Hej! I alla hästböcker som handlar om foder, matsmältning och hästarnas digestionsorgan så kan man läsa att hästar betar selektivt. Det betyder att hästar väljer ut vad som är värt att sätta tänderna i och vad som bör lämnas för att det saknar god smak eller näringsinnehåll eller till och med är giftigt.

Men jag undrar hur väl det stämmer. Jag har i alla fall träffat på åtskilliga hästar som stoppar i sig nästan vad som helst.

Ronaldhino till exempel tuggade tidigare i somras i sig halva sin ryktsten vilket genererade i ett mycket otäckt ljud som fick alla hårstrån på hela kroppen att resa sig upp. Han själv verkade inte det minsta obehagad av ljudet utan tuggade förnöjsamt i sig hela biten. Så svalde han med ett ljudligt gulp och slickade sig om munnen.

Det finns hästar som gillar coca cola, lakrits, rödbetor och filmjölk. Vissa av sakerna är nyttigare än andra.

Jag har ju berättat förut om Picadors konstiga matvanor. Under åren hos mig så satte han i sig bland annat en febertermometer, åtskilliga mösstofsar och ficklock, ett knippe med färsk lök, sladden till klippmaskinen, en hel låda med röda blommor och en blyertspenna. Det måste vara det som kallas för järnmage.

Sedan han flyttade hem till Lena klarar han sig på ett knippe bananer om dagen vilket jag tycker verkar vara en mycket mer fiberrik kost.

Ibland råkar hästar få i sig saker som de inte borde. Då har de inte själva valt att välja fel… Min kusin skulle till exempel avmaska sitt Gotlandsruss som var 118 cm över manken. Visserligen hade russet en gigantisk mage men total vikten borde ändå ha legat på högst 250 kilo. Hon ställde in sprutan, satte den i hästens mungipa och tryckte till. I samma sekund så flög den lilla stoppen av sprutan och hela innehållet avsett för en häst på 600-700 kilo dunsade rakt ner i magen på det stackars russet.

Min kusin blev jätteorolig och vi gick runt i flera timmar och väntade på att en katastrof skulle inträffa. Men russet traskade runt i sin box som vanligt. Efter ett par dagar kunde kusinen slappna av igen. Russet överlevde och den inre miljön torde för all framtid ha blivit obeboelig för maskar av alla sorter.

Jag har från början fått lära mig att hästar är mycket beroende av vatten av god kvalitet eftersom deras mag- och tarmsystem är känsligt och kan slås ut av elaka bakterier. Så vi hästägare renar stallvattnet med speciella filter och lysrör för att hästarna alltid ska få det allra bästa.

Ibland tycker vi att vår häst dricker lite dåligt så vi ger dem en extra hink att dricka ut. Vi spetsar vattnet med äppeljuice eller betfor för att det ska bli mumsigt.

Hästarna går till vattenkoppen eller hinken och rör om lite i vattnet med mulen. Så fnyser de och återgår till höet. En timme senare släpper vi ut dem i hagen och de spatserar raka vägen fram till en lervattenpöl. Så sänker de huvudet och dricker i djupa klunkar.

Ja kanske är hästar selektiva men vad de väljer kan variera stort. Det har jag både sett och hört.

Hej! Nu är vi tillbaka efter semestertrippen. Lite regn, lite sol, några slottsruiner, lite minigolf och ett besök på akuten för en fiskekrok i fingret. En helt ordinär och avkopplande Svensson-semester helt enkelt.

Naturligtvis ställde jag klockan i morse för att kunna springa iväg till stallet innan någon i familjen ens funderat på att vakna. Det är nämligen så det är när man har hästar och familj. Man får utöva sitt hästintresse med minsta möjliga påverkan på den övriga familjen.

Det vill säga tidiga morgnar året runt. Fast det gör inte mig så mycket. Jag tycker det är skönt att gå upp tidigt. Att ta ut sin häst på en ridtur vid sjutiden är en superbra start på dagen. Ronaldhino hade förstås lyckats tappa en sko innan helgen så det fick bli lite arbete på lina i ridhuset.

