Hej! Idag tänkte jag skriva lite om hovar och skor. Att sköta om hästens hovar är lika viktigt som att ge den bra foder och ha rätt utrustning. Vill man att ens häst ska få ett långt och friskt liv kan man inte spara in på något av ovanstående.

 

Eftersom hästens hovar växer och slits måste de verkas var fjärde till var åttonde vecka året runt, hela livet. Det är hovslagarens jobb. Hovslagaren är den person som sköter om hästens hovar. Det är ett väldigt svårt jobb och hovslagarens arbete är långsiktigt. En bra hovslagare har en plan för varje enskild häst.

 

En skoning kostar mellan 800 och 1000 kronor per gång. Detta är en utgift som måste ligga med i budgeten för hästägandet. På Uppsala Ponnyklubb har vi femtio hästar i stallet vara varav fyrtio är ridskolehästar. Att det blir många verkningar och skoningar per år är lätt att räkna ut. Därför kommer vår ”alldeles egen” hovslagare Tina varje tisdag för att ta hand om runt fem-sex av våra hästar. Varje häst på ridskolan går efter sin egen skoperiod. Beroende på hovarnas kvalitet och tillväxt så växlar skoperioderna mellan cirka fyra och åtta veckor.

 

Hästens hovar kan kännas hårda att ta på och att hålla i, men de är väldigt känsliga. Inuti hoven finns en fantastisk konstruktion med leder, senor och vävnader som helt är anpassat för att orka bära hästens tyngd, inte bara i stillsam skritt utan också vid hoppning och snabba galopper.

 

Om man slarvar med verkningar och skoning så kan det snabbt få katastrofala följder. Om hoven får växa utan att verkas så kommer hela benställningen att ändras det ger inte bara belastningsskador på skelettet utan också på senor och ligament. Hovarna blir skeva och hovsprickor kan bildas. Hästen kan också drabbas av röta och sönderfall i hovarna.

 

Många hästar har också av naturen små avvikelser i hovarnas form, benställningar och vinklar. Det är något som en duktig hovslagare ofta kan se till att hästen inte behöver lida av.

 

De flesta hästar som rids behöver ha skor för att slippa bli ömfotade vid arbete på olika underlag. Små ponnyer och vissa ”kallblodsraser” klarar sig ofta bra helt utan skor. Men det beror också på hovarnas kvalitet och arbetets art. Ridskolans hästar är skodda på framhovarna där den största belastningen vid ridning ligger.

 

Att ridskolehästarna går oskodda i bak har flera olika orsaker. Dels vill vi ha våra hästar ute i stora flockar i hagarna. När hästar är ute tillsammans så ingår det att de gör upp om rang, leker hårdhänt (på hästars naturliga vis), springer och rastar av sig. Då flera hästar vistas tillsammans i hagen så uppstår också risken att de ska sparka varandra vilket inte är något konstigt utan ingår i hästens naturliga beteende.

 

Även under ridning i ridhus kan det uppkomma situationer där hästar sparkar efter varandra. Till exempel om någon rider upp för nära bakom en annan häst som blir skrämd. Den naturliga reaktionen för en häst är då att försvara sig det vill säga sparka. Vid ett sådant olyckligt tillfälle kan både häst och ryttare skada sig.

 

Genom att ha hästarna oskodda i bak så slipper vi fula sparkskador på våra hästar. En spark från en oskodd hov ger nästan aldrig några men i form av infekterade sår utan blir på sin höjd en ”lårkaka” eller svullnad.

 

Jag har varit med om flera otäcka sparkskador från skodda hästar. Det värsta är när en broddad (hakar som används vintertid mot halka)häst sparkar en annan då blir det ofta väldigt infekterade och allvarliga sår. En bra rekommendation är att man aldrig släpper ihop broddade hästar i hagen.

 

Detsamma gäller faktiskt om en människa skulle bli sparkad av en oskodd respektive en skodd hästhov. Man klarar sig ofta med ett rejält ömt blåmärke.

 

Eftersom våra hästar rids på bra underlag dagligen så klarar sig också bakhovarna bra utan skor. I några enstaka fall ofta av medicinsk orsak så har vi behövt sko hästar i bak och detta har varit tillfälligt.

