Hej! I morse var Jimmy på ridskolan och testade sadlar. Det blev som vanligt en lätt rockad på det hela. Så bra är det ju när man har många hästar. Det som inte passar på den ena för tillfället ligger bra på den andra. Han flyttade stroppar, stoppade om, tog ur och tog med sig ett par sadlar för att värma om dem i bommen.

En ny sadel behövde vi också eftersom vi köpt nya hästar. Det fick bli en ny Prestige. Jag kan glädja alla som får ont i baken av att rida att de nya Prestigesadlarna är utrustade med extra mjuk stoppning både här och där.

Lite senare när jag kom hem blev jag påmind om det där Demens-tänket också då min svägerska skickade mig ett mail. Det där är ju jag! tänkte jag direkt när jag läst det färdigt. Jag är inte dement jag har ju bara ÅNK! Lotta, det kanske är det du också har?... Är vi fler? Läs detta så får ni se.

Visst känner ni igen er? Extra intressant tycker jag nog det där med bilnycklarna är. Bilnycklar tycks ha en central roll i allt som har med glömska att göra!

Funderar på om vi ska starta en ÅNK-förening. Man kan ju träffas ibland. Så kan man leka gömma nyckeln och så. Eftersom alla redan har glömt vad man gjorde på förra mötet så kan man prata om samma saker, leka samma lekar och bjuda på samma gamla fika.  Om någon kommer ihåg att komma vill säga…

Hej! Så snöar det igen. Härligt för då håller sig hästarna rena tänker alla vi hästfolk!

Idag har vi haft vår veterinär Peter på besök för en genomgång av hästarnas tandstatus. Han tog åtta hästar idag och ska ta åtta hästar i morgon. Så håller vi på tills alla fyrtio hästarna har fått sin koll.

Hästtänder växer hela hästens liv. Men de slits också då hästarna betar och tuggar foder. Det är meningen att det hela ska ta ut sig själv så att säga. Men ibland slits tänderna ojämnt och det kan bli vassa kanter och sår i munnens slemhinnor.

Det är då man ringer sin veterinär som kommer och raspar tänderna. Men bara om det behövs. Hästens tänder behöver nämligen ha vassa kanter för att fodret ska malas på rätt sätt.

Om man har haft sin häst ett tag så vet man med sig om den t ex har överbett eller om den saknar någon tand. Sådana hästar behöver hållas efter oftare. Om en häst börjar bete sig konstigt med bettet eller bli orolig vid ridning kan det också var idé att kolla av tänderna.

Tandraspning är ett tungt arbete. Obekväma ställningar och muskelkraft krävs. Så man orkar inte med hur många patienter som helst på en dag.

Hästarna däremot brukar ta det hela med ro. Om hästen skulle bli orolig så kan veterinären ge den en liten dos lugnande medel.

I morgon är det dags för en annan viktig sak. Då kommer "vår alldeles egna" sadelmakare och kollar av att hästarnas sadlar ligger bra. Den här årstiden kan det vara bra att kolla sadelläget. Sommarmagen är äntligen bortsprungen och hästarna ser lite annorlunda ut i kroppen än de gjorde direkt efter betet.

Tänder och sadlar är två viktiga ingredienser för att våra hästar ska vara så glada och nöjda med livet som de förtjänar.

Ha det bra i snön!

Hej! Eke Ponnystall någon gång på tidigt 80-tal

På baksidan av ladugården som inrymde den gamla ridskolan vid Eke låg en liten byggnad som kallades för "Lillstallet". Man gick runt den stora byggnaden, förbi Myrans hage och längs en smal väg i svag nedförsbacke. Där vid privathagarna låg ett mycket gammalt och litet hus som någon gång i tiden måste ha tjänat som smedja eller något liknande.

Nuförtiden kallade vi det av förklarliga skäl för just Lillstallet. Dörren var låg och gjord av kraftiga liggande brädor som målats i svart tjärfärg för att stå emot regn och rusk.

Lillstallet inhyste vid den här tiden fem boxar för ponnyer. Egentligen fanns där fyra boxar men nu hade man på grund av platsbrist byggt en box framför en annan. Det innebar att man fick gå igenom den främre boxen för att komma åt hästen i den inre. Jag kommer ihåg att man gjorde så på flera ställen vid den tiden.

Takhöjden var låg och boxarna av rätt så begränsad storlek. Men på den tiden sprang det inte runt en massa tanter i blå huva och mätte allt med linjal. Alla fem boxarna var målade i vitt och grönt precis som de inne i det stora ridskolestallet.

Två av platserna var uthyrda till ett par privata ponnyer som tävlades i höga klasser i hoppning. I de andra tre boxarna stod för tillfället ett par av ridskolans unghästar som var runt tre- fyra år. 

En av unghästarna i Lillstallet hette Charmör och var en mörk skimmel med ljus man och svans, en annan var Martini som var en isabellfärgad ponny vars mamma Mooni var en av de äldre ponnyerna som fanns på ridskolan. Båda ponnyerna var födda 1979 om jag inte minns fel.

Vi hade tagit våra rykthinkar och begivit oss ner i lillstallet för att borsta Charmör och Martini. Det var mysigt att vara därnere kommer jag ihåg. Lugnt och ensamt, långt bort från ridskolans lördagsvimmel.

När ponnyerna var färdigborstade tog vi loss deras vattenhinkar från väggen och bar dem med oss till lektionsstallet för att fylla dem med nytt vatten.