I stallet träffade jag på Tiffy som fått boxvila efter ett möjligt ormbett häromdagen. Hon hade naturligtvis fått behandling av veterinär fastän det inte var säkert att det var just en orm som varit framme. Ibland är det svårt att hitta de små bettmärkena i hästpäls… Hästar kan få ungefär samma reaktion av att stoppa mulen i ett jordgetingbo. Något nytt fick jag lära mig också. Har ormen sprutat in gift vid bettet så tar det ungefär två veckor innan giftet går ur kroppen. Under den tiden ska hästen hållas i stillhet så att inte giftet sprids i kroppens system Tiffy såg nöjd ut med att stå stilla i boxen bredvid Ronaldhino.

Hyrveckorna har börjat vilket gör att det är väldigt lugnt i stallet. De flesta hästarna har vila nu och tas bara in var tredje dag för att vila i halmen. De andra dagarna visiteras de noggrant på plats i hagen.

När Gabbi och jag var yngre så brukade vi hyra varsin ponny på sommarlovet. Hästarna hade vi i stallet som låg alldeles intill där vi bodde. Mannen som förestod stallet hade förutom sina hästar även en mycket kär höna. Hönan hade han vunnit på en hopptävling och det var han rätt så stolt över. Hönan hade blivit en del av stallinredningen. Den spatserade runt i stallarna och pickade i sig lite havrekorn och annat gott från golvet.

En sommar hände ett litet missöde som jag än idag talar tyst om. Vi hade precis fått hästarna hemskjutsade av uthyraren. Vi släppte ut dem i hagen för att de skulle få vänja sig vid miljön. Så bar vi in kraftfodret i foderkammaren.

Så gick vi hem för att äta kvällsmat och invänta morgondagens första ridtur. Tidigt nästa morgon ringde telefonen. Det var ägaren till ponnyerna som berättade att han råkat skicka med fel fodersäck. Den säck vi fått innehöll ihopsopad havre från golvet och han befarade att den innehöll en del råttgift också.

Oj, vilken tur att vi inte hade hunnit ge våra hästar av fodret. Vi cyklade snabbt till stallet för att ta bort säcken. När vi öppnade stalldörren var det första vi såg ”Hönepöne” som låg på rygg i stallgången. Benen spretade stelt rakt upp i luften… Bredvid stod havresäcken med ett litet hål i botten… Gabbi och jag blev alldeles bleka.

Det blev sorg i stallet. ”Hönepöne” fick som hon förtjänade en värdig begravning på gödselstacken och havresäcken slängdes bort. Vi fick ny havre till hästarna och resten av sommaren var det inga fler fall av förgiftning.

Vad lärde jag mig av det här? "Stoppa inte i dig allt du ser" eller "Lev idag imorgon kan det vara försent".

Hej! Idag avslutades ridläger nummer 3 och nu blir det ett uppehåll i lägerverksamheten till vecka 32. Det har varit jättekul att följa barnen under sommarens ridläger så här långt. Personal och sommarjobbare har fått jobba ordentligt för att underhålla ett sextiotal barn. Det har varit dressyr, hoppning, uteritter, tipspromenader, teorilektioner, lekar och uppvisningar. Barnen har ätit mat i stora lass och förmodligen sovit gott när det kommit hem på kvällen.

Så har jag en glad nyhet att meddela. Saras bil är hel igen och både bilen och Sara har sett så glada ut hela dagen. För att fira så fick bilen vara den sista stationen i dagens tipspromenad.
På så vis fick alla titta lite extra på bilen samtidigt som de läste frågan.

Verkstadskillen hade fixat en ny kopplingsvajer och så var bilen på banan igen! Ett problem uppstod dock och det var att dragläget på bilen blev helt förändrat vilket i sin tur gjorde att Sara fick åtta motorstopp på vägen hem från verkstaden. Hur många hon fick på väg till stallet i morse ville hon dock inte avslöja.

Det kommer att bli ”radioskugga” här på Bloggen ända till nästa lördag. Jag ska nämligen vara ledig och åka bort med familjen till ett ställe där det varken finns dator eller TV. Det ska bli väldigt skönt! Vi ska åka båt dit och det betyder att man kan handla i den fantastiska Taxfreebutiken. Jag tycker det är orättvist att det bara är taxarna som inte är välkomna. Fast å andra sidan har jag aldrig sett några andra hundar där heller.

