Hej! Så kom Replay till sist. Transporten var hela sju timmar försenad så det var en hungrig och trött häst som anlände. Han gjorde sig snabbt hemmastadd på UPK och dök med mulen direkt ner i maten och började tugga förnöjt.

På det viset är de flesta hästar rätt så lättsamma. Får de en box med fluffig halm, en stor hötuss och rent vatten så känner de sig som de är i himmelriket. Här kan jag bo, tänker de medan de stoppar in den första stora tuggan mat i munnen.

Det är redan fredag och lektionerna går in på sin femte dag efter sommarlovet. Det märks på hästarna att de tycker det är jätteskoj att få börja jobba igen. Klockan tio står de vid grinden med spetsade öron och väntar på att få komma in. Det trots att vi precis släppt upp dem på vår stora gräsvall där betet i stort sett har varit orört ända tills nu. Så det är inte bristen på gräs som lockar dem fast kanske den där väldigt goda havregivan som ligger i krubban när de kommer in.

Den enda som är lite rädd för att bli snuvad på betet är som vanligt Dutch. Ingenting går upp mot att få vara i hagen. Ännu hellre nu när de går på den stora vallen som är hans absoluta favorithage. Häromdagen var han med de andra hästarna upp till grinden. Förmodligen trodde han att de bara skulle dricka lite vatten och vila sig en stund innan de gick tillbaka bort.

Så fick han se att det var intag på gång. Tyst som en mus smög han iväg längs kanten på hagen och rundade hörnet längst bort innan han försvann. Ingen märkte något!

Alla hästarna togs in och tuggade glatt i sig sin havre. Sedan gjorde de som de brukar. En efter annan damp ner i halmen och började snarka högljutt. Efter en stund skulle personalen fodra hösilage och det var då de upptäckte att en box stod tom. Dutch!

Hade någon av de andra hästarna saknats hade vi blivit nog så oroliga. Men det är helt Dutch stil att gärna gå kvar i hagen och käka lite gott gräs även om de andra har gått in för länge sedan. Man får ju prioritera!

Elin fick dra på sig storstövlarna och gå på långpromenad. (Hon är ju ny och då får man göra sådant utan att klaga) Till slut kom de tillbaka, Dutch och Elin. Dutch tittade oskyldigt på oss andra. Hade polarna gått in, det hade jag ingen aaaaning om. Det var så gott gräs där borta och jag märkte ingenting. Här är jag nu!

Eftersom han varit frånvarande under intaget så hade han både havre och hö i boxen när han kom in. Vilket han tyckte passade utmärkt. Att vara ute i naturen får man bra aptit av!

Att våra Gotlänningar uppskattar sin frihet vet vi sedan förr. En sommar fick vi hem en båtlast Gotlänningar vilka vi släppte i hagen nere vid vägbommen. En av dem var Calippo som då var fem år och knappt haft sadel på sig. Vår avsikt var att så snabbt som möjligt komma igång med inridningen men Calippo hade täckt sig något helt annat.

Han var helt omöjlig att fånga in. Vi försökte med havrehinkar, hötuss, att ringa in honom, stänga in honom i ett hörn och så vidare. Men han hittade alltid en väg ut.  Till sist valde vi att ta in de övriga hästarna och vänta ut honom. Men han brydde sig inte det minsta att han blivit själv. Han åt sitt gräs och höll noga utkik efter människor som försökte ta in honom.

Så höll det på i tre veckor innan vi till sist vann kampen och han lät sig fångas. Idag är han nitton år och känner sig mer än tam. Han kommer gärna in för att få lite mat och bli ompysslad.

På hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se har vi en länk i listen till vänster som heter artikelarkiv. Där kan man läsa mer om våra Gotlänningar som vi kallar dem.

Ett litet Ps. Hoppas alla mina elever har åtminstone lite ont efter sina första ridlektioner!

Hej! Idag skulle jag vilja avhandla ett lite känsligt ämne. Nämligen till vad folk döper sina stackars husdjur. Och i det här fallet inte vilket folk som helst utan de arbetskamrater som jag träffar dagligen.

Jag är inte helt oskyldig själv. Hemma har familjen en kanin som heter Stampe. Inte så värst flådigt kan man tycka. Men det är ändå ett namn som anknytning till filmens värld och dessutom är det ett barn som har döpt honom. Fast hade Stampe själv fått välja kanske han hellre hade hetat Errol Flynn, vad vet jag.

Ingen har väl glömt Annas guldfisk Sylvester (som egentligen var en slöjstjärt…)vilken tragiskt gick bort efter att Anna försökt introducera honom för några nya vänner. Fisken fick ju sitt namn efter att Anna ihärdigt tjatat om att få döpa någon av de nya hästarna i stallet till Sylvester.

Men vi stod på oss som tur var och istället var det en oskyldig liten fisk som råkade illa ut. Det är inte utan att man känner sig lite skyldig. Kanske gillade Sylvester sitt namn, så länge han var i livet. Eller om själv fått välja kanske han hellre hade hetat Regnbåge efter en lax som han kände. Inte vet jag.