 

Min erfarenhet är att hästar oftast klarar sig bra utan bakskor men att framhovarna är mycket känsligare för barfotagång.

En häst som går barfota och rids mycket på exempelvis hårda grusvägar eller steniga stigar, blir snabbt ömfotad. Det märker man på att hästen undviker att gå underlag där det är hårt. Kanske försöker den balansera på dikesrenen istället för att gå på grusvägen - eller så kan den vägra att gå framåt överhuvudtaget! Om du låter den fortsätta att gå oskodd utan skor så blir den så småningom halt.

 

Ibland får hästar hovproblem av olika yttre omständigheter. En häst som trampar på något hårt, exempelvis en sten, kan få blödningar i sulan eller få en hovböld. Om hästen får en hovböld blir den halt på bara några timmar. Den har väldigt ont och står i princip på tre ben i boxen eller ute i hagen.
 
En hovböld måste tas om hand av en hovslagare eller en veterinär. Han eller hon gör ett litet hål i hoven, så att varet kan rinna ut, och då lättar trycket. Det brukar ta ett tag innan hovbölden är utläkt, men oftast kan man rida hästen väldigt lugnt under tiden.
 
Hästar kan också få broblem med torra hovar, sprickor och röta. Det är sådant som en duktig hovslagare är utbildad för att kunna hjälpa till att få bukt med.

 

Man kan göra en del saker själv också för att försäkra sig om att hästen inte får hovproblem. Att kolla skorna varje dag till exempel så att inga sömmar (spikar) har lossnat och att inte skorna sitter löst eller har trampats snett. Genom att ringa hovslagaren i tid så kan man undvika att hästen blir halt av att skorna inte sitter som de ska.

 

Som hästägare så kan man också förbereda och vänja hästen vid att få hovarna lyfta och omskötta. En del hästar tycker det är otäckt när hovslagaren spikar på skorna och det kan man enkelt öva på genom att ta en hammare och öva lite varje dag.

 

Man kan som hästägare lära sig att ta av lösa skor, ta bort spretande sömmar eller putsa till en trasig hovkant i väntan på att hovslagaren kan komma.

 

Avslutningsvis; man kan aldrig spara in pengar på hästens omvårdnad. Har man häst så måste alla utgifter rymmas inom budgeten. Annars går det förr eller senare ut över hästens hälsa.

Hej! På söndag är det Skogsbärsdressyr på ridskolan. Vi har lagt till flera nya program att välja på vilket ska bli kul men naturligtvis kräver en ordningsam domare med bra hjärnkapacitet. Men eftersom det är Sara som ska döma så blir det nog inga problem med det.

 

Nu tänkte jag ge några råd till alla er 50 stycken som ska vara med!

 

Man kan göra både inridning och utridning i programmet på flera minnesvärda sätt. En gång var jag i Storvreta och tävlade. Ryttaren som var före mig höll precis på att rida runt utanför banan när hon fick startsignal. Hästen blev livrädd för visselpipan och bockade till så att ryttaren flög rätt ner i gruset. Eftersom man bara hade sextio sekunder på sig att påbörja programmet så började ryttaren jaga sin häst till fots runt banan. Det var skoj tyckte hästen som sprang med svansen i vädret. Men ryttaren var snabb, hon han ifatt hästen, svingade sig upp i sadeln och han in på banan i tid!

 

Jag har själv gjort en snygg inridning en gång. Det var naturligtvis på Picador. Vi fick startsignal och red in på medellinjen i galopp. Plötsligt fick Picador syn på min pappa som stod på läktaren och filmade. Varvid han tvärvände och sprang ut från banan. Det var ett synnerligen kort program…

 

En gång satt jag och dömde klubbtävling. Hästen som var på banan hade en riktigt busig dag och han hade hittat på både det ena och det andra. Men ryttaren var envis och de hade genomfört hela programmet och bara den sista uppridningen på medellinjen återstod. Ekipaget gjorde halt framför domarbordet men precis när ryttaren släppte ned armen för att hälsa tvärvände hästen och drog i en snygg bockserie ut från banan. Ryttaren satt kvar hela medellinjen och precis när de kom utanför staketen så flög hon i en vid båge och landande på mage i spånet.

