Hej! Idag skulle jag vilja ventilera ämnet ”tävlingsväder”. Frågan är om det egentligen finns något väder som kan kallas tävlingsväder eller om det enbart finns olika former av tävlingsoväder.

Tävlingssäsongen närmar sig nu med stormsteg. Vissa individer har redan varit iväg på säsongens första start och några står redo att lasta och åka. Själv anser jag att det än så länge är alldeles för tidigt för tävling.

Framför allt är det kallt och av naturliga skäl är det ofta dåliga framridningsmöjligheter. Det vet man när man åker iväg i januari och det är tjugo minusgrader! Ändå så är det alltid någon pajas som måste fråga i sekretariatet varför utebanorna är frusna…

Under åren har jag besökt många, många isiga framridningsbanor. Jag har hittat någon liten bit på en långsida där man kunnat trava ett par meter. Så har jag vänt tillbaka och travat de där metrarna en gång till. Sen har det varit dags att göra entré i ridhuset.

Hästen är kall och spänd, fingrarna knastrar när man försöker böja dem och tårna har ramlat av i stöveln. Faktum är att man knappt ser domaren för all rök som strömmar ur munnen för varje andetag.

Kommer ni ihåg den där scenen i Emil i Lönneberga när Alfred och Emil är på väg att frysa ihjäl i en snödriva. Plötsligt så hör man ljuv musik och det är sommar, Emil och Alfred badar och skrattar i sjön. Sådana hallucinationer har jag haft i massor när jag har tävlat på vintern.

Då har det hänt att jag funderat vad jag egentligen håller på med…

Kanske är det åldersrelaterat. Jag minns nämligen en gång när Gabbi och jag bestämde oss för att åka till Akademistallet och tävla i december. Det var inte bara att det var 25 minusgrader, becksvart och isande nordanvind. Vi hade också dubbel uppsättning ponnyer med oss (läs fyra strycken!!!). Än i dag vet jag inte hur i all världen vi kunde övertyga pappa om att vi skulle åka iväg med alla dessa ponnyer.

Vi red två klasser var (åtta rundor allt som allt!!!) och håvade visserligen in rosetter i stora lass. Men stackars pappa han gjorde inget annat än att åka fram och tillbaka med trailern och lasta på och av ponnyer. Gabbi och jag höll oss förmodligen varma genom att rida. Fast jag minns att när den sista klassen var slut så stod vi i becksvarta mörkret på stallplanen utanför det gamla stallet vid UVFK och huttrade medan vi väntade på att pappa skulle komma och köra nästa hästlass.

Något liknande skulle ALDRIG hända idag! Jag skulle inte ens tänka tanken.

Med detta är det inte sagt att vinterväder alltid är det värsta. Det kan regna också! Vågor med toppar på runt fyra meter på framridningen har jag upplevt en gång. Först kom en regnflod utan dess like, som tur var hade jag inte lastat ur ännu. Vi satt och tryckte i bilen medan regnet trummade på rutorna.

När det lättade upp och minskade till ett helt vanligt ösregn så lastade jag ur och satt upp för att rida fram. De vita tävlingsbyxorna blev förstås genomblöta och genomskinliga direkt. (Bara det…!) Strax därefter började det storma något hysteriskt. Vattenmassorna som inte sjunkit undan i den mättade marken började bli till vågor med vita gäss på topparna. (raden är delvis stulen från Family Four, melodifestivalen 1974, Räkan vet!) Där satt jag och red. Hästen hade vatten upp till knäna och vi ömsom simmade motströms och ömsom medströms. Jag vet inte vad som var värst.

Medan jag övade simning med häst funderade jag verkligen över vad jag egentligen håller på med…

Förutom Regn kan det också bli en lite läskig kombination av regn och blixtar! Det hände i somras när jag skulle göra debut i LA med Ronaldhino. På framridningen så öppnade sig himlen och öste ur sig allt vatten som överhuvudtaget kan ha suttit däruppe. Som om det inte vore nog så började det åska och blixtra helt galet mycket.

Allt ”runtomkringfolk” räddade sig in i ridhuset och lämnade fyra ryttare åt ödet ute på framridningen. Hästarna vägrade ta ett steg och det slutade med att vi ställde oss i en hög mitt på banan med svansarna mot vinden. Skulle vi dö så skulle vi åtminstone göra det tillsammans.

Här sitter jag mitt ute på fältet mitt under en pågående naturkatastrof. Tänkte jag. Som om det inte vore nog så sitter jag uppe på en häst med fyra järnskor. Snacka om dödslängtan!

När jag tittade bort mot ridhuset kunde jag se folket sitta på läktaren därinne med näsorna tryckta mot fönstren för att inte missa något av skådespelet. Jag lyfte handen i en svag Silviavinkning (men hade nog velat göra något annat) så drog jag trött upp mungiporna och avfyrade ett stelt och falskt leende.

Efter ytterligare tjugo minuter avtog åskan och regnet. I samma sekund som den sita droppen föll och hästarna äntligen kunde tänka sig att flytta sig ur sin position så ropades mitt namn upp i högtalaren…

Den gången funderade jag verkligen över vad jag egentligen håller på med, samtidigt som jag tackade han där ovan för att det inte rykte ur mina förkolnade öron…

Förutom dessa väderförhållanden kan det också bli värmebölja på tävlingsplatsen. Är det inte något av ovan stående vädertillstånd så är det garanterat värmebölja. Det betyder gassande sol, onaturligt stora flugsvärmar, slut på dricka i cafeterian, huvudvärk och ett dammoln som seglar bortåt över slätterna.

Där försvann underlaget till dressyrbanan, tänker man medan man börjar räkna ut i huvudet vad det kommer att kosta att anlägga en ny bana.

Men den bästa belöningen med tävling i värmebölja kommer inte förrän på natten. Då vaknar man i ett tillstånd av fullständig hjälplöshet eftersom man har fruktansvärd kramp i båda benen samtidigt. Då har det hänt att jag funderat vad jag egentligen håller på med…

Avslutningsvis vill jag önska er alla en mycket trevlig tävlingssäsong!