Taxfree är ett magiskt ord. Trots att det i dagens samhälle finns gott om lågprisvaruhus där man kan köpa det mesta till bra mycket lägre priser så kan man bara inte låta bli att handla taxfreevaror. I min familj är det godiset som drar mest. Vissa sorters godis kan man bara handla i Taxfreebutiker.

På andra plats kommer krämerna och parfymerna. Jag brukar i och för sig stå över dofterna eftersom jag har ett jobb där man doftar något alldeles extra varenda dag. Dessutom blir jag helt förvirrad när jag står och läser på förpackningarna. ”Scrubcreme,  Daycreme, Nightcreme, Nightmare…

Det är Björn som vill kolla in parfymer. Det måste vara något medfött. Han kan gå i timmar bland raderna och lukta på olika sorters parfymer. Sedan klagar han hela kvällen på att han är täppt i näsan. Undrar varför? Förra gången vi var på resa kom jag på ett bra sätt att få honom att snabba sig ur butiken. Jag ställde mig helt enkelt några rader bort och ropade så det hördes i hela Taxfreebutiken: -Björn, nu behöver du inte leta längre. Old Spice står här borta!

Trots att jag blir borta en vecka så fortsätter vardagen som vanligt i stallet. Nästa vecka hyrs några hästar ut. Det blir strölektioner och stallet fortsätter att skuras. Uppe på hoppbanan byter domartornet nu skepnad från himmelsblått till vackraste rött för att matcha omgivningarna. Ha det så bra nu och hoppas vi får fortsatt vackert väder!

This is Ripley, last survivor of Nostromo, signing of.

Hej idag stod gräsklippning på min ”att göra lista”. Klippa gräs är en sysselsättning som jag gillar. Dels ger det tid för eftertanke. Man kan även gå där och tralla för sig själv utan risk för att någon hör.

Att klippa gräs ger resultat. Man kan gå fram och tillbaka på gräsmattan och klippa i raka rader eller så kan man gå i cirklar. Ibland klipper jag i små rutor. Det beror helt på dagshumöret. Om jag inte var ridlärare kanske jag skulle vara gräsklippare. Skruva ihop IKEA möbler är annars något som jag också tycker är intressant.

Min gräsklippare är en riktig Off-road-maskin. Den är dessutom Porscheröd. Vår tomt går nämligen både upp och ner och runt. Där finns träd och buskar och backar. Det första året efter att vi byggt huset var det röjsåg som gällde för att få fram den gamla sommarstugetomten som dolde sig i buskagen. Nu efter drygt åtta år går det bra att köra gräsklipparen nästan överallt.

Av erfarenhet vet jag var stenarna gömmer sig. Nästan jämt i alla fall. Ibland dyker det upp en sten där man minst anar det och då får man åka till Görans Maskinservice och laga knivarna.

-Det var brorsan som gjorde det, brukar jag säga. Göran ger mig en konstig blick och går in i rummet bakom för att banka och slipa på gräsklipparknivarna. Efter en stund kommer han ut igen. Så får jag de nyslipade knivarna tillbaka.

-Låna inte ut gräsklipparen till brorsan nåt mer, säger han. Jag ler och säger tack.

Min pappa ägde i många år en orange gräsklippare av märket ”Gå lätt”. På den tiden när han införskaffade sin ”Gå lätt” så var alla gräsklippare orangea. Var namnet kommit från har jag ingen aning om för ”Gå lätt” gick allt annat än lätt. Min pappa har nog svettats tonvis i slänten bakom huset körandes på ”Gå lätt”.

Pappas ”Gå lätt” överlevde i mer än tjugo år. Den fick årlig service hos ”Görans Maskinservice” Till slut kunde inte Göran hålla sig längre utan sa till pappa att det nog var dags att köpa sig en ny maskin.

–Nu förtiden är nästan alla gräsklippare självgående, sa Göran. Pappa köpte en ny gräsklippare som inte alls hade ett lika fint namn. Den var grön. ”Gå lätt” hamnade på soptippen och pappa tänkte aldrig mer på den.