 

Detta var tre mycket minnesvärda inledningar och avslutningar. Vill man inte vara så minnesvärd så kan man bara rida upp på medellinjen och hälsa precis som det står i programmet.

 

Att rida snygga vägar är också viktigt för att få bra poäng. Man ska rida ut i alla hörn och använda bokstavsmarkeringarna som sitter på väggarna när man rider vägar och volter.

 

Men även ridvägarna går att göra minnesvärda. Förr i tiden så markerade man alltid bokstäverna och medellinjen med ljust spån i manegen. Det gjorde att botten var mörk med vita streck här och där. Det fanns knappt någon häst som inte reagerade över det där spånet men eftersom det var angivet i TR så var man tvungen att ha det.

 

En gång skulle jag starta med en unghäst jag hade. Han hade ett mycket passande namn, Tornade. Vi skulle genomföra ett program i ett ridhus utanför Knivsta. Tornade klev in i ridhuset och stannade för att stirra på alla de vita strecken. Så blåste domaren och det var bara att börja… Jag red upp på medellinjen och redan innan jag kom fram till platsen för den första halten hade Tornado tagit ett jättesprång över den första markeringen. Så fortsatte det, hela programmet. Tornado hoppade över alla spånmarketringarna med rejäla ansatser och jag höll i manen. Hade jag vetat det hade jag haft kortare läder för en bättre lätt sist…

 

Att använda staketen som hinder är inte heller någon bra idé när man rider dressyr. Fast det är inte helt ovanligt att någon liten ponny tar sats och hoppar ut från banan…

 

Det bästa är om man försöker rida som det står i programmet. Då blir det lättare för domaren att döma också.

Till sist: LE ALLTID MOT DOMAREN. Varje gång du passerar domarbordet bör du vända på huvudet och le stort mot domaren. Är det så jobbigt att rida så att du nästan kräks eller håller på att svimma har du förmodligen redan ett stelnat grin på läpparna. Gör i så fall en sista ansträngning för att vända mungiporna uppåt.

En del använder läppstift för att leendet ska göra sig bättre. Men var för all del lite försiktigt med sminket. Det fick en välspacklad ryttare erfara en gång vid prisutdelingen. Jag stod bredvid och hörde domaren säga; Det gick ju bra trots att du ser ut som en påskkäring...

 

Ja, nog med råd. Jag vet att alla kommer att göra sitt bästa som vanligt! Lycka till!

Förra veckan fick Winston en liten släng av magknip igen. Det blev till att lasta och åka till veterinärhögskolan. Winston blev satt på dropp och fick vara kvar ett par dagar för utredning.

 

Samma morgon hade Gabbi varit i Brantshammar och tävlat så Winston var blank och fin och knoppad dagen till ära. Det typiska var att Gabbi och jag hade suttit i bilen på vägen från tävlingen och sagt att han verkade så och frisk och välmående igen. Så när vi kom hem till stallet hann vi bara lasta ur innan vi såg att han var dålig.

 

Under de sista månaderna sedan ”den stora koliken” har Gabbi varit en riktig ”dutthästägare”. Det är en sådan där som springer omkring som en vettvilling och stoppar i olika konstiga saker i hästens mat.

 

Gabbi har fixat och donat med betfor fyra gånger om dagen. Så har hon kokat små linfrön i köket och gett avkoket till sin häst. Det har resulterat att alla våra foderhinkar nu för tiden är täckta av ett segt genomskinligt slem. De små linfröna fastnar också överallt och första gången vi såg Winston med pälsen full av små linfrön trodde vi att han var invaderad av fästingar. Blä!

 

Men icke då, Winston fick kolik en gång till. Som tur var gav det sig snabbt och efter ett par dagar fick han komma hem till oss igen med nya restriktioner i dieten. Nu skulle vi ge honom paraffinolja också.

