen. Där låg han hostande och flämtande på stallbacken och jag SKÄMDES som tusan...(Obs. Han klarade sig bra) Jag fick skämmas även nästa år när nästa fölunge skulle premieras för då kom dom ihåg den incidenten.

En gång fick också Peter halva mustaschen bortbiten när han skulle skoja med en häst och blåsa den i näsan...Så kan det gå!:)

av Lena den 20 juli 2008 kl 12:23

Så till något annat. När man rider i skogen kan man stöta på diverse problem där träd och buskar är inblandade. En gång blev jag till exempel hängande i en gran vilket jag vill beskriva som mindre trevligt. Min ponny bestämde sig för att lämna stigen och gå rakt under en gran eftersom den vägen var närmare.

Jag som satt och sjöng någon vacker sommarsång var oförberedd. Granen träffade någonstans mitt i bröstkorgen varvid jag lyfte armarna för att få undan alla kvistar från ögonen. I nästa ögonblick blev jag hängande med en stor gren under armarna. Jag såg min ponny lugnt traska vidare och ut på stigen på andra sidan. Det var bara att spotta ut barren och klättra ner.

En annan gång var jag ute med en ridgrupp med vuxna ryttare i skogen. Vi hade en väldigt tjock häst vid namn Rakel med oss på turen. Detta var innan ridvägarnas tid och gruppen snirklade sig fram längs de stubbiga och buskiga stigarna.

Plötsligt var det någon som ropade till längre bak i ledet och alla gjorde halt enligt regelboken. Det visade sig att nästan alla i gruppen hade passerat snyggt och fint mellan två träd tills det var Rakels tur. Hon hade klämt sig emellan men vid ryttaren hade det tagit tvärstopp. Så nu stod hon lugnt och fint med huvud och framben på ena sidan träden och ryttare och bakdel på den andra sidan.

Hon hade inte någon möjlighet att ta sig mellan träden och hon hade inte heller inte för avsikt att backa vilket hon inte ens gjorde under vanliga omständigheter. Så det blev bara för ryttaren att klättra ned. Så fick vi sadla av och sedan lirka ut hästen mellan träden. När detta var gjort kunde vi sadla på och fortsätta turen!

Att rida förbi stallet är inte heller helt ofarligt. Det hände sig vid en uteridning med en barngrupp jag hade att vi tappade bort en elev. Vi hade just suttit upp på stallplanen och rundat hörnet upp mot dressyrbanan då någon ropade om en försvunnen häst. Det visade sig att Mitch bestämt sig för att gå in i stallet via kortsidedörren. Att han hade en ryttare på ryggen bekymrade honom inte alls.

Var uppmärksam då du rider ut. I skogen bör du se upp för alla träd och buskar där du riskerar att fastna. I närheten av stallet bör du dessutom vara beredd på att styra undan från öppna dörrar då det föreligger risk för låg ”takhöjd”. Ha det bra på uteritten!

Hej! I morse började jag dagen med ett getingstick. Det var nämligen en bålgetingfamilj som byggt bo i vårt halmsläp. Boet var i storleken grapefrukt men inhyste ändå en respektabel skara getingar som inte var glada över att det sprang folk in och ut i deras bostad.

Naturligtvis var det ”ingen” som ville ta bort boet. Eftersom jag ofta får ta på mig rollen som ”ingen” så var det bara att dra på sig handskarna och skrida till verket. Med en plastpåse i högsta hugg smög jag fram mot det surrande infernot. Jag höjde påsen och slöt den snabbt runt boet. Så vände jag på klacken och rusade triumferande mot utgången.

Plastpåsen surrade och rörde sig i handen medan jag sprang. När jag kom fram till kanten på släpet så var jag tvungen att sakta ner en smula för att inte trilla ut i intet. Det var då det stack till i handen. En ensam geting hade jagat mig och försökte nu rädda sin familj från dess kidnappare. Aj! Jag tog mig snabbt ner på marken och sprang vidare en liten bit innan jag kände att jag var i säkerhet.

