Årets Gröna Lund resa blev som vanligt en fulländad succé. Vi var tio instruktörer som träffades på parkeringen utanför Årstahallen för vidare färd mot Stockholm samt en som mötte upp på plats. Eftersom vi var tio stycken så fick vi precis plats i två bilar. Anna Ö slapp köra och kunde andas ut.

Saras vrålåk lastades med Sara som chaufför, Ulrika som bisittare och i baksätet Elvira, Emilie och Karoline. I Anna W:s röda sportkärra åkte Anna W som chaufför, Camilla som bisittare och i baksätet Ida, Lisa och Anna Ö.

Så hoppade vi in i bilarna. Karoline som åkt med Sara förr undervisade oss andra i hur vi skulle gå till väga för att öppna och stänga dörrarna på Saras bil. Till slut kom alla in och samtliga dörrar var stängda. Sara informerade om AC-funktionen i bildörrarnas nederkant och vi kände hur det drog runt fötterna redan innan vi åkt i väg. För ytterligare AC informerade Sara om att man kunde veva ner rutorna. Vi provade och alla rutor fungerade tillfredsställande utom den vid Anna.

Sara tog i vanlig ordning täten. Vi satt mycket bra i hennes Volvo 740 som ännu stånkar på. Visst, det kom lite gliringar från baksätet angående den låga takhöjden som i sin tur berodde på att innertaket rasat ner. Jag upplyste Sara om att det går utmärkt att fästa upp det med häftpistol vilket jag vet av egen erfarenhet.

Efter några minuter var vi ute på E4 mot Stockholm med Annas bil i släptåg. Allt gick enligt planen ända tills vi kom fram till Stockholm och skulle välja fil in i stan. Vi var väl medvetna om att vi skulle mötas av en omfattande ombyggnation och att vi skulle hålla den högra filen.

-Där är högerfilen utropade vi samtidigt som vi passerade den och snart därefter åkte vi in i en tunnel som ledde åt helt fel håll. Felkörningen var ett faktum. Ett annat faktum var att ingen i bilen var överraskad.

På så vis fick vi oss en tripp in i Stockholms centrala delar. Vi tog oss en sightseeing runt gamla stan och sedan centralstationen där vi såg Nordman. Fast ingen av oss hann få upp kameran och ta kort. Sedan såg vi en indian och då hann vi ta kort i stället. Vi fastnade i en korsning och blev omkörda av en arg gubbe i en röd sportbil som gav oss en ful gest med fingret. Vi vinkade glatt tillbaka!

Till slut passerade vi en massa vatten och så kände jag igen cykelvägen där Gabbi körde om alla bilar en gång. Vi var nära! –Usch, vad det luktar båt här, hörde jag Emilie säga från baksätet.  Jag ringde Gabbi och meddelade att vi nästan hittat rätt. Hon stod precis i kö för att köpa inträdesbiljetter. Det tog oss sedan bara lite under en timme att hitta parkering.

Vid Grönan mötte vi Gabbi som gav oss biljetterna. Sedan sprang vi snabbt genom ingången och samtliga försvann ner på toaletten. Allt som vanligt, alltså!

Nu var vi redo att börja åka. Första anhalten blev barnkarusellen där några av oss inte kunde motstå att få rida på de fina hästarna. Allihop satt upp med foten i stigbygeln och satt med rätt tygelfattning och raka i ryggen. Proffs i karusellen!

Efter den inte alltför fartfyllda karusellturen behövde vi hitta något som gav oss mer illamåendekänsla. Vi åkte Vilda musen först. Sara kom över 120 centimetersgränsen trots att hon inte bar högklackat i år. Ta en bild på mina fötter så vi har bevis sa hon. Ungefär halva personalstyrkan bestämde sig för att åka fritt fall. Vi andra som provat det förut bestämde oss f ör att passa jackor och väskor. Efter detta gick i lustiga huset där samtliga lyckades ta sig uppför de konstiga trapporna. Det var bara Lisa som hade uppenbara problem. Så plötsligt kände vi oss väldigt hungriga. Stallfolk äter ju mest hela tiden. Så vi invaderade en restaurang och käkade massor av pizza och pasta. Lisa blev väldigt populär bland killarna i köket fast det pratar vi tyst om för vi vill ju inte att ”Kalle Anka” ska bli svartsjuk.