 

Paraffinolja köper man i femlitersdunkar. En dunk kostar på apoteket cirka 500 kronor. Vi räknade snabbt ut att Winston som inte är någon liten herre skulle klämma i sig cirka två dunkar per månad. En liten nätt summa om en tusenlapp i nya hästutgifter alltså! Men Gabbi som är smart satte sig för att ringa runt och hitta paraffinolja någon annanstans. Efter lite jagande så hade hon lyckats pressa den nya utgiften till cirka 400 per månad. Som hittat!

 

Det är här Anna Skipper kommer in! Ingen har väl missat ”Du är vad du äter ”och den mysiga programledaren som tvingar folk att gå tarmgång och äta konstiga bönor och linser. Nu är det så att jag har kunnat börja dra tydliga paralleller mellan Anna Skipper och Gabbi.

 

Gabbi ska enligt veterinärens ordination kontrollera Winstons bajs noggrant dagligen. Jag vet att hästbajs heter träck men det är mycket skojigare att säga bajs!

 

Gabbi ska således kolla bajset varje dag. Är bollarna glansiga och fina så är det lagom med olja. Är de torra och tråkiga så pytsar hon bara i lite mer av den billiga oljan. Bara hon inte börjar springa runt och kolla i de andra hästarnas boxar också. Snacka om Anna Skipper!

 

Jag vill bara säga att om ni elever och andra medlemmar i stallet ser Gabbi stå med näsan nästan nere i någon bajshög så gör hon bara sitt jobb!

Hej! Ännu en helg är till ända. Peperoni tar sitt arbete som sällskapshäst och lekfarbror till Viking på största allvar. Han trivs utmärkt i den stora hagen med massor av gräs där han tillbringar dagarna tillsammans med Viking. Vid utsläppet igår sprang de båda hästarna så grästuvorna yrde och lilla Peperoni med den stora magen hade inga problem att hålla jämna steg med sin nya kompis. Livet som riskolehäst känns för tillfället fjärran!

 

Under veckan kommer alla ni som rider på ridskolan att få hem ett brev om anmälan till vårterminen. Om någon trots allt skulle bli utan brev så får ni omgående höra av er till oss så vi får kolla av adressen och kan skicka ett nytt brev. Maila i så fall till upk@telia.com eller ring till kontoret 018 31 71 03, där finns telefonsvarare så man kan alltid lämna ett meddelande.

 

Över julen brukar vi jobba så det brinner i knutarna för att hinna pussla ihop alla grupper till vårterminen. Det är få veckor och därmed kort om tid att få ihop pusslet. Därför är vi så tacksamma om vi får in era önskemål om ändringar av tider och dylikt så snart som möjligt men senast den 30 november. Lämna dessa önskemål via vår mail upk@telia.com eller på telefon 018 31 71 03 så hamnar de på rätt ställe. (Vänligen inte muntligen till din instruktör, det är så lätt att tappa bort i alla andra tankar.)

 

Klubbtävlingarna har kommit igång. Blåbär- och Lingon hoppningen var först ut förra helgen och nästa helg är det Skogsbären som rider sina dressyrprogram. Sedan kommer klubbhoppningar och klubbdressyrer. Alla privatryttare är förstås också välkomna! För den som vill öva sig i konsten att vara tävlingsfunktionär är detta ett ypperligt tillfälle att komma och göra prao!

 

Klubbmästerskapen rids den 9 november. Det blir dressyr på förmiddagen och efter det hoppning. Dressyren rids i LB:1, LA;1 eller MSVB:1 och hoppningen i LC, LB eller LA.

 

Alla regler för klubbtävlingar och KM ligger på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se .

Hej! Våren 1980. På den lilla Ridskolan bakom vårat hus i Bergsbrunna blåste förändringens vindar. Färgburkarna och brädorna var framme. Poyo skulle målas om och Cowboy stod beredd för sin benförlängning.

 

Endast tre hästar stod på ridskolan så det behövdes lite förnyelse för att hålla kvar elevernas intresse. Alla hjälptes åt där på baksidan av huset. Vi började med restaureringen av Poyo. Hela vintern hade hans rygg täkts med ett tjockt lager av snö och det hade inte blivit så värst många ridturer. Han skulle dagen till ära gå från skäck till snyggt grå med bläs och ny man och svans.