I morse vid matbordet berättade Ida att hennes marsvin heter Åke. Jag blev helt tyst. Åke, skulle det vara ett marsvinsnamn. Kanske har Ida haft en jättesnäll mattemajje som hette Åke eller så kanske hon fick en mindre brand i hjärnstammen vid marsvinsdopet.

Åke är inget djurnamn och det står jag fast vid. Dessutom har Åke ett utpräglat ätproblem. Han sätter i sig hö i samma mängder som en ordinär B-ponny. Så det kan inte vara lätt att vara Idas marsvin. Hade Åke själv fått välja tror jag att han hade velat heta Tarzan åtminstone.

Karro är inte bättre hon. Hemma hos henne bor två marsvinshannar. Den ena heter naturligtvis Urban och den ena heter något ännu underligare som Greger eller något liknande. Ja jag minns inte riktigt. Men jag vet att båda marsvinen har stamtavla och är i skick att ställas ut på något marsvins-SM. Fast det går ju inte.

Tänk er själva när domarna går raden fram och läser i sina papper. Peek-a-boos Starlight, Rimzalabims Sockertopp, Solvikens Hårboll, Buttercup’s Grizzly och så till sist Urban och Greger. Hade marsvinen själva fått bestämma hade de nog velat heta Crockett and Tubbs efter polisserien Miami Vice.

Fram för lite tuffare namn i djurvärlden helt enkelt! Jag tycker djuren ska stå upp för sin rätt att heta något av värde!

Så till något lite mindre viktigt. Inatt anländer en ny stor häst till ridskolan. Han heter Replay och är en tioårig valack av halvblodstyp. Replay är 168 cm i mankhöjd och utbildad LB hoppning och LB dressyr. Hans pappa heter Wolfgang och hans morfar Ramiro Z. Jag sätter in en bild på honom här nedanför.

Replay får stå på isoleringen tillsammans med Pikachu de första veckorna så vi är säkra på att han inte har med sig någon bacill från resan upp. Sedan kommer han in i stallet och skolas in på vanligt vis i ridskoleverksamheten.

Hej! På torsdag börjar Uffe-träningarna igen. Som vi har längtat! Hästarna står i stallet och anar ingenting. Det får bli en glad överraskning för dem imorgon i stället. Vi tjuvtränade lite ute på dressyrbanan i morse. Det hade regnat en hel del under natten så det fick bli kombinerad vatten- och dressyrträning.

Ronaldhino har varit lugn ett par veckor men sedan ett par dagar så har han kopplat på turbon igen och beter sig som vanligt. Det var näst intill att jag började fundera om han kände sig vuxen. Men klok som jag var så höll jag tyst och lät bli att skryta om hur duktigt och moget han uppförde sig. Tur var väl det.

Det är också tur att Uffe har sett mig och Picador för på så sätt ter sig alla mina senare hästar närmast lugna som filbunkar.

Har jag berättat om när Uffe anordnade unghästläger i Tierp?

Picador var fyra år så det måste ha varit 1988, på sommaren. Då låg fortfarande Tierps ridskola på den trevliga lilla gården som ligger alldeles när man svängde av den gamla E4:an mot Tierp. Hästarna stallades in i spiltor och vi ryttare fick sova i en sovsal som fanns i en gammal timrad stuga.

Picador hade inte för avsikt att bo i spilta. Han ville mycket hellre vara lös och gå runt i stallet för att retas med de andra hästarna och kanske hitta någon matbit att sätta i sig. Man blir ju så hungrig på läger. Redan efter någon timme så hade han slitit av sitt första grimskaft och spatserade runt därinne. Någon som varit i stallet kom inspringande i sovsalen och ropade att det fanns en lös häst.

De första tre gångerna som det fanns en lös häst i stallet så sprang alla lägerdeltagarna för att se efter så det inte var deras häst. Men sen var det mest jag som sprang eftersom det alltid var min häst som var lös. Jag har för mig att det gick åt ungefär nitton grimskaft den där veckan.

En dag skulle vi tömköra våra hästar med Uffe som inspektör. Picador tyckte naturligtvis att tömkörning var likvärdigt med att vara lös och göra som man ville. Uffe ropade ut goda råd och jag släpade efter min nöjda häst i tömmarna. Efter en stund skakade Uffe på huvudet och bad att få ta över.

Det var ett bra beslut för på så vis fick han sin ridbana harvad. Picador tyckte fortfarande att tömkörning var likvärdigt med att springa fritt, så han sprang. Uffe tyckte inte likadant så han satte ner hälarna i marken och bromsade. Men som alla förstår så är det inte helt lätt att bromsa en häst som inte vill bli bromsad. Med två envisa hälar i marken och en stark häst som drar så blir banan rätt så snyggt harvad. Som jag minns det så höll sig banan fin hela veckan efter vår tömkörningslektion.

En annan dag skulle vi rida till ett grustag och klättra. Det lät skoj tyckte både jag och Picador. Uffe som red på en hingst, höll täten och meningen var att vi andra skulle ligga på led efter. Så trist! Tyckte Picador som aldrig hade något emot att hålla både tempo och tät. Efter en stunds bromsande så kom vi fram till grusgropen. Uffe instruerade oss i hur vi skulle gå till väga. Vi skulle stå på ett visst sätt och rida lugnt och fint uppför med Uffe och hingsten i täten.

