Hej! Det här med att köpa häst är inte så lätt. Först ska man leta upp en bra häst, sedan ska den passa för uppgiften och till sist ska den vara frisk vid besiktningen. Det finns också någon slags mentalitet bland hästfolk där man alltid ska sälja sin häst dyrt men när man ska köpa en ska det vara billigt. Att den ekvationen inte går ihop förstår ju vem som helst. En bra häst måste få kosta och det gäller inte minst en ridskolehäst på vilken det faktiskt ställs extra höga krav på funktionalitet och psyke.

Vi har etablerat en bra kontakt med en tjej som samarbetar med ett handelsstall i Danmark. Därifrån har vi de senaste åren fått väldigt bra hästar och ponnyer. Så till Madde, dig är vi rädd om! Så har vi också våra ”E-hästar” vilka alla kommer direkt från en uppfödare i Skåne. Hästarna Eriksson är alla väldigt fina i temperamentet och har hög ridbarhet.

För att kunna köpa bra hästar så måste ridskolan ha stabil verksamhet och ekonomi. Det är något som många ridskolor brottas med. För att få en bra verksamhet så måste ridskolorna se till att ha bra hästar.

I början på 90-talet så var vår ridskola nära en konkurs. Vid årsmötet 1992 visade bokföringen ett underskott på 900 000 kronor. I mars 1992 beslutade sig Uppsala Kommun att sätta klubben i konkurs.

En ”ridskolegrupp” tillsattes vars uppgift var att sköta konkursen. Gruppen beslutade sig dock för att driva verksamheten vidare. Personalstyrkan reducerades kraftigt och flera hästar måste säljas.

Den nytillsatta styrelsen jobbade hårt tillsammans med ridskolans personal för att rädda ridskoleverksamheten vid anläggningen i Lunda. Och efter några år började kurvan svänga uppåt igen. Sedan dess har kurvan varje år pekat stadigt uppåt för Uppsala Ponnyklubb.

De där första åren från 1992 och framåt så var vi få som jobbade och vi jobbade hårt i stort sett dygnet runt för att få ridskolan på fötter igen. Sommaren 1992 stod vi i princip utan egna hästar och var tvungna dels att hyra hästar från en hästuthyrare i Grällsta och en annan på Visingsö. De hästar vi fick därifrån var vana att gå på ridläger och fungerade tillfredsställande. Däremot finns det ingen ekonomi i att hyra hästar utan vi började långsamt bygga upp ett eget hästmaterial allteftersom elevantalet ökade.

Under nittiotalet så handlade vi hästar av en hästhandlare i Bollnäs. Några av dessa hästar finns fortfarande kvar i stallet, Putte (som vi döpte efter hästhandlarenJ) och Monarch (vi fick ett klumppris på tre New Forestar som visade sig vara riktigt fina). När vi skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en häst så satte vi oss i bilen och åkte till Bollnäs för att provrida.

Provridningarna var riktigt spännande men också lärorika. Efter ett tag lärde man sig att se hästarnas förutsättningar till utveckling. Vi brukar säga att man lärde sig se hur hästen kom att bli ett år framåt i tiden.

Hästhandlaren brukade visa in oss i stallet och peka på en häst. Det var i princip bara att sadla och hoppas att hästen var inriden. En gång pekade hästhandlaren på en häst som såg lite skärrad ut redan i boxen. Alla som var med tog ett steg bakåt och skakade på huvudet och pekade på Anso som brukade vara den tuffaste av oss. Men när till och med Anso skakade på huvudet så drog vi öronen åt oss. Hästhandlaren hade som tur var en polack som jobbade i stallet så han fick bli testryttare.

Hästen sadlades och leddes ut på stallplanen. Väl ute så spann den runt i full rulle, men den vige polacken hoppade upp i farten. Hästen stannade upp när den kände tyngden på ryggen. I nästa sekund for den iväg mot stallets baksida. Vi småsprang efter för att inte missa uppvisningen. När vi rundade hörnet var hästen borta. Så hörde vi polacken hojta och lyfte på blicken. Där var han, längst upp på dyngstacken. Det var högt upp för den dyngstacken hade inte blivit tömd på den här sidan av 1900-talet. Vi sa nej tack till att provrida den hästen men det var nog också den enda gången ingen av oss vågade sig upp på hästryggen i Bollnäs.

Hos hästuthyraren på Visingsö skulle Gabbi och Lisa välja hästar en sommar. Ingen av dem glömmer någonsin när de fick syn på en söt fux i en box. Fast den såg lite sur ut tyckte nog både Lisa och Gabbi. Ingen fara lovade hästuthyraren, den hästen var snäll som ett marsvin. Så tjejerna spatserade in i boxen. I nästa sekund var cirkusen igång. Hästen jagade de vettskrämda stackars instruktörerna runt, runt i boxen medan hovarna smällde i väggarna och hästtänderna klippte i luften. Till slut lyckades de båda kasta sig ur boxen med livet i behåll. Ingen av dem kommer någonsin tro på att ett marsvin är snällt.

I Västmanland låg ett annat uthyrningsstall varifrån vi fick många fina hästar men också några lite mer spektakulära. En av dem var en klapphingst. Det är en häst där man inte lyckats fullt ut med kastreringen. Klapphingstar blir ofta väldigt svåra att hantera både från marken och vid ridning. Vi upptäckte ganska snart problemet eftersom hästen försökte betäcka en stackars D-ponnyvalack under en av mina lektioner till råga på allt. Vi ringde och framförde detta men hästuthyraren bedyrade att det inte kunde vara en klapphingst. Vi stod på oss och ville ändå byta hästen. Jodå, det skulle gå bra.

Vi åkte till stallet och hästuthyraren kom ut på stallplanen. Du får ta hästen, sa vi eftersom han vid det här laget var så snurrig av alla hormoner att han var i stort sett ohanterbar. Inga problem, sa han sturskt, den här hästen var minsann snäll som ett lamm. Han stegade in i trailern och ledde ner hästen från rampen. Så snart de landat på marken drog hästen iväg in i stallet. Strax efteråt hörde vi honom skrika på hjälp därinne. Vi skyndade oss in och fick se klapphingsten som trängt sig in och hoppat upp på ett sto i en spilta. Hästuthyraren hängde någonstans nedanför i änden på grimskaftet. Han hyrde aldrig ut någon mer klapphingst åt oss.

Idag är läget ett helt annat. Tack vare en mycket stabil verksamhet så kan vi köpa bra hästar till det pris de är värda. Det gör hästinköpen enklare och hästarna som kommer kan också gå in i verksamheten snabbare vilket spar pengar i sig. När man varit med den långa vägen från konkurshot till där vi är idag så uppskattar man dagligen alla våra fina hästar som gör det så roligt att jobba!

En viktig lärdom: Om en säljare säger att hästen är snäll som ett lamm, snäll som ett marsvin eller lugn som en filbunke, så bör man dra öronen åt sig!