Hej! Det blev en lång fredag, längsta möjliga. Under förmiddagen väntade vi in vår nya häst, Replay. Som jag berättade igår så kom han ur transporten, visserligen trött och hungrig efter resan men annars i fin form. Så långt verkade allt normalt men redan en halvtimme senare började han uppvisa tecken på att allt inte stod rätt till.

Replay blev hängig och huvudet hängde snart nästan ända nere vid marken. Tempen var något hög och han hade lite förhöjd puls. Inget direkt alarmerande med tanke på att han haft en jobbig resa kan man tycka. Men vi gick igenom symptomen och blev genast oroliga att han drabbats av något som heter transportsjuka vilket kan bli oerhört allvarligt på kort tid.

När det handlar om hästar och smärta ska man också veta att i djurvärlden så tjänar man inget på att visa om man har ont. Djur döljer snarare sin smärta så långt det är möjligt för att klara sig kvar i flocken. En apatisk häst kan alltså vara långt mer illa däran än man tror.

Vi ringde till Ambulatoriska kliniken och det var veterinär Arne Persson som svarade. Då kände vi oss genast lugna, nu skulle allt ordna sig. Arne har varit många, många år på ambulansen och är väldigt duktig med hästar. Han blev också orolig när vi berättade om symptomen och inom en halvtimme rullade hans bil in på stallplanen.

Replay undersöktes grundligt av Arne som ganska snart gjorde bedömningen att vi skulle köra upp hästen till djursjukhuset vid Ultuna för att kunna sätta in rätt behandling. Så det var bara att ringa in vikarie till lektionerna och lasta hästen och åka. Men jag tror att mina elever har förståelse för att hästarna alltid måste få komma i första hand. Dessutom fick de rida för Sara så det blev inte någon mildare behandling än vanligt…

Replay skötte sig så fint vid både undersökningarna och lastningen. På Ultuna ställdes han i ett isoleringsstall och undersöktes igen av veterinären Stefan. Han hade då börja repa sig något och för stunden blev han satt under observation över natten. Vi pustade ut något.

Så åkte jag tillbaka till stallet där det just blivit dags för utsläpp av lektionshästarna på betet. Mina elever i S9:an hade precis ridit klart för Sara och hade en snyggt röd färg i ansiktena. Efter utsläppet bytte jag snabbt kläder och slängde mig i bilen för att åka på ”Eketräff” borta vid Skeve. Det var Maggan som dragit ihop ett gäng gamla hästtjejer från Eketiden. Där bjöds det på jättegod mat och jag smög fram och tog om flera gånger eftersom jag var i det närmaste utsvulten efter dagens eskapader. (Tack Maggan, det var jättegott!!!) (Och till erandra eftersom jag vet att ni brukar läsa bloggen, det var jättekul att träffa er!!!)

Klockan var runt tio och det var precis dags för äppelkaka med vaniljsås när Gabbi ringde. Winston hade fått kolik. Så jag fick tacka för mig och åka i ilfart (fast inom hastighetsbegränsningarna) tillbaka till stallet. Så är det nämligen när man jobbar med hästar. Även om man sitter på Nobelmiddagen så reser man sig och åker till stallet om det behövs. Ens vänner utanför stallet lär sig det efter ett tag och när man blir bjuden på middag frågar de alltid först om man har någon tävling eller annat inplanerat då.

När jag kom till stallet var Arne där igen. Han var precis i farten med att fästa upp droppet i taket. En inte helt lätt uppgift då Winston mäter 180 centimeter över manken och påsarna måste hänga högt över hästen för att vätskan ska rinna neråt. Som tur var hade Carinas, för sin ålder vige man, Mats varit uppe i takstolarna och klättrat. Så nu har vi en perfekt ring att hänga droppåsarna i nästa gång någon häst blir sjuk. Tack för det Mats!

Gabbi och jag hjälptes åt att passa Winston ett par timmar medan droppet sakta droppade. Det är rätt så långtråkigt att passa dropp… Winston hade dessutom fått lite smärtstillande medicin och B-vitaminer för att pigga på sig. Han fick gå en kort promenad och sedan gå in i sin box för att vila. Nattpasset hade precis börjat.

Kolik är också lurigt eftersom hästar visar smärta väldigt olika. Har hästen problem med någon del av magen eller tarmen får det inte heller gå för lång tid eftersom tillståndet kan försämras snabbt och till och med få dödlig utgång.

Det blev koll och promenad varannan timme under natten. Winston höll sig ganska lugn men hade ändå små men tydliga symptom på att allt inte var bra. Vid halvsextiden tog min pappa ett pass med koll och promenad och då var Winston rätt så pigg.

Vid halvåtta var det min tur att gå på promenad, jag tyckte då att han var hyfsat pigg men han hade ännu varken bajsat eller varit intresserad av att äta ens en liten sockerbit. Jag red Ronaldhino en stund och tog sedan ytterligare en promenad med Winston. Vi beslutade oss för att han skulle få stå i rasthage en liten stund. Per telefon tyckte också Arne att vi skulle ge honom en liten hötuss att tugga på så det gjorde vi.

En timme senare hade hans onda ökat betydligt och med tanke på att det nu gått nästan femton timmar sedan den första behandlingen sattes in så beslutade vi oss för att det var dags för en resa till Ultunas djursjukhus.

Så vi lastade och åkte iväg och det hela kändes som en déjà vu. Vi togs emot av idel bekanta ansikten på djursjukhuset och efter en genomgång fick Winston gå direkt in i behandlingsrummet där man slangade i honom ordentligt med vätska genom en nässond. Sedan sattes han på dropp och övervakning. Nu är det bara att oroligt vänta och se åt vilket håll det går.

Positivt var i alla fall att Replay hela tiden verkar repa sig därinne i sin isoleringsbox och med lite tur får vi hämta honom i morgon.

Jag åkte hem för att äta lite frukost-lunch-middag och sedan ska jag bege mig tillbaka till stallet för att göra i ordning Ronaldhino inför morgondagens tävling. Som hästägare får man vara ständigt redo.