Picador lyssnade uppmärksamt med spetsade öron. Pyttsan, som om han behövde några goda råd. När Uffe vänt sin häst och klättrat de första fem metrarna bestämde sig Picador för att visa var skåpet skulle stå. Han tog full fart och körde om hela ledet så gruset sprutade. Så hoppade han och bockade sig uppför hela backen. Resterande hästar inklusive Uffes hingst fick naturligtvis tokspel när vi for förbi. Varpå hela gruppen tog sig upp för backen på ett högst spektakulärt sätt. Vår ridlärare såg inte glad ut… Längst upp på krönet stannade Picador och lyfte på huvudet. Ha! Jag vann!

Lägret skulle avslutas med att vi alla åkte till en privat träningsbana för fälttävlan och hoppade naturhinder. Picador och jag hade gått på hoppträning för Uffe under våren. Picador gillade att hoppa så det skulle nog gå bra. Vi lastade alla hästarna och åkte till Ockelbo där banan låg.

Efter att ha lastat ur, suttit upp och ridit fram så skulle vi börja med att hoppa över en liten bank. Det var nog precis då Picador kom på att det här inte alls var någon bra dag för hoppning. Så han bestämde sig för att låta bli. Han sprang fram till kanten på banken, tvärnitade och tog ner huvudet och sniffade lite på kanten. Nä du, efter den där klätterhistorien igår så är jag inte sugen på att hoppa idag.

Vi gjorde några fler försök men utan framgång. Eftersom samtliga av de andra hästarna hade hoppat så gick gruppen över till ett annat hinder. Men Picador tyckte inte det var värt att hoppa det heller. Han stod helst på sidan och tittade när de andra kämpade sig runt banan. Uffe tittade på Picador och suckade.

Vid den sista övningen så skulle vi göra ett uthopp i en ganska hög backe. Så hela gruppen klättrade uppför backen. Vilket gick bra eftersom jag tror att alla tyckte det var lika bra att jag och Picador gick upp först. Man slipper bli omsprungen då…

Sedan radade vi upp oss däruppe och väntade på vår tur för att hoppa utför. Så blev Picador först. Han gick tveksamt fram till kanten och tittade ner. Så stod han en lång stund innan han vände helt om som om han sa: Nej tack, det där är inget för mig.

Det här var en varm dag och Uffe hade blivit lite röd i ansiktet när jag såg honom stega uppför grässlänten. Sitt av så får jag försöka sa han. Alla de övriga hästarna hade gjort sitt uthopp och stod långt därnere och väntade.

Uffe red upp en bit och tog sats. Så kom de nerför och hade rätt så god fart fram till kanten. Tvärstopp! De gjorde några icke godkända försök till innan Uffe satt av igen och sa att det nog inte skulle bli någon hoppning för mig idag. Jag ledde ner min häst till de andra.

Därmed var kursen avslutad. Picador stegade glatt in i trailern och tackade för sig. Det här var ett roligt läger, tänkte han. Men nu blir det skönt att komma hem och ta det lite lugnt i stället.

Jag vill också tillägga att Picador aldrig hade några problem att hoppa hinder, vanliga och i terrängen, varken före eller efter kursen. Han hade helt enkelt bara bestämt sig den där dagen. Precis likt honom!

Det var tur att det här var för tjugo år sedan för annars kanske Uffe hade varit helt utsliten efter lägerveckan. Men när vi lämnade Tierp och lägret hade den högröda färgen lämnat hans ansikte och han såg nu bara lite lätt blek och uppgiven ut istället.

Hej! Det här med att köpa häst är inte så lätt. Först ska man leta upp en bra häst, sedan ska den passa för uppgiften och till sist ska den vara frisk vid besiktningen. Det finns också någon slags mentalitet bland hästfolk där man alltid ska sälja sin häst dyrt men när man ska köpa en ska det vara billigt. Att den ekvationen inte går ihop förstår ju vem som helst. En bra häst måste få kosta och det gäller inte minst en ridskolehäst på vilken det faktiskt ställs extra höga krav på funktionalitet och psyke.

Vi har etablerat en bra kontakt med en tjej som samarbetar med ett handelsstall i Danmark. Därifrån har vi de senaste åren fått väldigt bra hästar och ponnyer. Så till Madde, dig är vi rädd om! Så har vi också våra ”E-hästar” vilka alla kommer direkt från en uppfödare i Skåne. Hästarna Eriksson är alla väldigt fina i temperamentet och har hög ridbarhet.

För att kunna köpa bra hästar så måste ridskolan ha stabil verksamhet och ekonomi. Det är något som många ridskolor brottas med. För att få en bra verksamhet så måste ridskolorna se till att ha bra hästar.

I början på 90-talet så var vår ridskola nära en konkurs. Vid årsmötet 1992 visade bokföringen ett underskott på 900 000 kronor. I mars 1992 beslutade sig Uppsala Kommun att sätta klubben i konkurs.