Jag gick stolt in i stallet och berättade vad jag åstadkommit! Däremot vill jag sända ut en liten varning till alla uppstallare som ska halma åt sina hästar idag. Dra upp tröjan i halsen, dra ner ärmarna och sätt på handskar. Man vet aldrig om det finns någon arg släkting kvar i släpet som bara väntar på att få utkräva sin hämnd!

Igår fick Björn med sig lite gubbar med barn hem från Gokartträningen på en femtimmarsfika i trädgården.  Det visade sig den enes fru hade två hästar hemma. Något som slog mig efter bara ett par minuter var att jag kände igen precis varenda en av de ”hästtermer” han använde när han skulle berätta om hästarna. Björn brukar nämligen prata exakt likadant.

Jag ska ta några exempel. Träns och grimma är precis samma sak för Björn och han kallar dem för det enhetliga namnet ”skärp”. En gång skulle han till exempel hjälpa mig att hämta in en häst från hagen. När han kom in i stallet höll han hästen med handen direkt i grimman. Tursamt nog hade han ändå hittat rätt ände av hästen att hålla i.

–Var har du grimskaftet? Frågade jag.

–Vaddå, sa du? Svarade Björn. –Jag tog den direkt i skärpet!

Björn har heller aldrig borstat en häst. Han ”städar” dem! Eller rättare sagt han talar om för mig hur jobbigt det är att behöva städa hästen överhuvudtaget vilket är hans förklaring till att han helst låter bli.

Den här killen som satt i vår trädgård och fikade hade fått den äran att ta hem den ena av deras hästar till stallet. Han hade varit lydig och gjort så. Framme på stallplanen hade han i bästa cowboymaner knutit fast hästen i en lämplig stock. Resultatet blev naturligtvis som varje hästmänniska skulle ha förstått direkt att hästen fick panik och drog sönder hela tränset.

Ni har säkert också hunnit räkna ut att den här killen inte sa något till sin fru utan i största hemlighet hängde tillbaka ”snörena” som han sa i sadelkammaren och lommade hemåt. Hans fru fick själv göra upptäckten nästa dag varvid hennes man efter några vassa blickar skickades till hästsportaffären för att inhandla nya ”snören”.

Eftersom han ändå skulle åka dit så fick han också i uppdrag att inhandla en baksele till hästen att använda vid körning. Selen gör så att trycket blir jämnt fördelat när hästen behöver bromsa vagnen i till exempel en nedförsbacke. Han gav sig iväg och stegade in i affären. Efter att ha sett sig omkring så tog han det säkra före det osäkra och frågade expediten om hjälp.

-Jag skulle vilja köpa nya snören och en fungerande bromsvajer till min frus häst, sa han med något hoppfullt i blicken. Jag antar att expediten hade träffat på vilsna äkta män i en hästsportaffär förut. Hon lyckades i alla fall lista ut vad han skulle ha och han kunde stolt åka hem med sina nya inköp i en påse.

Hej! Sommaren 1987 när Picador var tre år så ville jag visa honom på premiering. Det är en ren uppvisningklass där man visar hästen vid hand och premieringsdomarna synar hästen från topp till tå och sätter poäng. Man får visa hästen uppställd från sidan och framifrån. Så får man visa den i skritt och trav.

Picador som bara varit runt 158 centimeter i mankhöjd som tvååring föregående sommar hade växt på sig bra under vinterhalvåret och var nu runt 165 centimeter hög. Han hade också lagt på sig över rygg och bakdel. Halsen var fortfarande lite tunn som den kan vara på en ung häst. Men jag tittade på honom och tyckte att han var väldigt stilig.

Vi övade flitigt på grusvägen framför stallet inför visningen. Picador fick skritta fram och tillbaka, göra halt och vända. Så travade vi och jag hade fullt sjå att hålla jämna steg med min glada häst. Vi övade på att ställa upp på rätt sätt. Han skulle stå med buren hals och öppen sida. Picador tyckte det var skoj att öva och la gärna in lite egna skutt och hopp.

Till slut kom premieringsdagen. Vi lastade en nybadad och flätad häst och åkte mot Brantshammar och de årliga premieringarna som hölls där. Jag hade lånat in en van hästvisare och kompis vid namn Jens som skulle hjälpa mig att få ut det bästa av min häst. Han hade klätt sig i vita byxor och mörk tröja som det sig bör på en premieringsdag.

