Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under augusti 2008

Av Ulrika Pernler - 6 augusti 2008 12:40

Hej! Ibland kan hästar vara otroligt lika varandra vid en snabb anblick. Just nu har vi lyckats samla på oss ett gäng bruna hästar med lite vitt i pannan. Där ingår bland annat Nero, Waldemar, Barichello och Muskot. De har naturligtvis olikheter vad det gäller storlek, tecken och exteriör. Men när man tittar snabbt så är det fullt möjligt att blanda ihop dem.

 

I måndags träffade jag en av mina vuxenelever som går på igångsättningskurs denna vecka. Hon berättade glatt hur hon blivit tilldelad Barichello på uppropet. Därefter hade hon irrat runt i stallet en stund och tittat på alla bruna hästar. Kunde hon inte läsa? Tänker väl ni då. Men grejen är att för att göra livet med spännande så hade vi inte satt upp hästarnas namnskyltar efter stallrengöringen. Vi hade dessutom tagit in alla 39 hästarna eftersom stormen var på väg.

 

Så eleven som vi kan kalla för ”Sabina”, irrade runt och försökte bestämma sig. Så tog hon ett beslut och gick in en box och sadlade en brun häst vilken visade sig vara trevlig och snäll att ha att göra med. Ni har väl redan gissat att det var fel häst… Misstaget uppdagades alldeles därefter. Hade ingen märkt något så hade Sabina fått rida en timme på Waldemar vilken var hästen hon hade sadlat. Även fast han inte har gått några riktiga lektioner ännu så är jag säker på att det hade gått bra för han är en jättesnäll och välriden häst.

 

Värre var det den gången vi skulle ha lektion då ridskolan låg borta vid Eke. Det var sommar och vi hade enskilda lektioner precis som nu. Fast det här var i mitten på 80-talet. Mycket är sig likt! Den eleven skulle rida på en stor c-ponny som hette Nasser. Han var fux med bred bläs och en rund och go mage. Speciellt på sommaren! Eleven gick iväg för att göra i ordning sin häst och jag passade på att städa upp lite i stallet under tiden. Så hörde jag hur eleven ledde hästen genom stallgången så jag gick ut på stallplanen för att hjälpa henne att sitta upp.


Där stod hon med Favorit. En mycket liten B-ponny, visserligen fux med bläs men där slutade alla likheter. Favorit var inte ens inriden så det var en bragd av henne att ha lyckats både sadla och tränsa honom. Hon fick byta häst!

 

Ibland kan det bli riktigt skoj. Det hände en gång när vi hade ponnyerna och bröderna Pajas och Sorbits på ridskolan. De var båda vita från födseln och så hade de massor av svarta prickar över bakdelen. Dessa prickar har tyvärr blekts bort med tiden. Pajas var den som kom först till ridskolan och han skolades in och började arbeta. Sorbits kom efter. Han var lite ängsligare under inskolningen och behövde mer tid att vänja sig vid arbetet.

 

En gång skulle Lisa ha lektion. Hon delade ut Pajas till en elev och lektionen kunde börja. Lisa hade hela lektionen från början till slut. Inte förrän det var bara några minuter kvar insåg hon att eleven satt på Sorbits. Hästarna hade hamnat i fel box redan vid intaget eftersom de var så lika. Som tur var så skötte sig Sorbits utmärkt den lektionen men vi retade Lisa länge efter den missen.

 

Vid första anblicken kan hästar vara väldigt lika. Men med tiden lär man sig se skillnaderna både det synliga och i deras personligheter. Bröderna Canon och Dutch kom samtidigt till ridskolan med färja från Gotland. De fick springa i ridhuset den första natten eftersom det var mörkt ute då de kom. Vi tänkte att vi aldrig skulle kunna skilja dem åt. Efter några år när de var inridna och färdiga hade de utvecklats år helt olika håll.

 

Vi tyckte att bröderna Kalle och Figaro såg ut som tvillingar när de kom. Den enda synliga skillnaden var att Kalle hade en vit rand ovanför ena bakhoven. Jag lärde mig att tänka Kalle-kota för att kunna skilja dem åt. De är fortfarande lika men Kalle blev långbent och smäcker medan Figaro blev liten och rund. Idag är de ju också väldigt olika i sina rörelser och sitt temperament.