En ”ridskolegrupp” tillsattes vars uppgift var att sköta konkursen. Gruppen beslutade sig dock för att driva verksamheten vidare. Personalstyrkan reducerades kraftigt och flera hästar måste säljas.

Den nytillsatta styrelsen jobbade hårt tillsammans med ridskolans personal för att rädda ridskoleverksamheten vid anläggningen i Lunda. Och efter några år började kurvan svänga uppåt igen. Sedan dess har kurvan varje år pekat stadigt uppåt för Uppsala Ponnyklubb.

De där första åren från 1992 och framåt så var vi få som jobbade och vi jobbade hårt i stort sett dygnet runt för att få ridskolan på fötter igen. Sommaren 1992 stod vi i princip utan egna hästar och var tvungna dels att hyra hästar från en hästuthyrare i Grällsta och en annan på Visingsö. De hästar vi fick därifrån var vana att gå på ridläger och fungerade tillfredsställande. Däremot finns det ingen ekonomi i att hyra hästar utan vi började långsamt bygga upp ett eget hästmaterial allteftersom elevantalet ökade.

Under nittiotalet så handlade vi hästar av en hästhandlare i Bollnäs. Några av dessa hästar finns fortfarande kvar i stallet, Putte (som vi döpte efter hästhandlarenJ) och Monarch (vi fick ett klumppris på tre New Forestar som visade sig vara riktigt fina). När vi skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa en häst så satte vi oss i bilen och åkte till Bollnäs för att provrida.

Provridningarna var riktigt spännande men också lärorika. Efter ett tag lärde man sig att se hästarnas förutsättningar till utveckling. Vi brukar säga att man lärde sig se hur hästen kom att bli ett år framåt i tiden.

Hästhandlaren brukade visa in oss i stallet och peka på en häst. Det var i princip bara att sadla och hoppas att hästen var inriden. En gång pekade hästhandlaren på en häst som såg lite skärrad ut redan i boxen. Alla som var med tog ett steg bakåt och skakade på huvudet och pekade på Anso som brukade vara den tuffaste av oss. Men när till och med Anso skakade på huvudet så drog vi öronen åt oss. Hästhandlaren hade som tur var en polack som jobbade i stallet så han fick bli testryttare.

Hästen sadlades och leddes ut på stallplanen. Väl ute så spann den runt i full rulle, men den vige polacken hoppade upp i farten. Hästen stannade upp när den kände tyngden på ryggen. I nästa sekund for den iväg mot stallets baksida. Vi småsprang efter för att inte missa uppvisningen. När vi rundade hörnet var hästen borta. Så hörde vi polacken hojta och lyfte på blicken. Där var han, längst upp på dyngstacken. Det var högt upp för den dyngstacken hade inte blivit tömd på den här sidan av 1900-talet. Vi sa nej tack till att provrida den hästen men det var nog också den enda gången ingen av oss vågade sig upp på hästryggen i Bollnäs.

Hos hästuthyraren på Visingsö skulle Gabbi och Lisa välja hästar en sommar. Ingen av dem glömmer någonsin när de fick syn på en söt fux i en box. Fast den såg lite sur ut tyckte nog både Lisa och Gabbi. Ingen fara lovade hästuthyraren, den hästen var snäll som ett marsvin. Så tjejerna spatserade in i boxen. I nästa sekund var cirkusen igång. Hästen jagade de vettskrämda stackars instruktörerna runt, runt i boxen medan hovarna smällde i väggarna och hästtänderna klippte i luften. Till slut lyckades de båda kasta sig ur boxen med livet i behåll. Ingen av dem kommer någonsin tro på att ett marsvin är snällt.

I Västmanland låg ett annat uthyrningsstall varifrån vi fick många fina hästar men också några lite mer spektakulära. En av dem var en klapphingst. Det är en häst där man inte lyckats fullt ut med kastreringen. Klapphingstar blir ofta väldigt svåra att hantera både från marken och vid ridning. Vi upptäckte ganska snart problemet eftersom hästen försökte betäcka en stackars D-ponnyvalack under en av mina lektioner till råga på allt. Vi ringde och framförde detta men hästuthyraren bedyrade att det inte kunde vara en klapphingst. Vi stod på oss och ville ändå byta hästen. Jodå, det skulle gå bra.

Vi åkte till stallet och hästuthyraren kom ut på stallplanen. Du får ta hästen, sa vi eftersom han vid det här laget var så snurrig av alla hormoner att han var i stort sett ohanterbar. Inga problem, sa han sturskt, den här hästen var minsann snäll som ett lamm. Han stegade in i trailern och ledde ner hästen från rampen. Så snart de landat på marken drog hästen iväg in i stallet. Strax efteråt hörde vi honom skrika på hjälp därinne. Vi skyndade oss in och fick se klapphingsten som trängt sig in och hoppat upp på ett sto i en spilta. Hästuthyraren hängde någonstans nedanför i änden på grimskaftet. Han hyrde aldrig ut någon mer klapphingst åt oss.