I stallet har vi haft vår egen ”Gå lätt”. Den var av något nyare modell och därför mörkgrön till färgen. Namnet kommer jag inte riktigt ihåg men det var likt ”orkan”, ”virvelvind” eller ”Tugga snabbt”. Vad jag vill ha sagt är att den maskinen inte heller gjorde skäl för sitt namn. Man fick i stort sett kasta in gräset under den på slutet. Den tuggade och tuggade men utan resultat. ”Virvelvinden” gjorde också några besök hos Görans Maskinservice. Han har sånt tålamod den där Göran. Till slut dömde han ut ”Virvelvinden”.

Klubben införskaffade då en åkgräsklippare vilket man får säga är gräsklipparnas Rolls Royce. Den har sin egen uppställningsplats hos klubben och sover till och med under täcke. ”Virvelvinden” tuggar numer gräs tillsammans med ”Gå lätt” i gräsklipparhimlen.

Våra hästar i stallet klipper gräs som aldrig förr. De har betat sig igenom både ”Gullvivan” och ”Kattfoten” som hagarna heter.  Vart de än ser så finns det mer gräs att beta och mer sommar att njuta av!

Hej! På dressyrtävlingen i söndags hände en lite rolig sak. Det var start inifrån banan vilket betyder att man får rida några minuter innanför staketet innan man får startsignal. När domaren har blåst i visselpipan har man en minut på sig att börja sitt program.

Det var Gabbis tur. Hon red runt därinne på Winston medan domarens skrev de sista kommentarerna till ekipaget som ridit före. Hon skrev och skrev och Gabbi red och red. Jag såg hur hon slängde blickar mot domaren för att vara säker på att inte missa sin start.

Så plötsligt förde domaren handen mot munnen och strax därefter hördes ett väldigt litet kviddevitt. Var det startsignalen? Hade domaren svaga lungor eller hade hon satt visselpipan i halsen? Vi som stod vid collectingring hade också hört kviddevittet och var lika frågande som ryttaren.

Gabbi tog sitt beslut, red ner till kortsidan och vände upp på medellinjen. Så gjorde hon halt vid bokstaven X och hälsade glatt på domaren.

-Du har inte fått startsignal, sa domaren. Gabbi förklarade händelsen med handen mot munnen och kviddevittet. Plötsligt hördes ännu ett kviddevitt och en svala flög tvärs igenom ridhuset. Då förstod alla och ett glatt fniss bröt ut vid domarbordet, på hästen och på läktaren.

-Nu börjar vi om sa, domaren glatt. Gabbi red ut på spåret igen och strax blåste domaren i sin visselpipa så att taket nästan lyfte på ridhuset. Inga problem med lungorna i alla fall tänkte jag. Gabbi och Winston började sitt program.

Ett dressyrprogram kan få sin start på många olika sätt. För det mesta går det enligt regelboken men ibland blir det något annat.

Jag minns en gång när jag skulle rida vid tippen, Storvreta Ridklubbs gamla grusbana. Ryttaren före mig satt på en ung och glad häst. Den gången fick man rida runt utanför staketet innan startsignalen. När domaren blåste i pipan hade man sin minut på sig för att komma till start. Den här tjejen var precis vid kortsidan närmast domaren när visselpipan ljöd. Hästen blev så överraskad att den la aven serie bockar och ryttaren flög i en båge och landade en bit bort. Det hördes en dov duns när ryttaren landade och ett dammoln yrde upp i luften.

Ryttaren kastade sig upp från marken, sprang bort till sin överraskade häst och svingade sig upp i sadeln. Hon hann precis in på banan, göra halt och hälsa innan minuten runnit ut. Strongt!

En annan gång satt jag som domare när ett ponnyekipage kom in på banan. Ryttaren och ponnyn var väl inte helt överens om hur uppvisningen skulle gå till. De kom i trav mot domarbordet. Ponnyn slingrade sig ovilligt fram och tillbaka över medellinjen. Så gjorde ekipaget halt och ryttaren släppte ner armen för att hälsa. I det ögonblicket tog ponnyn sin chans. Han tvärvände och satt full fart ut från banan under glada bocksprång. Precis utanför banan tvärnitade han och ryttaren fortsatte ut i collectingring utan häst. Det var en kort uppvisning som ändå lämnade kvar ett starkt intryck!