Det var riktigt regnigt väder men som tur var så hade Brantshammar sitt ridhus vilket på den tiden var Uppsalas största. Hästarna delades in i olika klasser efter ålder och ras. Det var ett tiotal treåriga halvblodshästar som visades i samma klass som Picador.

Först visades hästarna en och en för premieringsdomarna. Picador skötte sig jättefint så det kändes lönsamt att vi tränat så flitigt innan visningen. När alla hästar bedömts så skulle domarna överlägga en stund. Hästarna och deras förare fick gå på led runt spåret under tiden.

Det tisslades och tasslades. På läktaren rådde en spänd förväntan bland alla hästägare och anhöriga som satt i publiken. Så påkallade domarna allas uppmärksamhet. De hade kommit till sitt beslut. Hästarna och förarna fortsatte att gå runt ridhusspåret medan domarna ropade upp hästens nummer och bad föraren att gå in på en viss plats i ledet.

Efter en stunds sorterande hörde jag Picadors nummer ropas upp. Jens vände in från spåret och ombads att gå in först i ledet. Jag tittade på mina föräldrar som satt bredvid mig på läktaren. Så väntade jag på att de skulle ropa upp nästa nummer. Snart insåg jag att domarna sorterat klart.

Picador spatserade runt som etta i ringen och strax därefter fick han sin Klass 1 rosett och ett diplom. Gissa om jag var stolt! Pappa, och jag tog en massa foton på honom utanför ridhuset när premieringen var avslutad. Jag har dem fortfarande kvar och det är en glad häst och en stolt hästägare som står där i ösregnet. Korten har tappat en del i färg och har börjat bli både gamla och slitna men minnet av den där dagen känns fortfarande färskt.

Hej! Just nu i dagarna håller jag på att möblera om i våra ridgrupper inför hösten. De flesta vill rida kvar i sin vanliga grupp men ett sjuttiotal elever vill ha en ny tid att rida på eftersom syrran spelar blockflöjt, mamma har syjunta eller mormor ska gå och bowla.

Att få ihop alla dessa tider är pyssligt för familjen men också för oss på ridskolan.

Det kan liknas vid ett jättelikt pussel där slitresultatet ska vara att samtliga elever är nöjda med den dag och tid de får rida.

Det har varit väldigt god återanmälan som vanligt och det är jättekul. Samtidigt så blir det svårare att hitta luckor och få det att stämma när det som nu är dags att ringa alla er som vill byta dag och tid för er ridning.

Man får liksom börja i ena änden och nysta. När man fått över en elev på en ny grupp så blir det en lucka till nästa och så vidare. När man har ringt så många så man inte vet vad man heter så är det dags att ta en paus.

På något konstigt sätt och med lite tur så får alla till slut en tid och dag som de är nöjda med. Själv ligger man i soffan med världens skrivkramp och siffror och namn som snurrar runt i hela huvudet. Men jag tycker ändå att systemet för återanmälan fungerar bra och att det är bra att eleverna har lite valmöjligheter vad det gäller tider och dagar.

När vi var små så var det något helt annat. Varje ridkurs pågick i tio veckor. Man betalade således för tio gånger i taget. Betalningen gjorde man kontant vid anmälan. Det säkraste sättet att anmäla sig gick till så att man åkte ut till stallet och stod i en kilometerlång kö på stallplanen. Där stod man och trampade och var nervös för vilken grupp man skulle hamna i.

Till sist kom man fram till kontoret där ägaren till ridskolan satt. Hon spejade strängt på en och bläddrade lite i sitt kartotek som hon hade på skrivbordet. Så blev man inskriven på en grupp och fick betala.

Var tionde gång fick man också veta om man skulle flytta upp eller gå kvar på samma grupp. Fick man flytta upp så fick man också byta dag och tid. Det gjorde att man ganska ofta fick byta både lärare och ridkompisar.

Så red man sina tio gånger och sedan var det dags att köa på stallplanen igen. Jag skulle vilja se våra 630 elever stå i en lång kö utanför stallet, själva eller med sina föräldrar för att få en plats på ridskolan. Det skulle också vara rätt så stressigt att se kön utanför fönstret.