Idag är läget ett helt annat. Tack vare en mycket stabil verksamhet så kan vi köpa bra hästar till det pris de är värda. Det gör hästinköpen enklare och hästarna som kommer kan också gå in i verksamheten snabbare vilket spar pengar i sig. När man varit med den långa vägen från konkurshot till där vi är idag så uppskattar man dagligen alla våra fina hästar som gör det så roligt att jobba!

En viktig lärdom: Om en säljare säger att hästen är snäll som ett lamm, snäll som ett marsvin eller lugn som en filbunke, så bör man dra öronen åt sig!

Hej! Tänk att terminen börjar idag. Det känns riktigt roligt att få köra igång igen. Jag tror hästarna också tycker det blir skönt att komma in i de vanliga rutinerna igen. De kommer att gå ute på nätterna ett tag till för vi hoppas att det är något varmare väder på väg. För att hinna vila och sova ut ordentligt och äta hö så får alla hästarna komma in på morgonen.

Vi har just nu helt fullt i stallet med 39 hästar och ponnyer. Pikachu opererade bort en lös benbit i somras och är fortfarande konvalescent. Annars är övriga 38 hästar och ponnyer oförskämt friska. Pedro är fortfarande kvar då vi låg lite lågt med försäljningen under semestern och kommer att gå med på vissa lektioner.

När hästarna släpps på bete så brukar det kunna bli en del ”sommarskador” som småsår och annat. Vi har plockat lite fästingar och haft några hästar som smörjts med solskydd. Tiffy fick ett ormbett eller getingstick i mitten på juli. Men efter lite extra vila och behandling så kunde hon gå ut på betet igen och har sedan dess mått fint. Så vad det gäller sommarskadeläget har det varit mycket lugnt.

Hoppas att alla ni elever är laddade och sugna på att trimma vidare på era kunskaper!  

Vi hälsar vår ”nya” instruktör Elin Söderström välkommen till gänget. Elin är en van instruktör men behöver nog ett par gånger på sig för att lära känna sina nya elever så ni får sköta er riktigt fint så hon blir imponerad av er. Sara Hägg och Hanna Kaponen har slutfört sin instruktörsutbildning under sommaren och kommer båda att fortsätta ha lektioner. Sara på torsdagar precis som i våras och Hanna tar Lisas lektioner på fredagar då Lisa ska plugga ett tag framöver.

Stallkontoret är nyrustat och jättefint. Nytt golv, ny färg på väggarna och nya förvaringsfack. Hela stallet är skurat och klart. Det som kvarstår på städlistan är väggarna i ridhuset. Under veckan som kommer så ska vi hyra en skylift och städa klart därinne. Det är väldigt högt i tak…

Den 30 augusti har vi skötarmöte för både gamla och nya skötare. Mötet börjar med en liten stund då alla helt nya skötare träffar skötaransvariga och får veta mer om hur det går till att ha en sköthäst. Därefter träffas alla, både nya och gamla skötare, och fördelar uppgifter och hästar.

Några nya skötare har fått plats i träningsgrupp men jag vet att det finns flera som vill få plats. Nu hade vi inte så många lediga platser att fördela och det är alltid svårt att vara helt rättvis. För att få vara med i träningsgrupp så är det viktigt att man visar gott omdöme, sköter sin häst på ett bra sätt, har bra närvaro (glöm inte att säga till när du är i stallet så du blir uppskriven på närvarolistan), visar intresse att hjälpa till vid tävlingar och andra arrangemang samt är en bra kompis.

Tänk på att ni skötare som ännu inte fått plats som träningselever ändå kan vara med på träningsläger på sommaren och övriga lovkurser. Jobba på!

Nu är det bara att hoppa i ridbyxorna och komma till stallet!

Årets Gröna Lund resa blev som vanligt en fulländad succé. Vi var tio instruktörer som träffades på parkeringen utanför Årstahallen för vidare färd mot Stockholm samt en som mötte upp på plats. Eftersom vi var tio stycken så fick vi precis plats i två bilar. Anna Ö slapp köra och kunde andas ut.

Saras vrålåk lastades med Sara som chaufför, Ulrika som bisittare och i baksätet Elvira, Emilie och Karoline. I Anna W:s röda sportkärra åkte Anna W som chaufför, Camilla som bisittare och i baksätet Ida, Lisa och Anna Ö.

Så hoppade vi in i bilarna. Karoline som åkt med Sara förr undervisade oss andra i hur vi skulle gå till väga för att öppna och stänga dörrarna på Saras bil. Till slut kom alla in och samtliga dörrar var stängda. Sara informerade om AC-funktionen i bildörrarnas nederkant och vi kände hur det drog runt fötterna redan innan vi åkt i väg. För ytterligare AC informerade Sara om att man kunde veva ner rutorna. Vi provade och alla rutor fungerade tillfredsställande utom den vid Anna.

Sara tog i vanlig ordning täten. Vi satt mycket bra i hennes Volvo 740 som ännu stånkar på. Visst, det kom lite gliringar från baksätet angående den låga takhöjden som i sin tur berodde på att innertaket rasat ner. Jag upplyste Sara om att det går utmärkt att fästa upp det med häftpistol vilket jag vet av egen erfarenhet.

