Hej! För ett tag sedan nu så hade jag en häst jag som hette Windstorm. Han var född 1988 hos Olle Gottshalk på gården alldeles bredvid UPK. Som unghäst kom han till en annan gård som heter Jädra och ligger bara några hundra meter från Olles. Där reds han in och tävlades i hoppning av Camilla. De startade upp till 130 cm hoppningar.

När Camilla och Windstorm eller Victor som han alltid kallades hade nått sin topp tillsammans på hoppbanorna var det dags för Victor att börja en ny karriär som dressyrhäst. Det var då han kom till mig.

Victor var en gentleman som kände stor stolthet över sig själv. Han var en hög och pampig häst med mycket massa. Han tyckte om att göra sitt bästa både på tävlingsbanan och under träningspassen. Tillsammans lärde vi oss att göra fina galoppombyten ända ner i varje språng. Vi tävlade upp till Prix S:t Georges i dressyr och hade väldigt roligt tillsammans.

Victor var en fantastisk häst. Han var pigg och rolig att rida, ibland åt det lite väl busiga hållet. Fast vid det här laget borde jag förstås veta att det är precis den typ av hästar som jag alltid väljer.

Victor hade en egenhet som man märkte av när han stod i boxen och sov. Normalt sett så träder en låsmekanism i hästens ben i kraft när hästen står och sover. På så sätt kan hästarna sova utan att ramla ihop. Fast Victors låsmekanism funkade inget vidare. Vi brukade tjuvtitta på honom när han somnade till. Man kunde höra hur han andades djupare och huvudet sjönk sakta neråt. Så plötsligt vek sig benen och han försvann ur sikte med en mjuk duns i halmen.

Sekunden senare kastade han sig alltid upp och tittade sig yrvaket omkring. Undrar om någon såg? Han tyckte allt att det var lite pinsamt att ramla omkull och med lite lätt sårad stolthet så valde han att hålla sig vaken en stund.

Under sommaren det året när Victor var sexton började jag känna av hur han kortade steget och stod emot lite vid ridningen. Naturligtvis kollade jag upp honom och det visade sig att han hade något som heter hovbroskförbening i båda sina framben. Hovbrosken som ska vara mjuka och rörliga för att kunna fånga upp stötarna när hästen rör sig hade blivit hårda.

Under en period så skodde vi honom med PG-beslag, en specialsko som skulle hjälpa honom att bli fri från det onda. Men brosken hade blivit för hårda. Beslutet om hans framtid togs tillsammans med veterinären.

Gentlemannen Victor borstades och gjordes fin inför den sista resan. Max och Rasmus som båda tyckte mycket om att sköta om honom hjälpte mig. Vi badade Victor och flätade hans man precis som vi brukat göra när det var dags för tävling. När han var så fin som han någonsin kunde bli så lastade vi honom och åkte till Ultuna.

Saknaden efter Victor var stor och satt i länge. Fortfarande tänker jag ofta på honom. Victor var en väldigt speciell häst för mig.