 

Eftersom Poyo också hade haft visst besvär med att hålla hullet på sin trädstocksmage så passade vi på att förstärka honom med brädor runtom. På det viset gick han upp ungefär femtio kilo i vikt vilket min pappa fick erfara när vi senare bad honom om hjälp att bära ut hästen på gräsmattan.

 

Vi snickrade och målade och till slut stod en helt ny häst framför oss. Alla var nöjda med resultatet. Medan Poyo torkade övergick vi till cowboys benförlängning.

 

Cowboy, vår minsta ponny var urvuxen och ridskolan behövde en större häst. Lite gamla plankor från pappas altanbygge och några riktigt långa spikar skulle ordna biffen. Vi lade omkull Cowboy på marken och gjorde lite ungefärliga mätningar.

 

Så tog jag fram sågen. Att jag veckan innan hade sågat mig ovanför ena knäet vid ett hemligt bygge i garaget hindrade mig inte från att försöka igen. Jag var på den tiden en riktig hemmasnickrare och hade både tejpat igen såret på knäet och varit på sjukhuset och plockat ut en stor träflisa ur ögat. Klar för ett nytt sågförsök alltså!

 

Till benen hade vi valt ut några riktigt kraftiga plankor och när vi ändå skulle göra benförlängningen tyckte vi att det var lika bra att ta i ordentligt. Vi mätte upp en brädbit och la på någon decimeter till. Så sågade vi. Alla turades om för det är jobbigt att såga i tjocka brädor.

 

När den första biten föll till marken så tog någon tag i att spika dit den på Cowboys redan existerande benstumpar. Vi spikade och sågade och spikade igen. De långa hästbenen blev inte så värst stadiga så vi fick spika på en del tvärslåar också. Mycket spikar blev det men till slut verkade det som att benen satt där de skulle.

 

Det var dags att skåda resultatet. Vi fick göra en stor gemensam insats för att resa den ”färdigopererade” hästen till stående igen. Det är alltid den riskablaste delen av en operation! Med något som liknar det man kan se när midsommarstången skall resas upp så kom också Cowboy på benen. Wow! Han hade verkligen blivit hög!

 

Cowboy kånkades tillbaka till sin spilta i stallet för att ta igen sig efter en jobbig förmiddag. Poyo som hade stått ute i solen hade torkat sådär lagom. Ni vet hur det är när något är nymålat. Man bara måste gå fram och prova med fingret och vips så har man färg på halva handen. Vi var redan så fulla av färg och spån och revor så vi kånkade tillbaka även honom till sin plats i stallet.

 

Så där ja! Hästarna i stallet var så gott som nya och terminen kunde ta sin början.

Tänk vilken medlemsinsats!

Köra huvudet i sanden har man ju hört talas om. Gracie stack huvudet i ett träd. Foto: ALL OVER PRESS  

Hästen Gracie fastnade - i ett träd 

Nej, det var visst inget spännande - bara ett helt vanligt träd. Det upptäckte hästen Gracie för sent och fastnade med huvudet i stammen. Dramat slutade med att hon fick skäras loss med motorsåg.

 

Det var när Jason Harschberger hörde konstiga ljud från sin häst Gracie som han möttes av den bisarra synen. På en kulle bakom hans hus i West Virginia hade Gracie kört in huvudet i en stor trädstam - och fastnat. Jason såg ingen annan utväg än att offra trädet och lyckades till sist skära loss Gracie med en motorsåg. Förutom några småsår klarade sig Gracie från skador. Hon har nu återförenats med sin ägare - och har troligtvis lärt sig en läxa för livet.

Ovanstående artikel fanns idag att läsa på www.expressen.se under temat husdjur. Jag fick tipset av min mycket uppmärksamma kusin som alltid värnar om djurens bästa.  Däremot vet jag inte om Expressens husdjurssida värnar om djurens bästa eller om det bara är en sida för lyteskomik. Rolig är den i alla fall. Fast det är ju min personliga åsikt!

Jag fick ett mail från Maria också som hade hittat ett intressant inlägg om dressyr på http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm . Jag läste det, skrattade och insåg att jag lärde mig mycket om dressyr på de raderna.