Efter några minuter var vi ute på E4 mot Stockholm med Annas bil i släptåg. Allt gick enligt planen ända tills vi kom fram till Stockholm och skulle välja fil in i stan. Vi var väl medvetna om att vi skulle mötas av en omfattande ombyggnation och att vi skulle hålla den högra filen.

-Där är högerfilen utropade vi samtidigt som vi passerade den och snart därefter åkte vi in i en tunnel som ledde åt helt fel håll. Felkörningen var ett faktum. Ett annat faktum var att ingen i bilen var överraskad.

På så vis fick vi oss en tripp in i Stockholms centrala delar. Vi tog oss en sightseeing runt gamla stan och sedan centralstationen där vi såg Nordman. Fast ingen av oss hann få upp kameran och ta kort. Sedan såg vi en indian och då hann vi ta kort i stället. Vi fastnade i en korsning och blev omkörda av en arg gubbe i en röd sportbil som gav oss en ful gest med fingret. Vi vinkade glatt tillbaka!

Till slut passerade vi en massa vatten och så kände jag igen cykelvägen där Gabbi körde om alla bilar en gång. Vi var nära! –Usch, vad det luktar båt här, hörde jag Emilie säga från baksätet.  Jag ringde Gabbi och meddelade att vi nästan hittat rätt. Hon stod precis i kö för att köpa inträdesbiljetter. Det tog oss sedan bara lite under en timme att hitta parkering.

Vid Grönan mötte vi Gabbi som gav oss biljetterna. Sedan sprang vi snabbt genom ingången och samtliga försvann ner på toaletten. Allt som vanligt, alltså!

Nu var vi redo att börja åka. Första anhalten blev barnkarusellen där några av oss inte kunde motstå att få rida på de fina hästarna. Allihop satt upp med foten i stigbygeln och satt med rätt tygelfattning och raka i ryggen. Proffs i karusellen!

Efter den inte alltför fartfyllda karusellturen behövde vi hitta något som gav oss mer illamåendekänsla. Vi åkte Vilda musen först. Sara kom över 120 centimetersgränsen trots att hon inte bar högklackat i år. Ta en bild på mina fötter så vi har bevis sa hon. Ungefär halva personalstyrkan bestämde sig för att åka fritt fall. Vi andra som provat det förut bestämde oss f ör att passa jackor och väskor. Efter detta gick i lustiga huset där samtliga lyckades ta sig uppför de konstiga trapporna. Det var bara Lisa som hade uppenbara problem. Så plötsligt kände vi oss väldigt hungriga. Stallfolk äter ju mest hela tiden. Så vi invaderade en restaurang och käkade massor av pizza och pasta. Lisa blev väldigt populär bland killarna i köket fast det pratar vi tyst om för vi vill ju inte att ”Kalle Anka” ska bli svartsjuk.

Eftersom spökhuset låg i direkt anslutning till restaurangen så passade v i på att kika in där. Anna lovade att inte bli så rädd så hon ramlade i trappan i år. Den första halvan av turen gick i lugnets tecken. Vi skrattade mest åt spökena och kände oss rätt så sturska. Sen träffade vi på Frankenstein. En himla lång gubbe med hiskeligt hög panna och den allra läskigaste röst jag nånsin hört. Hela gruppen hamnade i sken med Frankenstein i hälarna hela tiden ropandes med sin raspiga stämma. Vi skrek och sprang och skrattade. Istället för att bara Anna skulle ramla så höll hela hjorden på att falla utför trappan. Tro mig, det var ganska skönt att komma ut ur spökhuset igen.

Nu sprang vi i full fart mot stora berg och dalbanan. Här skulle det fotas. Jag gömde kameran i byxlinningen för man får ju inte ha några lösa föremål. Så fort vi började den första uppstigningen så åkte kameran fram och jag knäppte av några schyssta bildserier. Sara H satt och sjöng för full hals. Det var någon av UPK:s lagsånger. Snart hade samtliga stämt in i sången. Det lät allra bäst i nedförsbackarna!

Efter någon minuts åktur körde tåget in i mål. Vi hoppade ur och sprang direkt och ställde oss i kön igen. Efter ett par åkturer började vi gamlingar att må illa på allvar och var tvungna att sätta oss på en gamlingsbänk för att vila och äta lite godis.

”Ungdomarna” drog vidare till flygande mattan, kvasten och bläckfisken. Vi illamående som blev fler efter varje åktur flyttade med längs bänkraderna och passade väskor och jackor.Sen så köpte vi glass och mer godis.

Lottdags! Vi bara måste vinna vår jättestora chokladask som vi såg i lotteriståndet. Gabbi och jag teamade (spelade ihop) och efter ett par misslyckade försök så fick vi varsin tygko som tröstpresent. Skam den som ger sig. Vi gjorde ett nytt försök och plötsligt stod vi med chokladasken på tvåtusen gram i händerna. Lyckan var gjord och missionen till ända!