 

Första gången man kommer in i ett stort stall så kan det se ut som en massa likadana bruna eller vita hästar. Men med tiden så skiljer de sig åt och man kan inte fatta att man tyckte det var så svårt att se skillnad.

Av Ulrika Pernler - 5 augusti 2008 12:23

Hej! Den väntade stormen blåste förbi på sidan av oss. Att en del regn hade fallit kunde vi se på de stora vattenpölarna på ridbanorna. Men något katastrofregn såg vi inte till. Idag har förmodligen de flesta på SMHI tagit semester eller lagt av luren.


Men tack och lov, taket satt kvar på stallet och hästarna var ganska nöjda med att sova inne en natt. I morse när jag kom in i stallet möttes jag av det hemtrevliga mumsandet av femtio tuggande hästmunnar.

 

Det blev en snabb inspektion av hästarna när jag gick genom stallgången och jag vill härmed lägga ut en varning! Om ni ska gå nära Rafael, Monarch, Putte eller Nemo får ni inte ha något vasst på er som sticker ut. Bort med saker som hårspännen, hovkratsar och tandställningar. Hästarna är nämligen så feta och uppblåsta av gräs att jag är rädd att det smäller om de kommer emot något vasst! Rafael har ytterligare ett problem och det är att han inte lyckas vända sig i spiltan utan måste backa ut…

 

Runda sommarhästar är det bästa som finns. De ser så nöjda och mätta ut och det är väl hela meningen med sommaren för en häst!

 

Regent fortsätter falla under dagen. Det blir inte mindre och inte mer. Mina blå katastrofstövlar står redo på trappen tills nästa gång vi får rycka ut. Man vet aldrig när det blir översvämning…


Regn innebär inte bara katastrof och nödutryckningar. Det innebär också ett utmärkt tillfälle att lägga gräsmatta. Vi har ett par plättar här hemma som behöver gräsbeklädas. Det ena är där barnens gamla sandlåda stått och det andra är på baksidan där vi sprängde bort en stor sten i höstas.

 

Gräs kan man så i med små frön eller köpa färdiggrott från en gräsuppfödare. Jag gillar färdigt gräs då man får ett omedelbart resultat.

 

Idag kom Björn hem med bakluckan fylld av gräsplättar skurna i fyrkanter färdiga att slänga ut på marken. Voilá så har man en fotbollsplan! Det fick mig att minnas när vi lade gräs förra gången vilket är över åtta år sen nu. Att den gräsmattan har varit skuren i små fyrkanter går inte att se längre. Den inhyser numer också gäster i form av maskrosor och ett antal andra ogrässorter som jag inte kan namnet på.

 

Den sommaren då vi skulle lägga gräsmatta var det väldigt hett. Det var helt enkelt torka så det stod härliga till. Dessutom hade vi problem med vår nygrävda brunn och fick vara väldigt försiktiga med att använda vatten.

 

Björn och jag låg på knä hela dagarna och lade gräsplättar. På altanen satt två äldre herrar från grannskapet och drack kaffe och talade om hur vi skulle göra. När gräsmattan var på plats var det bara att börja dansa regndans.

 

Tjo vad vi dansade och ändå kom det inte en endaste droppe regn. Förutom en gång då vi satt hos grannarna på andra sidan vägen och tog en fika. (Det fikas en del på landet!) Plötsligt kände jag några droppar vatten på armen och flög upp.

 

–Det regnar, skrek jag, det regnar verkligen! Alla blev glada för vår skull och vi fikade vidare sittande i regnet. Efter en stund ville vi gå hem och se efter om vår gräsmatta börjat växa något av regnet. När vi kom ner till stora vägen gick det en mycket tydlig gräns mellan vått och torrt på asfalten. Naturligtvis hade det inte regnat på vår sida av Jälla…

 

Den kvällen satt vi i vardagsrummet och drömde om böljande gräs och ängar när vi plötsligt fick se något fara förbi fönstret. Björn flög upp och sprang ut lagom för att se våra snustorra gräsvåder flyga iväg för vinden.