En gång åkte jag själv till Enköping för att rida ett program på Picador. Jag visste att han inte gillade ridhuset i Enköping sedan tidigare. Det har säkert gått över tänkte jag. Det var längesedan vi var där och han har blivit äldre. Tji fick jag. Picador sprang snyggt och rakt in på medellinjen men sen var det stopp. Han gick inte närmare väggarna än fem meter ifrån. Jag var lika envis och tänkte inte låta honom vinna. Så vi red ett program som var helt koncentrerat till ridhusets mitt. Det var en bragd att få in alla rörelser på det pyttelilla spåret och vi var båda helt slut när vi kom ut.

Just ponnyer kan gärna köra med sin ryttare. En flicka från ridskolan skulle åka ut med en av våra ponnyer och rida lag. Både hon och ponnyn var orutinerade. Allt gick fint på framridningen. Så fick hon startsignal och red in på medellinjen. De gjorde en fin halt och hälsade på domaren. Sen var det som om bensinen tog slut. Ponnyn frös fast på stället och vägrade röra sig. Flickan försökte på alla sätt att rubba hästen. Minuterna gick, flickan kämpade och ponnyn stod still. Till slut kom domaren ut på banan för att försöka få ponnyn att röra sig och för att trösta ryttaren. Till slut fick hon leda ponnyn av från banan. Hon tyckte inte det var roligt då men jag hoppas hon kan skratta åt det idag!

När visselpipan ljuder så vet man aldrig vad som ska hända. Dressyr kan vara väldigt spännande!

Hej! Igår kväll gjorde jag ett riktigt nerköp… Jag lovade Gabbi att titta till hästarna på kvällen eftersom hon skulle till Älvkarleby och hålla någon föreläsning i hur man driver ridskola. Efter dagens ihållande regn borde jag ha fattat vad som skulle hända.

 Att Ronaldhino är grå vet jag ju. Men igår var han gråare än någonsin och dessutom en halvmeter högre än han brukar vara. Den sista halvmetern var lera. Inte sån där tunn lättflytande lera som nästan rinner av utan lera som hade dugt till att dreja krukor med.

Han hade toppat det hela genom att rulla sig i halmen vilket gjorde att han hade halmstrån som stod rätt upp längs hela ryggen. Vilket konstverk.

Jag suckade tungt inför det förestående arbete som jag skulle få utföra med piggborste och stålskrapa. Så lät jag blicken vandra lite längre åt höger. Jag drog djupt efter andan när jag såg monstret i boxen bredvid. Han var ännu gråare, ännu högre och såg hundra gånger mer nöjd ut än Rolle. Det var Winston!

Längs hela ryggen hängde sjok av lera som på sina ställen ännu var blöt. Manen bestod av ett trettiotal dreadlocks som slog i takt mot halsen när han skakade på huvudet. Han hade bemödat sig med att gnugga in leran i ansiktet och bakom öronen. Nu stod han och försökte se oskyldig ut med spetsade öron och jag kan lova att man kunde skymta ett leende på läpparna.

Jag kände några väl valda ord bubbla upp genom strupen men svalde dem igen innan de han ut mellan läpparna. Det var bara att ta sig an uppgiften. Jag tog fram en stålskrapa med små tänder på ena sidan. Det är mig veterligen det enda som biter på sjok med Upplandslera förutom högtrycksspruta. Fast den är inte hästarna så förtjusta i. Skrapan gillar de däremot och jag kan tänka mig att det var baktanken med lerbadet.

Jag ledde ut en häst i taget på stallplanen och började skrapa. De stora lersjoken föll direkt till marken med ett dovt ”baff”. Den torra leran yrde upp i luften och landade i håret, på kläderna och yrde in i näsan och öronen. Blöt lera skvätte upp och prickade ner mig från topp till tå.

Jag suckade tungt medan jag tänkte lite ironiskt att detta är charmen med att ha häst. Gabbi hon stod väl i Älvkarleby och pratade under tiden. Som om det skulle gå att jämföra med vad jag tvingades utstå. Jag torkade bort lite lermustasch med tröjärmen samtidigt som jag tyckte synd om mig själv.

Efter en halvtimmes skrapande hade jag lämnat tillbaka det mesta av leran till moder jord och hästarna så skapliga ut. Det var mer än man kunde säga om mig. Jag hade antagit en jämnt grå färg över hela kroppen. Under näsan satt en klädsam grå mustasch.  Rätt så snygg faktiskt, tänkte jag. Kanhända behåller jag mustaschen.