Klockan åtta drog sommarkrysset igång. Några av dem som inte mådde så jätteilla ännu valde att åka nån maskin som hette Extreme. Förmodligen för att den gör alla extremt illamående. Vi andra stod kvar nedanför eftersom vi redan mådde illa så det räckte.  Då plötsligt kom en producent av något slag fram till oss och sa att vi måste gruppera oss och hjälpa dem att fylla TV rutan så att det såg ut som om programmet hade mycket publik. Det måste ha synts på oss att vi är bra på att se många ut. Först fick vi stå i en klump med kameran i ryggen. Vi skulle klappa i händerna högt över huvudet och hurra och tjoa så mycket vi bara orkade. Det är vi också bra på. Sedan fick vi flytta oss lite till vänster och tjoa och hojta ännu mera. Jag hoppas ni såg oss på TV:n igår. Vi höll upp våra tygkossor och chokladaskar i luften.

Efter en stunds tjoande så tackade kameramännen oss för hjälpen och drog vidare för att hitta bättre statister. Vår tid i rampljuset var över. Så vi gick och köpte lite mer att äta i stället. Nu började vi bli rätt så trötta. Radiobilarna fick bli avslutande tur och sedan ville även Sara och Elvira vinna en chokladask. Tro det eller inte men efter bara ett enda försök så hörde vi Saras jättevrål! De båda vinnarna höjde chokladasken över huvudena och var märkbart rörda av stunden. Vilket crescendo på en fantastisk afton!

Nu skulle vi bara komma hem. Gabbi skulle få skjuts och bli avsläppt någonstans på södermalm. Så vi bestämde oss för att ta en genväg genom stan. Naturligtvis var det festival av nåt slag och en polis stod och vevade med armarna och tvingade oss att köra åt helt fel håll. På så vis fick vi se det mesta av Stockholm innan vi kom dit vi skulle. Mycket trevlig tur!

-Åk bara rakt fram en bit nu, sa Gabbi innan hon vinkade adjö. Sara trampade gasen i botten och så åkte vi vilse ännu en gång. Annas bil hade vi vid det laget tappat bort för länge sen…

Gänget i Saras bil fick se några fina Stockholmsvyer, bostadsområden och grönområden innan vi till sist hittade en skylt med E4 norr på. Vi åkte ytterligare ett tag för att sedan upptäcka att vi var ungefär där vi började. Det är trevligt med sightseeing men det var ännu trevligare när vi till sist kom ut på E4:an och åt rätt håll dessutom. Färden mot Uppsala kunde ta sin början.

Hej! För ett tag sedan nu så hade jag en häst jag som hette Windstorm. Han var född 1988 hos Olle Gottshalk på gården alldeles bredvid UPK. Som unghäst kom han till en annan gård som heter Jädra och ligger bara några hundra meter från Olles. Där reds han in och tävlades i hoppning av Camilla. De startade upp till 130 cm hoppningar.

När Camilla och Windstorm eller Victor som han alltid kallades hade nått sin topp tillsammans på hoppbanorna var det dags för Victor att börja en ny karriär som dressyrhäst. Det var då han kom till mig.

Victor var en gentleman som kände stor stolthet över sig själv. Han var en hög och pampig häst med mycket massa. Han tyckte om att göra sitt bästa både på tävlingsbanan och under träningspassen. Tillsammans lärde vi oss att göra fina galoppombyten ända ner i varje språng. Vi tävlade upp till Prix S:t Georges i dressyr och hade väldigt roligt tillsammans.

Victor var en fantastisk häst. Han var pigg och rolig att rida, ibland åt det lite väl busiga hållet. Fast vid det här laget borde jag förstås veta att det är precis den typ av hästar som jag alltid väljer.

Victor hade en egenhet som man märkte av när han stod i boxen och sov. Normalt sett så träder en låsmekanism i hästens ben i kraft när hästen står och sover. På så sätt kan hästarna sova utan att ramla ihop. Fast Victors låsmekanism funkade inget vidare. Vi brukade tjuvtitta på honom när han somnade till. Man kunde höra hur han andades djupare och huvudet sjönk sakta neråt. Så plötsligt vek sig benen och han försvann ur sikte med en mjuk duns i halmen.

Sekunden senare kastade han sig alltid upp och tittade sig yrvaket omkring. Undrar om någon såg? Han tyckte allt att det var lite pinsamt att ramla omkull och med lite lätt sårad stolthet så valde han att hålla sig vaken en stund.

Under sommaren det året när Victor var sexton började jag känna av hur han kortade steget och stod emot lite vid ridningen. Naturligtvis kollade jag upp honom och det visade sig att han hade något som heter hovbroskförbening i båda sina framben. Hovbrosken som ska vara mjuka och rörliga för att kunna fånga upp stötarna när hästen rör sig hade blivit hårda.

Under en period så skodde vi honom med PG-beslag, en specialsko som skulle hjälpa honom att bli fri från det onda. Men brosken hade blivit för hårda. Beslutet om hans framtid togs tillsammans med veterinären.

Gentlemannen Victor borstades och gjordes fin inför den sista resan. Max och Rasmus som båda tyckte mycket om att sköta om honom hjälpte mig. Vi badade Victor och flätade hans man precis som vi brukat göra när det var dags för tävling. När han var så fin som han någonsin kunde bli så lastade vi honom och åkte till Ultuna.