Dressyrens fikonspråk

Jag är nu efter redo, efter långa och ingående studier av dressyrtävlingar, att försöka mig på att förklara några av alla de ord på olika rörelser som hästen och dess ryttare förväntas utföra under tävling.

 

Halt skall uttalas "hallt" och har ingenting med, det i svenskan så vanliga, ordet för ett glatt underlag att göra.  I lägre klasser så betyder det att häst och ryttare skall stå absolut stilla i typ 7 sekunder. Hästen skall stå på alla 4 benen, om nu inte hästen är halt, men då blandar vi in en tredje betydelse av samma ord, och kommer att därmed att komplicera detta väl mycket... I högre klasser inom dressyren betyder ordet förmodligen något helt annat, som jag inte känner till, eftersom hästarna kan steppa runt halva banan men ändå anses godkända i momentet "halt".

 

Skänkelvikning är ett fullständigt obegripligt ord. Betydelsen av ordet är att hästen korsar benen och går i sidled över banan, så långt är jag med... men ordet, hur i herrans namn skall man kunna tolka det? En skänkel är något obegripligt i sig som har med ryttarens ben att göra, och för att ytterligare komplicera det hela så skall hästen vara rak i en skänkelvikning. Att vika är att böja något mycket? Snacka om fikonspråk.

 

Serpentiner används normalt på barnkalas, och består av papper som är rullat till en rulle. När man drar ut den så blir det till en lång pappersskruv. Skruv är dock inte rätt benämning på de vågrörelser över banan som rörelsen faktiskt innebär, utan det heter serpentin.

 

Volt är återigen ett väldigt svårtytt ord med många betydelser där ingen känd betydelse tycks passa in på hur rörelsen ser ut på en dressyrbana... Rätt ord i sammanhanget borde ha varit "cirkel" med olika stor diameter. Volt är antingen en benämning på en strömstyrka eller när någon snurrar runt i luften. En sådan volt hade varit riktigt häftigt att se på dressyrbanan, men cirklar är väl sådär kul...

 

Bakdelsvändning är precis tvärtemot vad det låter. Bakdelen står i princip stilla medan framdelen på hästen vänds runt i en halvcirkel.  Rätt ord borde alltså i själva verket vara framdelsvändning för att beskriva rörelsen på bästa sätt. Bakdelsvändning skulle även kunna passa bra i sängen vid vissa aktiviteter, men det lämnar jag åt er att fundera vidare över.

 

Som ni säkert har märkt (efter att ha läst så här långt) så är ingenting på en dressyrtävling vad det låter som att det skulle vara. Jag tror helt enkelt att det hela är komplott för att försvåra för utomstående att förstå vad det hela handlar om. Det man inte förstår blir ju så mycket mer spännande och komplicerat.

 

Jag vet inte vad hästfolket skall ta sig till nu när jag avslöjar vad deras mystiska namn på olika rörelser egentligen betyder, mitt förslag är att man börjar skriva alla dressyrprotokoll på rövarspråket...

 

Det finns fler roliga inlägg på den dagboken vill jag lova.

Tack till uppmärksamma bekanta för tipsen! Tur att man kan ”sno” andras inlägg när man är för sjuk för att hitta på något eget… Fast det får väl gå under gratisreklam!

Hej! Efter ett hemskt dygn med diverse olika symptom nedbäddad i soffan och utom medvetande är jag nu tillbaka i livet och på bloggen.  Jag vill börja dagens inlägg med en kontaktannons:

Hej! om Anna Ö eller någon annan läser det här så har vi en Carola som gärna tar skumbanans plats eller om någon annan är sugen på att bli hamsterägare? Carola är en mycket alert och levnadsglad hamster, en riktig trotjänare. men hon kände helt enkelt att personkemin till mattarna Anna och Malin inte riktigt stämde, till vår stora besvikelse. Därför söker Carola nu en ny familj! Intresserad? Ta kontakt med Anna.W i stallet

av Anna och Malin den 13 oktober 2008 kl 20:22 

Om jag inte missminner mig så är Carola en riktig hamsterdiva med bur i bästa lyxutförande med hjul och gångar och rör.  Att hon kräver det hör man ju inte minst på namnet. Jag vill också minnas att Carolas två mattar införskaffade det lilla livet som födelsedagspresent åt en vän vilket sedermera slutade med att de två presentgivarna själva blev hamsterägare… Så kan det gå!