 

Den kvällen fick vi efter att ha sprungit ute på åkern och fångat gräs, fästa varje våd med en stor sten i varje hörn. Regnet kom till slut och gräset tog sig trots allt. Med tanke på väderprognosen för den närmsta veckan ska det väl inte bli något problem att få dessa gräsplättar att vilja leva.

 

Med det regn vi får nu så kanske gräset tar ett sista krafttag och växer även i hästhagarna så att de kan få äta det godaste de vet några veckor till.

 

Här har ni en trevlig länk som passar bra när man sitter vid köksbordet och tittar ut över det regntyngda landskapet. Varsågoda! www.youtube.com/watch?v=tWuKdGaN5SE

Av Ulrika Pernler - 4 augusti 2008 18:53

Hej! Mitt på dagen idag hör jag på radion att västra Götaland ska få upp till hundra mm regn och man har gått ut med varning av klass 1. Stackare, tänker jag. Det blir mycket vatten det. Strax efter fyra tar jag mig hem från stallet. Jag hinner hem och sätta på maten på spisen. Då ringer pappa. Stormen har nu vikt av hitåt. Det ryktas om 70 mm regn och även vi ligger nu under en klass 1 varning.

 

Det är inget att fundera över. Jag springer ut på trappen. Vinden har redan friskat i och trädtopparna böjer sig mödosamt i blåsten. Ute på trappen har jag mina ”nödstövlar” . Det är ett par höga, kornblåa 42:or som alltid står redo ifall katastrofen skulle vara framme. Egentligen är mina fötter endast av storlek 39 men ett par stora stövlar ger pondus anser jag.

 

-Man vet aldrig när översvämningen kommer! Tänker jag och klafsar i all hast mot bilen. PET RESCUE är därmed på väg! Man har väl sett programmen om djurräddare på Discovery. De famlar i eld, simmar i strömt vatten och klättrar i milshöga träd för att rädda nödställda djur.

 

Dagens mission ligger tack och lov bara på andra sidan vägen. Jag hinner knappt sätta mig i bilen förrän jag är framme och får stiga ur. Jag har bara sjungit den första versen av Ugglas Trubaduren. Den ena stöveln ramlar av så fort jag lyfter benet ur bilen. Jag stoppar i foten igen och springer på lätta fötter mot stallet. Klafs, klafs, klafs låter stövlarna.

 

Emelie och Gabbi har redan börjat undsätta de nödställda stackars hästarna. De stannar upp när jag kommer i t-shirt, shorts och mina gigantiska blå stövlar.

 

-Hi, I’m from the pet rescue, säger jag på bästa amerikanska vis tagen av stundens allvar. Gabbi och Emelie tittar på varandra. Det verkar inte som om de någonsin ser på Discovery klockan 23.00 på kvällarna.

 

Den första kullen av hästar är snart intagen och vi beger oss mot de bortre sommarhagarna för att rädda fler nödställda djur. Även den andra hagen går utan större besvär. Så är det dags för den största hagen som också ligger längst bort.

 

Mina stövlar kippar och klafsar i bästa räddningstil. Hästarna har hört oss långt innan vi ser dem. De förstår att det är något lurt på gång och springer runt, runt i hagen med höga knälyft.

-Håll ut, vi ska rädda er, ropar jag. Snart är vi framme vid grinden och öppnar gången så att hästarna ska kunna springa ner mot stallet.

 

Som om hästarna skulle bry sig om att det är katastrof på gång. De tänker vara kvar i hagen och busa. Först galopperar de rakt emot oss och sedan tvärvänder de och bockar glatt bortåt. Monark har tagit täten och de andra följer med. Jag ställer mig i närheten av grinden och ger tecken med högerarmen mot grinden. Precis som en polis som dirigerar trafik i en korsning.

 

Nu ska de väl fatta tänker jag. Jodå hästarna galopperar än en gång mot mig. Jag pekar tydligt med armen åt höger. Hästarna springer förbi och ökar farten ytterligare. Skam den som ger sig. Jag pekar mot grinden och viftar lite på armen. Handen pekar med raka fingrar mot grindhålet.