Saknaden efter Victor var stor och satt i länge. Fortfarande tänker jag ofta på honom. Victor var en väldigt speciell häst för mig.

Hej! Idag har det pratats om föl på klotterplanket. Föl är underbart söta och roliga att titta på. Här ovanför är det två fölbilder. Det bruna fölet är Sara Grandins egna uppfödning Romance som idag borde vara tre år och förmodligen precis är inriden. Det gula fölet är vår egen Bebben som ni kan läsa mer om här nedan.

Två gånger har vi haft dräktiga ston på ridskolan. Den ena gången var det en hyrd häst vid namn Shadow som bara blev tjockare och tjockare. Vid koll visade hon sig vara dräktig och fick åka hem till uthyraren där hon snart nedkom med ett väldigt fint föl. Uthyraren berättade senare att han försökt betäcka stoet men trott att det misslyckats. Så det fölet fick till slut både papper och en riktigt fin stamtavla.

En annan gång köpte vi ett sto som hette Lady Cokette. Hon var en fin liten welshponny i kategori B. Lady var lite tunn då hon anlände men la så småningom på sig ordentligt. Efter ett tag tyckte vi nog att hon la på sig lite väl mycket i proportion till den mat hon fick. Så det fick bli veterinärkoll och visst var hon dräktig. En dag under våren 1994 föddes Lady’s Miss Take. En mycket söt och liten gul fölunge som snart började kallas ”Bebben”. Det söta fölet nådde aldrig vuxen ålder eftersom hon drabbades av bencystor och sorgen låg tät i stallet den dagen hon försvann.

Dessa två historier är från UPK men jag tror det finns hundratals ridskolor i landet som varit med om samma sak. Att man hyr eller köper en häst som senare visar sig vara dräktig. Det är nog tyvärr den vanligaste anledningen till att det ibland föds föl på ridskolorna. Det som känns trist när ett sto fölar oväntat är att man inte har kunnat förbereda henne på fölningen på rätt sätt med specialutfodringar och så vidare.

Någon annan anledning att föda upp föl på en ridskola som vår finns inte eftersom det är kostsamt att ha en ridskolehäst stående i väntan på fölning och under tiden fölet är litet. Det är kostsamt att föda upp sin egen fölunge till en ridskolehäst också. Hästen får inte börja jobba på ridskolan förrän den är fem år. Om man lite lågt räknar med en kostnad på tretusen i månaden inklusive stallkostnad, veterinärkostnader, hovslagare och utbildning, så har hästen kostat 144 000 kronor den dagen den börjar arbeta.

Däremot så vet jag att det finns några privata ridskolor där ägarna bedriver avel vid sidan om och som använder en del egna uppfödningar i sin verksamhet.

Ett sto går dräktigt i elva månader innan fölet föds. De första fem månaderna brukar det gå ganska bra att rida men det beror förstås på hur dräktigheten fortskrider. Många promenadrider sitt sto i stort sett fram till fölningen. Men att jobba sin häst på slutet går ju förstås inte.

 Att gå igenom en dräktighet, fölning och diande tar hårt på kroppen. Efter fölningen tar det ett bra tag innan kroppen återgått till det normala. Därför bör man inte sätta igång sitt sto för snabbt efter att fölet har kommit. Vissa tycker att man kan börja skritta lite lugnt efter bara några veckor medan andra väntar upp till sex månader.

Ett sto med föl kräver mycket mer foder än en normal häst eftersom hon också ska producera mjölk. Om man tänker rida sitt sto hårt trots att det diar är risken stor att stoet faller ur (magrar) och varken får tillräckligt med mjölk åt fölet eller ork till ridningen.  Själv tycker jag att det klokaste är att låta stoet bara vara mamma så länge det behövs.  Fölet avvänjs oftast när det är mellan fyra och sex månader men det är naturligt för ett föl att dia upp tills det är nio månader.

Om man räknar ihop den tid då stoet är dräktigt och inte kan ridas med den tid hon är mamma åt sitt föl så blir det runt ett års vila för stoet.

Föl och unghästar är precis som små barn. De blir lätt förkylda och febriga. Man kan säga att det är ett sätt för kroppen att bygga upp sitt immunförsvar inför livets prövningar. Unghästarna behöver ha sina förkylningar. Däremot så brukar man råda till att inte blanda fölston, unghästar och rid-/tävlingshästar på grund av att de kan föra över smittor mellan varandra.

Unga hästar måste hanteras av vana hästmänniskor. Annars kan det hända otäcka olyckor. Inte för att unghästar är elaka utan för att de är ystra, leklystna och testar ledarskapet. Det passar inte att olika människor springer in och ut i boxen hos en åring.

Om man är intresserad av avel så kan det vara idé att söka till ett naturbruksgymnasium med inriktning mot avel. Där får man lära sig allt om hur man förbereder stoet, väljer hingst, dräktighetstiden och fölningen. Man får också följa fölen från födseln tills det är dags för fölmönstring och till sist själva inridningen innan försäljning.

Så hur gulligt det än är med föl så är det inte förenligt med ridskoleverksamheten. Vi får drömma om föl och kanske träffa dem också fast i något annat sammanhang.