Hej! När min mamma var liten red hon vid dåvarande Akademistallet uppe på S1. Ryttmästaren som höll i undervisningen var förstås militär och väldigt sträng. På den tiden fick min mamma spara sina pengar tills hon fick råd att lösa en ridbiljett. Ridbiljetten bytte man sedan in mot en lektion i grupp på någon av de stora halvblodshästarna som stod i stallet.

Ryttmästaren lyfte upp min mamma i sadeln och sedan var det bara att styra ut på spåret och hänga med de andra så gott man kunde. Det var inte sällan någon ramlade av de stora livliga hästarna. Fast man gjorde bäst i att inte fälla några tårar. Ryttmästaren var snabbt framme och kastade upp en på hästryggen igen. På den tiden var det ingen som frågade om man gjort sig illa.

Jag har hört många olika historier om dåtidens ridlärare. Bland annat ska det ha funnits en major som alltid höll sina lektioner sittandes uppe på läktaren. Gruppen bestående av en mängd omaka ryttare som var och en betalat med sin ridbiljett fick rida runt, runt på spåret. Majoren satt tyst däruppe och såg ut att vara i sin egen värld.

Så plötsligt reste han sig upp och röt; - Byt varv”.

Därefter slog han sig ner på läktaren igen och ryttarna red andra halvan av lektionen i det andra varvet.

Det militäriska undervisningssättet är borta på våra ridskolor idag. Språket har mjukats upp en hel del och ridlärarna också.

När Gabbi och jag var yngre så var vi ändå inne i 80-talets första hälft. Vi tyckte båda två mycket om vår ridlärare men hade samtidigt väldigt stor respekt för henne. Vi brukar tala om en speciell händelse som vi båda minns tydligt.

Vi skulle hoppa och hade byggt upp några olika hinderserier i ridhuset. Gruppen bestående av ett gäng fjortonåriga tjejer skrittade runt. Vi hade precis börjat värma upp. Vår ridlärare satt på en av oxrarna mitt i ridhuset.

 Plötsligt halkade bommen av hållaren och ridläraren försvann med ett brak ner mellan stöden och alla fallande bommar. Det blev bara en stor hög av alltihop och ur högen stack två ben rakt upp i luften. Jag minns än idag hur roligt det såg ut!

Efter några sekunder började bommarna röra på sig och ut ur högen kravlade ridläraren fram. Hon ställde sig upp, borstade av sig all sand och byggde upp hindret.

Så fortsatte lektionen som om ingenting hade hänt.

Den där händelsen brukar både Gabbi och jag berätta om när vi tar upp ämnet respekt med våra träningselever. Än i dag kan jag inte förstå hur vi kunde vara tio fjortisar till häst därinne och inte en enda vågade skratta…

Jag är övertygad om att det hände idag skulle mina elever skratta tills de trillade av hästen. Det skulle inte ske för att de saknar respekt utan för att idag kan vi möta varandra på en jämnare nivå. Det tycker jag är skönt.

 

I.S

29 december 2008 11:59

Som gammal ponny-mamma på Eke-tiden är det rena nostalgitrippen att läsa om dina tillbaka blickar från Eke. Hur många timmar jag tillbringat vid ridbanan där går inte att räkna. Bilderna på "Monne", med världens minsta öron och lilla blyga "Vaqqe" får minnen att dyka upp om fler Eke-ponnyer som Dominick, Goldie, Nasser, "Beda", "Manna" mfl.

Man får hoppas att dagens ridskoleelever och deras föräldrar kommer att kunna se tillbaka på lika många trevliga ponnyminnen som mina döttrar och jag kan göra.

Ser fram mot fler gamla Eke minnen från dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...