 

Då bestämmer sig hästarna för att det kanske är trevligt i stallet i alla fall. De viker in i gången och springer i full fart mot stallarna. Vi stuvar in de sista hästarna i stallet och torkar svetten från pannan. Vårt räddningsuppdrag är slutfört och stormen kan få komma.

 

Det känns skönt att veta att hästarna är torra och trygga ifall regnet börjar ösa. Då kan i alla fall jag sova gott!

Av Ulrika Pernler - 3 augusti 2008 19:44

Hej! Inom hästsporten finns det många olika grenar. De vanligaste ridgrenarna har jag provat på och känner till rätt så väl. Sen finns det annat inom hästeriet som jag inte kan något alls om. En sådan sak är körning. Körning är en stor gren med många aktiva utövare. Man kan köra med ponnyer och hästar, i enbet och par och mer än så. Man kan tävla med travhästar och så vidare.

 

Körning med häst och vagn kan jag absolut ingenting om. Jag har inte haft det intresset och till stor del beror det på en del otäcka erfarenheter. Min farmor skrämde mig rejält då hon berättade om en fruktansvärd olycka där en vän med familj förolyckats då farmor var liten och man fortfarande använde häst och vagn som transportmedel. Några år senare blev jag själv vittne till en mycket otäck olycka då en häst med vagn råkade i sken vid ett midsommarfirande och sprang rakt in bland folkmassan.

 

Två mycket hästkunniga personer som jag känner har blivit svårt skadade efter att ha kommit i kläm då hästar blivit skrämda vid körning.

 

Körbiten i hästeriet har fått stå åt sidan och jag har inriktat mig på ridningen. Jag tror att det som med allt annat då man hanterar hästar handlar om att man måste lära sig att göra rätt ordentligt från början. Man måste lära sig att sela på rätt och förbereda hästen på rätt sätt. Man måste börja med att öva sig på en väl inkörd och lugn häst med professionell hjälp vid sidan. Jag har inte haft tillgång till detta. Jag hyser stor respekt för körningen och anser att de som tränar och tävlar i körning är mycket kunniga och duktiga.

 

Däremot har jag tagit ”körcertifikat”…

En gång var Gabbi och jag på en fortbildningskurs för instruktörer. I kursen ingick att ta ett körcertifikat. Det vill säga att vi skulle sätta oss i en sulky bakom en travare och köra ett utstakat spår i full fart. Efter halva varvet skulle vi byta plats i sulkyn så att båda fick köra. Kvar på stallplanen stod vår kursledare med tidtagaruret i högsta hugg och klockade oss.

 

Travaren sprang några vändor med övriga deltagare innan det blev vår tur.

–Du börjar, sa Gabbi.

–Aldrig i livet, svarade jag, du börjar och jag är beredd att hoppa ur om det går åt pipan.

Gabbi insåg att det inte var något att diskutera och satte sig i sulkyn och tog tömmarna. Jag slog mig ner bredvid med ena foten lite utanför för att snabbt kunna kasta mig ur och vinka åt Gabbi om hon försvann i fjärran.

 

Gabbi smackade försiktigt och så bar det iväg. Vi rundade stallbyggnaden och körde ner mot en å längs den utstakade vägen. Gabbi såg sammanbiten ut och jag kunde bara föreställa mig mitt eget ansiktsuttryck.

 

Det var då Gabbi fick en idé. Nere vid ån stod en stor ensam Ek och några välvuxna buskar. Snabbt som blixten styrde Gabbi in bakom buskarna och stannade ekipaget. Där satt vi och fnissade nervöst men ändå ganska nöjda över vårt tilltag. Vi hukade oss för säkerhets skull om någon skulle titta ditåt. Travhästen somnade snabbt till.

 

Efter ett antal minuter sa Gabbi –Nu kan vi nog köra tillbaka. Vi bytte snabbt plats i sulkyn och körde ut från buskaget. Det var bara ett hundratal meter till stallbyggnaden. Vi rundade hörnet i bästa travarstil och stannade framför kursledaren.

 

-Wow, bästa tiden hittills, sa kursledaren och höll upp stoppuret. Gabbi och jag nickade nöjt mot varandra och steg ur sulkyn. Nästa par klev i och körde iväg, men det var ingen som slog vår suveräna tid den dagen.