Jag och mina syskon har själva en gång gjort samma misstag med en kattunge vilken vi döpte till Bosse (det visade sig senare att det var en honkatt). På så vis blev familjen med katt vilket min mamma inte uppskattade.  

Så var försiktiga med levande presenter. En ful vas eller en tråkig bok kan man alltid stoppa undan i något skåp. Däremot ska man vara försiktig med att ge vidare misslyckade presenter för rätt som det är råkar man ge tillbaka något till den man fått det av… 

Vidare har vi fått hem en ny stor häst på prov. Hans namn är Viking och han har fått sällskap i isoleringsstallet av ingen mindre än Peperoni.  

Viking och Peperoni har idag kollat runt i hagen och lärt känna varandra. Så långt är allt väl och lilla Peperoni som aldrig agerat lekfarbror förut har funnit sig väl i sin nya roll. 

Viking är en 6-årig valack, ganska hög med sina 167 centimeter i manken, burn förstås men dock utan stjärn, möjligtvis har han några vita strån i pannan. Man vill ju inte bli för tjatig… 

Hur det utvecklar sig med viking får ni följa här på bloggen. Nu väntar några veckors liv på isoleringen med Peperoni och under tiden sköts han om och rids av personalen. Tycker vi att han fungerar bra blir det veterinärbesiktning och inflytt i stora stallet.  

Här nedan får ni se en bild på honom. Sedan kan ni ju alltid titta in genom fönstret i isoleringstallet. Det brukar vara ganska många näsavtryck på rutorna där när vi fått hem nya hästar.

Hej! Det har hänt en sak i stallet som har rönt stor uppståndelse. En del av hästarna har nämligen fått en röd prick på sina foderkort. En liten rund självhäftande röd prick!

 

Jag har fått frågan tusen gånger under helgen. Vad betyder den röda pricken?

 

Har den hästen blivit elak? Frågade någon. Elak? Svarade jag frågande men fick snabbt förklarat för mig att en ridskola i staden använde röda prick markeringar på sina mer svårhanterade hästar.

 

Så nu känner jag att jag måste ta tag i att förklara detta med de röda prickarna! Så här på hösten byter hästarna sin sommar- hårrem (päls) mot en lite mer fluffig vinter- hårrem.. Det kan vara en jobbig omställning för kroppen att både släppa en massa hårstrån och samtidigt tillverka en massa nya och längre.

 

Därför ger vi hästarna foderjäst som innehåller B-vitamin. Det hjälper hästarna med omställningen och får dem att känna sig piggare. Några hästar som inte tycker om att äta jästen får sin B-vitamin i flytande form i stället.

 

För att personalen på ett enkelt sätt skulle se vilka hästar som ska utfodras med jästen så uppfann vi systemet med prickarna. Enkelt och överskådligt tyckte vi.

 

Erica köpte de röda prickarna i fredags på AGE som är en firma som säljer kontorsmaterial och prickar av allehanda färger.

 

Rött syns bra, tänkte Erica och tog ett paket med illröda prickar. Hon kände sig nöjd när hon gick till kassan för att betala utan en tanke på vilken förvirring hon just var på väg att skapa för våra elever.

 

Väl hemma pysslade hon en stund med att fästa de röda prickarna på de foderkort vars ägare var i behov av en extra vitaminkick. Snyggt! Tänkte hon innan hon gick hem.

 

Klockan halvtre kom de första eleverna och sedan var frågestormen igång.

 

Här kommer en förkortad version av svaret: Den röda pricken betyder foderjäst till denna häst. Och nej, hästarna har inte blivit elaka utan är precis lika snälla, runda och fluffiga som vanligt. Måste säga ändå att det känns tryggt att vi har så uppmärksamma elever!

 

Nästa år får det bli ljusblå prickar till alla jästhästar och kanske några rosa till de få ston vi har…