Hej! Så kom Replay till sist. Transporten var hela sju timmar försenad så det var en hungrig och trött häst som anlände. Han gjorde sig snabbt hemmastadd på UPK och dök med mulen direkt ner i maten och började tugga förnöjt.

På det viset är de flesta hästar rätt så lättsamma. Får de en box med fluffig halm, en stor hötuss och rent vatten så känner de sig som de är i himmelriket. Här kan jag bo, tänker de medan de stoppar in den första stora tuggan mat i munnen.

Det är redan fredag och lektionerna går in på sin femte dag efter sommarlovet. Det märks på hästarna att de tycker det är jätteskoj att få börja jobba igen. Klockan tio står de vid grinden med spetsade öron och väntar på att få komma in. Det trots att vi precis släppt upp dem på vår stora gräsvall där betet i stort sett har varit orört ända tills nu. Så det är inte bristen på gräs som lockar dem fast kanske den där väldigt goda havregivan som ligger i krubban när de kommer in.

Den enda som är lite rädd för att bli snuvad på betet är som vanligt Dutch. Ingenting går upp mot att få vara i hagen. Ännu hellre nu när de går på den stora vallen som är hans absoluta favorithage. Häromdagen var han med de andra hästarna upp till grinden. Förmodligen trodde han att de bara skulle dricka lite vatten och vila sig en stund innan de gick tillbaka bort.

Så fick han se att det var intag på gång. Tyst som en mus smög han iväg längs kanten på hagen och rundade hörnet längst bort innan han försvann. Ingen märkte något!

Alla hästarna togs in och tuggade glatt i sig sin havre. Sedan gjorde de som de brukar. En efter annan damp ner i halmen och började snarka högljutt. Efter en stund skulle personalen fodra hösilage och det var då de upptäckte att en box stod tom. Dutch!

Hade någon av de andra hästarna saknats hade vi blivit nog så oroliga. Men det är helt Dutch stil att gärna gå kvar i hagen och käka lite gott gräs även om de andra har gått in för länge sedan. Man får ju prioritera!

Elin fick dra på sig storstövlarna och gå på långpromenad. (Hon är ju ny och då får man göra sådant utan att klaga) Till slut kom de tillbaka, Dutch och Elin. Dutch tittade oskyldigt på oss andra. Hade polarna gått in, det hade jag ingen aaaaning om. Det var så gott gräs där borta och jag märkte ingenting. Här är jag nu!

Eftersom han varit frånvarande under intaget så hade han både havre och hö i boxen när han kom in. Vilket han tyckte passade utmärkt. Att vara ute i naturen får man bra aptit av!

Att våra Gotlänningar uppskattar sin frihet vet vi sedan förr. En sommar fick vi hem en båtlast Gotlänningar vilka vi släppte i hagen nere vid vägbommen. En av dem var Calippo som då var fem år och knappt haft sadel på sig. Vår avsikt var att så snabbt som möjligt komma igång med inridningen men Calippo hade täckt sig något helt annat.

Han var helt omöjlig att fånga in. Vi försökte med havrehinkar, hötuss, att ringa in honom, stänga in honom i ett hörn och så vidare. Men han hittade alltid en väg ut.  Till sist valde vi att ta in de övriga hästarna och vänta ut honom. Men han brydde sig inte det minsta att han blivit själv. Han åt sitt gräs och höll noga utkik efter människor som försökte ta in honom.

Så höll det på i tre veckor innan vi till sist vann kampen och han lät sig fångas. Idag är han nitton år och känner sig mer än tam. Han kommer gärna in för att få lite mat och bli ompysslad.

På hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se har vi en länk i listen till vänster som heter artikelarkiv. Där kan man läsa mer om våra Gotlänningar som vi kallar dem.

Ett litet Ps. Hoppas alla mina elever har åtminstone lite ont efter sina första ridlektioner!