Av Ulrika Pernler - 2 augusti 2008 11:12

Hej! Idag vill jag tala om skillnaden mellan killar och tjejer fast det är utifrån mitt eget perspektiv och jag är väl medveten om att inte alla faller under samma mall. Men jag vill i alla fall dela med mig eftersom jag vet att det är flera därute som har en äkta man, en pappa eller en bror.

 

I drygt tjugo år har jag bott ihop med Björn som likt många andra män uppskattar saker som har en sladd och en kontakt mest av allting. När han fyller år är det inte så svårt att hitta på någonting bra. Jag tar bara en pryl som går att ansluta till en kontakt och så blir han nöjd.

 

Eftersom elektronik är det bästa många killar vet så köper de gärna elsaker även till oss tjejer när vi fyller år. Jag vet att det är fler än jag som fått en mixer, en DVD spelare eller en trådlös telefon i present trots att vi önskar presenter med lite mer känsla. I och för sig kan jag direkt räkna upp två presenter jag fått som inte haft sladd. En skottkärra och en potatispress, så Björn kanske har lite känsla ändå.

 

Björn tar gärna en extra titt i elektronikhörnan när vi är på sopstationen och slänger skräp. Han har faktiskt hittat ett fullt fungerande Nintendo 64-spel med handkontroller som han smugglade med sig. Andra fynd han gjort är en stor golvfläkt som fick alla propparna i hela huset att gå samtidigt. Ett bowlingklot i snygga färger på 25 kilo som jag tvingade honom att åka tillbaka med direkt. En ljusslinga på flera kvadratkilometer som suttit i taket på ett stort köpcentrum. Den gav han till grannen som också gillar fynd.

 

När Björn kom hem med ett upphittat elektronikfynd häromdagen sa vår yngste son –Jaha, nu har pappa varit på soptippen igen!

 

En dag i förra veckan kom Björn hem och berättade att han blivit erbjuden att få en ”vågmaskin” till poolen. En smart sak som gör att man kan ligga och simma motströms även i en inte alltför stor pool. –Tror du inte den är avsedd för lite större pooler än vår? sa jag som å min sida lätt kan bli lite skeptisk. Men med tanke på att vi har en liten rund ovan markpool på endast 13 000 liter vatten var den första bilden som kom upp i mitt huvud vår pool med en gigantisk vattenvirvel där våra två barn sögs runt på kanterna, ungefär som när man spolar i en toalett. Jag såg också de 13 000 litrarna vatten som vi under mycket möda pumpat ifrån vår brunn försvinna ut över gräsmattan och rinna ner i marken.

 

Till en sådan pool som vi har skulle det räcka att stå och blåsa med en hårfön, tänkte jag men sa inget eftersom jag vet att Björn inte kan motstå en maskin och speciellt inte om den är gratis! -Jag får den mot att jag hämtar den, sa Björn glatt och satt sig i bilen för att hämta sin alldeles egen vågmaskin. Hur många killar har ägt en sådan! Björn var borta en bra stund men vid tretiden kunde jag höra bilen rulla in på grusplanen framför huset.

 

Björn klev ur bilen med ett lätt ledbrutet uttryck. –Den var lite större än jag hade tänkt mig, sa han och gick bak för att öppna bilens baklucka. Han böjde sig framåt och sträckte sig in i bilen. Jag hörde en tung suck och ut ur bagageutrymmet kom något som mest liknade en jetmotor till en jumbojet. Björn stånkade och tog några staplande steg ut på gräset innan han med stor möda lade ner sin alldeles egen vågmaskin på gräsmattan.

 

Det var en stor gedigen järnklump som låg där. Jag gick fram för att titta lite närmare på den men kunde snart konstatera att jag inte hade en aning om vad som var upp eller ner eller något annat över huvud taget. -Har den ingen sladd? Sa jag. Björn kollade runt. –Nej, den saknas visst, sa Björn. Jag tror det ska vara några rör också men jag är inte säker. Den är nog lite stor för vår pool… och den var tung, riktigt tung.