Eftersom spökhuset låg i direkt anslutning till restaurangen så passade v i på att kika in där. Anna lovade att inte bli så rädd så hon ramlade i trappan i år. Den första halvan av turen gick i lugnets tecken. Vi skrattade mest åt spökena och kände oss rätt så sturska. Sen träffade vi på Frankenstein. En himla lång gubbe med hiskeligt hög panna och den allra läskigaste röst jag nånsin hört. Hela gruppen hamnade i sken med Frankenstein i hälarna hela tiden ropandes med sin raspiga stämma. Vi skrek och sprang och skrattade. Istället för att bara Anna skulle ramla så höll hela hjorden på att falla utför trappan. Tro mig, det var ganska skönt att komma ut ur spökhuset igen.

Nu sprang vi i full fart mot stora berg och dalbanan. Här skulle det fotas. Jag gömde kameran i byxlinningen för man får ju inte ha några lösa föremål. Så fort vi började den första uppstigningen så åkte kameran fram och jag knäppte av några schyssta bildserier. Sara H satt och sjöng för full hals. Det var någon av UPK:s lagsånger. Snart hade samtliga stämt in i sången. Det lät allra bäst i nedförsbackarna!

Efter någon minuts åktur körde tåget in i mål. Vi hoppade ur och sprang direkt och ställde oss i kön igen. Efter ett par åkturer började vi gamlingar att må illa på allvar och var tvungna att sätta oss på en gamlingsbänk för att vila och äta lite godis.

”Ungdomarna” drog vidare till flygande mattan, kvasten och bläckfisken. Vi illamående som blev fler efter varje åktur flyttade med längs bänkraderna och passade väskor och jackor.Sen så köpte vi glass och mer godis.

Lottdags! Vi bara måste vinna vår jättestora chokladask som vi såg i lotteriståndet. Gabbi och jag teamade (spelade ihop) och efter ett par misslyckade försök så fick vi varsin tygko som tröstpresent. Skam den som ger sig. Vi gjorde ett nytt försök och plötsligt stod vi med chokladasken på tvåtusen gram i händerna. Lyckan var gjord och missionen till ända!

Klockan åtta drog sommarkrysset igång. Några av dem som inte mådde så jätteilla ännu valde att åka nån maskin som hette Extreme. Förmodligen för att den gör alla extremt illamående. Vi andra stod kvar nedanför eftersom vi redan mådde illa så det räckte.  Då plötsligt kom en producent av något slag fram till oss och sa att vi måste gruppera oss och hjälpa dem att fylla TV rutan så att det såg ut som om programmet hade mycket publik. Det måste ha synts på oss att vi är bra på att se många ut. Först fick vi stå i en klump med kameran i ryggen. Vi skulle klappa i händerna högt över huvudet och hurra och tjoa så mycket vi bara orkade. Det är vi också bra på. Sedan fick vi flytta oss lite till vänster och tjoa och hojta ännu mera. Jag hoppas ni såg oss på TV:n igår. Vi höll upp våra tygkossor och chokladaskar i luften.

Efter en stunds tjoande så tackade kameramännen oss för hjälpen och drog vidare för att hitta bättre statister. Vår tid i rampljuset var över. Så vi gick och köpte lite mer att äta i stället. Nu började vi bli rätt så trötta. Radiobilarna fick bli avslutande tur och sedan ville även Sara och Elvira vinna en chokladask. Tro det eller inte men efter bara ett enda försök så hörde vi Saras jättevrål! De båda vinnarna höjde chokladasken över huvudena och var märkbart rörda av stunden. Vilket crescendo på en fantastisk afton!

Nu skulle vi bara komma hem. Gabbi skulle få skjuts och bli avsläppt någonstans på södermalm. Så vi bestämde oss för att ta en genväg genom stan. Naturligtvis var det festival av nåt slag och en polis stod och vevade med armarna och tvingade oss att köra åt helt fel håll. På så vis fick vi se det mesta av Stockholm innan vi kom dit vi skulle. Mycket trevlig tur!

-Åk bara rakt fram en bit nu, sa Gabbi innan hon vinkade adjö. Sara trampade gasen i botten och så åkte vi vilse ännu en gång. Annas bil hade vi vid det laget tappat bort för länge sen…

Gänget i Saras bil fick se några fina Stockholmsvyer, bostadsområden och grönområden innan vi till sist hittade en skylt med E4 norr på. Vi åkte ytterligare ett tag för att sedan upptäcka att vi var ungefär där vi började. Det är trevligt med sightseeing men det var ännu trevligare när vi till sist kom ut på E4:an och åt rätt håll dessutom. Färden mot Uppsala kunde ta sin början.