Därför föredrar jag nog att ligga här i soffan med skrivkramp. Den är ändå inte värre än att jag kan ta en näve chips emellanåt. Snart om några dagar är jag klar med er ordinarie elever och då är det dags att försöka få in åtminstone några från kölistan vilka jag vet sitter hemma nu och väntar spänt och hoppas på att få en plats. Vi hörs snart!

Hej! Vi som jobbar med hästar är naturligtvis även vänner av andra djurarter. Det är ju någonting speciellt med djur som lockar fram det snällaste hos nästan alla människor.

När jag var i femårsåldern hade jag en dvärghöna vid namn Lillan. Hon hade röda fjädrar med lite inslag av vitt och svart. Lillan och jag kamperade ihop för det mesta. Hönan var på grund av mina föräldrars ståndaktiga sätt att säga nej tvungen att sova i hönshuset om nätterna men så fort jag kunde så sprang jag ut och släppte lös henne på morgonen.

Alla hönsen gick lösa i på ängarna och i skogen om dagarna. Framåt kvällningen så lockade vi in dem i hönshuset igen. Det var inga problem. Men Lillan ville annorlunda. Hon höll sig helst i närheten av huset och oss barn. Kanske trodde hon att hon var en människa.

Det var självklart att hönan skulle hänga med i den dagliga leken. Antingen hade jag henne tryggt instoppad under armen när jag gick omkring eller så satt hon i den lilla lådan som var fastspänd på pakethållaren på min cykel. Det gick till så att jag cyklade och Lillan spejade ut från lådan med sin lilla röda kam svajande i vinden.

Lillan hade ett bra och annorlunda hönsliv till den dag hon mötte räven. Där tog sagan om Lillan och mig slut och jag fick lära mig att livet ibland bestämmer sig för att byta riktning.

Det är flera av oss instruktörer som har ett och annat husdjur hemma. Några har vanliga katter och hundar och andra har lite ovanligare djur.

Anna Wärvik kamperade ihop med sin fejkade guldfisk Sylvester till den dagen han började simma upp och ned.

Sara Husén hade två hanormar i sitt terrarium till den dag hon vaknade och hade tio gånger så många och insåg att den ena ormen var en hona.

Hemma hos Karoline kuttrar två små marsvin ikapp. Fast de varken har virvlarna eller fläckarna på rätt plats så tycker Karro att de är de finaste marsvinen i hela stora världen.

Vare sig man har vandrande pinnar, ökenråttor, hamstrar, marsvin, katter, hundar, höns eller kaniner så gör det gott för själen!

Hej! Igår tog jag en tur ute i hagen med blicken fastnaglad i backen. Det är ett beteende som är relativt vanligt bland hästägare och det kommer sig av att ens häst har fått en tappsko. Tappskor uppkommer då hästen i sin hage utför konster som gör att benen trasslar ihop sig. Slutligen trampar hästen på sig själv och en av skorna känner sig tvungen att ramla av.

Hästar får bara tappskor dagen efter att hovslagaren slagit på de splitter nya skorna, dagen före tävling, dagen före en viktig träning eller åtminstone dagen innan helgen då hovslagaren naturligtvis varken har tid eller lust att komma.

För att hitta på en tappsko måste man utföra en besvärlig ekvation där man tar hästens fart, underlagets konsistens och den beräknade kurvan som skon tar på väg bort från hästhoven. Så blandar man ihop allt i en omöjlig ekvation, ställer sig i ett hörn i hagen och glor fåraktigt ut över vidderna. Sedan inser man att man inte har en aning om vart dojan landat.

Man bestämmer sig helt enkelt för att ”beta av hagen” (ordvits!) en liten bit i taget. Om någon tittar ut genom stalldörren i det ögonblicket så är det precis då man kan se människan som äger den skolösa hästen gå fram och tillbaka genom hagen evigt stirrandes ner i marken.

När man har vandrat fram och tillbaka i en timmes tid och äntligen kommit till den sista långsidan på sin skolösa hästs hage inser man att man inte sett röken av någon sko. Kanske syns den bättre om man går åt andra hållet, tänker man då och börjar gå fram och tillbaka igen fast i motsatt riktning. Det tar minst en timme till vilket gör en oerhört usel timpenning eftersom en hästsko kostar tjugo spänn att köpa i affären.

Så till den viktigaste frågan i sammanhanget. Har någon någonsin hittat en tappad sko i hagen? Svaret är kort och koncist, NEJ! En tappad sko får anses som borttappad för all framtid. Jag antar att tappskorna är på samma ställe som ”den andra strumpan”, ”den andra vanten” och ”de viktiga pappren”.

En helt ordinär hästhage verkar kunna svälja hur många tappskor som helst. Hästhagar torde vara otroligt järnrika och bottenlösa medan hästägare som vandrar fram och tillbaka i hagen efter en borttappad sko torde vara tappade bakom en vagn.

Så några vägledande ord:

Systrarna Graaf har en mycket filmintresserad pappa - Bio Graaf.

-Vet du hur man ser att någon fått en spark där bak?
-Medarna sticker ut

Det var en gång ett tefat som skulle simma ikapp med en kaffekopp över diskhon.

De simmade och tefatet vann. Då sa kaffekoppen:
- Det gills inte, för jag fick vatten i örat!

Mossa, mossa alla mänskobarn!

Hej! Råttor och möss trivs bra i stall. Där är det ofta varmt och gott om mat och bra sovplatser. Välväxta dyngstackar är råttornas paradis! I stora stallar med många hästar och människor är man tvungen att hålla efter råttbeståndet av hygieniska skäl. Vi får anlita firmor som är specialiserade på sådant. På ridskolan är det i stort sett fritt från gnagare. Att en och annan liten mus letar sig in speciellt under hösten när det börjar tryta i naturens eget matförråd händer ju.

Häromdagen hittade några av stalltjejerna en liten mumifierad näbbmus i stallet. Man kunde lätt se att det var länge sedan den hade kilat runt och levt livet. Nu var den torr och såg mest ut som ett tomt skal. Den lilla svansen var så stel att man kunde hålla musen upprätt i svansspetsen. Det vilade ändå någon slags harmoni över den lilla musen. Där fanns ingen stress, inget jäkt, inget krafsande i väggarna.

Då ridskolan höll till vid det gamla stallet vid Eke fanns det en och annan råtta av lite större modell. Det var mörkt bruna med spetsig nos och lång och kraftig svans. Ibland kunde man se hur det rörde sig i ögonvrån. När man vände sig om såg man bara skymten av något som kilade in i ett håll i den gamla stenväggen.

I det här gamla stallet var det rätt så kyligt om vintrarna vilket gjorde att råttorna någon gång ibland sökte skydd intill en sovande häst. Vad råttorna inte visste var att mänga hästar har för vana att rulla sig i halmen innan de reser sig efter sovstunden. Det hände att man fick skyffla ut tillplattade råttor när man gjorde rent hästarnas boxar. Dessa råttor hade med sin nya form lätt gått att stoppa in i ett ordinärt brevinkast.

För ett antal somrar sedan flyttade en sork in i ridhuset. Sorkar kan vara rätt så söta. Om man bortser från svansen och mer ser till pälsen och den trubbiga nosen så får man en lätt marsvinskänsla. Sorken hade hittat ett bra hål längs ner i sargen. Där passade det perfekt att flytta in. Sorken spatserade glatt ut i ridhuset medan man satt och red. Han tog ingen notis om hästarna utan tog raka spåret ut genom de öppna sargdörrarna längs ner på kortsidan. Jag vet inte vart han skulle. Kanske gå och handla eller göra något annat ärende.

Vi kände oss ändå manade att be sorken att flytta. Det är tveksamt om eleverna hade tyckt det var lika charmigt med den nya hyresgästen då lektionerna körde igång på höstkanten.

Vad man tycker om råttor, sorkar och möss varierar. En del tycker de är håriga och söta andra att de är håriga och äckliga. Själv tycker jag ingenting förutom att det vore trevligt om det kom lite sol och värme så man kunde åka och bada.