 

Björn försvann in i vårt garage för att hämta en våg som han brukar använda för att väga in sönernas Gokartar med. Han lade vågen på marken och tog ännu ett krafttag med sin alldeles egen vågmaskin. Han lyfte upp den på vågen med ett stort stön. Vågen knarrade och vågskivan snurrade. Så stannade den på 89 kilo.

 

 –Wow, 89 kilo. Jag bar den alldeles själv, sa han med stolthet i rösten. Han tittade på sin alldeles egna vågmaskin och sa –Jag undrar var sladden ska sitta.

 

Som alla förstår så kan vi inte montera Björns alldeles egna vågmaskin då det skulle orsaka ett poolhaveri av större omfattning än man kan föreställa sig. Så om det är någon som önskar sig en vågmaskin så vet jag var det finns en. Den saknar dock några rör och en sladd.

 

Avslutningvis och undantagsvis: Det finns ändå rätt så många killar som rider och som uppskattar de äkta hästkrafterna trots att det saknas en sladd och en kontakt i bakänden. Det måste vara undantaget som bekräftar regeln.

Av Ulrika Pernler - 1 augusti 2008 10:51

Hej! För tretusen år sedan föddes den första vita hästen - och det är från denna enda anfader som alla vita hästar stammar. På medeltiden var de vita hästarna avsedda för kungen och i gamla sagor ser man ofta kungar och trollkarlar på den vita hästens rygg. Så långt är allt vackert och gudomligt med den vita hästen och man kan nästan höra änglarna spela harpa i bakgrunden.

 

Det är då verkligheten kommer in! Nu för tiden drösar världen över av vita hästar. Den muterade genen har spridit sig ohämmat som ett elakt virus och vita hästar återfinns i alla format. Små som hundar till stora som höghus. Det är inte längre kungligt att äga en vit häst utan mer ett aldrig sinande samtalsämne om hur man egentligen ska hålla sin vita häst vit.

 

För ett tag sedan trillade jag själv dit. Jag köpte en blyertsgrå häst med vetskapen om att varje hårfällning framöver skulle leda till ett allt vitare resultat. Den första julen var det några snälla elever som gav mig en flaska med ett illblått schampo avsett för vita hästar. Jag tackade så mycket och ställde flaskan på hyllan. Eleverna visste förmodligen något som jag ännu inte hade insett. Idag är flaskan med blått schampo slut sedan länge. Den blev tillsammans med ryktstenen och potatismjölet min bästa vän i kampen mot gula fläckar.

 

Av vänner i stallet som också råkat köpa sig en skimmel så får jag goda råd om bra schampon. Dessa är alltid illgröna, illblåa eller någon annan stickig färg. Jag antar att de inte är det minsta miljövänliga. Jag lyssnar och lär och prövar olika metoder.

 

Häromdagen bad jag min syster att inhandla några fler ryktstenar. Dels för att Ronaldhino hade ätit upp halva den som jag hade och dels för att hans hals på den senaste tiden tappat oroväckande mycket av sin gråa färg vilket gör att det gula börjat ta överhanden. Här kommer det att gå åt ryktstenar! Tänkte jag.

 

Gabbi ringde exalterad efter besöket på affären. Naturligtvis hade hon träffat på ännu en expert på skimmelområdet i butiken. Förutom två nya ryktstenar hade hon fått med sig någon sorts torrschampo som bokstavligt talat skulle trolla bort gula fläckar. Jag jublade och kunde knappt bärga mig förrän jag fått prova den nya sprayen.

 

En sak har jag märkt att alla vi skimmelägare har gemensamt. När man har en skimmel så blir man i det närmsta besatt av att hitta bra metoder för att hålla sin häst vit. Ronaldhino är helt obekymrad om att han orsakar så mycket huvudbry. Han går ut i hagen och rullar sig i en gyttjepöl eller så låter han huvudet vila varmt och skönt i någon bajshög i boxen.

 

Tänk så mycket lättare allt hade varit om kungarna på medeltiden hade tagit en helt vanlig brun häst till sin och förklarat den gudomlig. Vad tänkte dom på egentligen?

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9
10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29
30
31
<<< Augusti 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards