Hej! 1986 gick jag Ridinstruktörskursen på Strömsholm. Det var dryga dagar med hårt arbete. Vi red och pluggade i ett. Pär Andersson, mer känd som ”Lurbo-Pelle” höll i ridundervisningen och det var inte lönt att leda ut en häst på stallplanen om inte allt var i topptrim. Pelle inspekterade var och en. Hittades ett halmstrå i svansen eller en smutsfläck på stövlarna så blev man straffkommenderad.

 

Duschen stod i stort sett oanvänd eftersom det inte var någon av oss som hann dit. Dessutom var vi så trötta att vi inte brydde oss om ifall vi luktade illa eller inte.

 

Någon gång mitt i kursen var det redan några som hade gett upp och åkt hem. Vi andra som var kvar och kämpade för våra betyg var vid det här laget utpumpade. Det var någon inre kraft som fick oss att kliva ur sängen vid sextiden varje morgon och sedan stupa i säng igen vid elvatiden nästa kväll. Förmodligen hade vi fortfarande ridstövlarna på fötterna. Hästarna var också trötta av det hårda arbetet.

 

Som genom ett under så sa Pelle en kväll att det var dags att ge hästarna en vilodag. Vi såg framför oss en riktigt lat dag då vi inte ens skulle behöva kliva ur sängen mer än för att fodra och göra rent i stallet.

 

Så fel vi hade…

 

Nästa morgon trumpetade Pelle som vanligt klockan sex. Oömma kläder på! Vi formligen flög ur sängarna och radade upp oss i givakt utanför Thottska villan. Bussen var framkörd och det var bara att kliva på. Vi hade blivit stationerade som banbyggarpersonal vid fälttävlansbanan i Skogstibble utanför Uppsala. Pelle basunerade ut att här skulle det byggas hinder hela dagen lång inför Nordiska Mästerskapen i Fälttävlan. Tävlingen skulle anordnas inom kort.

 

Framme på plats så delades vi in i arbetslag. Jag klämde in mig i en grön militärjeep och så bar det iväg längs skumpiga sumpmarker. Gröna militärfordon har inga vidare bra stötdämpare. Varje gång vi for över en grästuva slog jag huvudet hårt i taket. Detta gjorde att jag i flera veckor efter den här dagen hade ömma punkter i hela skallen vilket kändes tydligt varje gång ridhjälmen skulle på.

 

Jag har alltid tur i livet. Det hade jag också denna dag då jag blev stationerad vid ”Trappan”. Denna bestod av en mycket brant backe inne i skogen. Ryttarna skulle rida utför som i trappsteg. Längst ner var en kort anridning och sedan kom en vägbom som ryttarna skulle över för att efter det komma ut på öppen mark igen.

 

När vi kom bestod ”Trappan” endast av denna backe. Nedanför fanns en gigantisk hög med stenkross i varierande storlekar. Mest stora stenar… Som ni kanske förstår så fick vi Ridinstruktörsaspiranter ta varsin sten och jogga uppför backen. När vi lagt stenen högst upp så joggade vi ner och hämtade nästa. Efter några vändor så var själva joggingmomentet lite svagt.

 

Vi jobbade och slet som ni förstår. Till sist skulle allt täckas med jord och plattas till men detta kom en grävmaskin och hjälpte oss med. De elever som fallit under arbetets gång bakades in i jorden precis som man gjorde vid byggandet av den Kinesiska Muren. (Det där var ett skämt!)

 

När vi framåt kvällen bussades tillbaka till Strömsholm så var vi tröttare än någonsin. Vi hoppades att Pelle inte skulle ge oss fler vilodagar.

 

Under själva tävlingen så var vi ridinstruktörselever åter utposterade men nu som banpersonal. Jag fick se åtskilliga hästar från alla de Nordiska länderna galoppera utför vår ”Trappa”

 

För skojs skull kan jag nämna att Svenskarna skötte sig lysande under de Nordiska Mästerskapen 1986.

Sverige låg i topp! Individuellt vann Anna Swan - Sunny Girl och Tobias Grönberg- Dikki Dunder kom trea. Sveriges lag vann också med Tobias Grönberg - Dikki Dunder, Helen Persson - Sun Flower, Anna Swan - Sunny Girl och Malin Dahlberg – Skylab.