Det kånkades mycket hinkar till det där Lillstallet och inte sällan skvimpade vattnet över kanten medans man bar och ner i skorna så strumporna blev genomblöta.

Så småningom blev både Charmör och Martini gamla nog för att börja arbeta som ridskolehästar. De fick flytta in till de andra hästarna i det stora stallet.

Nu: Precis före jul var jag på Eke för att hålla lektion. För att komma till ridhuset fick jag gå runt ladugården, förbi Myrans hage och nedför den svagt sluttande vägen. Till vänster om mig kunde jag se Lillstallet som än idag står kvar. Fast det är nu övervuxet av buskar och sly och taket bågnar inåt och kommer nog att falla ner vilken dag som helst.

Jag funderade lite om boxarna fortfarande stod kvar därinne. Fortfarande målade i vitt och grönt. Men förmodligen går det inte längre att öppna dörren för att titta. Jag gick vidare mot ridhuset och den väntande lektionen.  Känslan av hur det var att sitta nere i Lillstallet och mysa med hästarna efter att man borstat klart kändes nära.

Hej! Igår på dagen fick jag ett mail från TK-tanten E-B som i vanlig ordning ville tracka mig för att jag inte dricker kaffe. Det var ett urklipp från UNT om att tre koppar kaffe om dagen kunde förhindra demens. Jag läste igenom artikeln och kunde snabbt konstatera att den inte gällde mig. Den var nämligen gjord i Finland och jag bor ju i Sverige. Kom med något bättre svarade jag och fortsatte dricka ur mitt glas med Pepsimax. Jag kan för övrigt meddela er alla att Pepsimax också fungerar utomordentligt mot demens.

På kvällen återkom ämnet uppe på läktaren efter avslutad lektion. Det var nämligen en elev som skulle rida senare på kvällen som satt och huttrade och bannade sig själv för att hon åkt hemifrån i bara T-shirt under jackan. Jag säger inte vad hon heter men hon har samma förnamn som en viss flicka på Bråkmakargatan.

Hon blev snart erbjuden att låna en tröja från en annan elev som ville förbarma sig men vid en närmare titt under jackan stod det klart att hon inte alls åkt halvklädd till stallet. Den tjocka tröjan var på! Lurad av kvällen hastigt tillkomna kyla förmodligen.

-          Du kanske håller på att bli dement, var det någon som utbrast. Varvid jag berättade om TK-tanten E-B:s fräcka mail tidigare på dagen.

-          Men, sa jag, jag hörde en gång hur man definierar skillnaden på vanlig glömska och demens. Vanlig glömska är när man står med bilnyckeln i handen, stirrandes ut över den stora parkeringen, utan att ha en aning om var man ställde bilen. Demens är när man står med bilnyckeln i handen, stirrandes ut över den stora parkeringen och inte vet vad man ska ha nyckeln till.

Det brukar jag trösta mig med nästan varje gång jag är och handlar. Det kan hända att någon har sett mig springandes fram och tillbaka i parkeringsraderna med en överlastad vagn och stirrande blick. Det händer rätt så ofta…

-          Du borde handla på Coop i Boländerna, sa hon från Bråkmakargatan. Där har dom figurer istället för nummer på parkeringsraderna. Det är mycket lättare att komma ihåg.

-          Bra idé, tänkte jag…

Den där självtesten för demens eller inte kan man omsätta på flera vardagliga saker. Till exempel:

Vanlig förvirring är när man lyckas göra en volt tillbaka utan att byta varv och plötsligt rider i motsatt varv gentemot resten av sin ridgrupp. Demens är när man blir ombedd att göra en volt tillbaka och istället parkerar mitt på spåret och frågar var man ska betala hamburgaren.

Vanlig glömska är när man springer fyra gånger till sadelkammaren och ändå har glömt sadeln varje gång man kommer tillbaka till hästens box. Demens är när man springer fyra gånger till sadelkammaren samtidigt som man håller bilnyckeln i handen utan att veta vad man ska ha den till.

Ja, ni kan säkert komma på flera självtest för att lugna er när ni har stoppat joggingskorna i kylskåpet, lagt en limpa i handväskan och stuvat in yngsta sonen i bagageluckan på bilen som står i fjärilens rad, fast det har ni redan glömt.

Jag tänker i vilket fall fortsätta att dricka Pepsimax. Inte åker jag till Finland för att dricka tre koppar kaffe. Det verkar alldeles för jobbigt. Dessutom är jag rädd att jag har glömt varför jag åkte dit när jag väl kommer fram!

Hej! Jag vet inte vilken sorts filmer ni brukar titta på. Själv är jag en stor fan av alla Star Wars filmerna. Gissa om jag blev glad här om dagen när jag hittade en trailer till en kommande Star Wars film!

Nu går jag bara och väntar på att filmen ska komma upp på bio. Den verkar riktigt spännande!

May the force be with you!

Hej! Jag var lite nervös efter gårdagens påhopp på ”spånboxrengörarna”. Men som tur är så visade det sig att de trots sina fixeringar faktiskt har humor. Skönt! Annars hade jag väl gått och sett mig nervöst över axeln under några veckor framåt.

Tänk er denna rubrik i lokaltidningen: Kvinna golvad med spångrep

Och undertexten: ”En kvinna blev vid femtiden igår eftermiddag slagen i skallen med en spångrep. Därefter ska kvinnan ha rullats i melass och sågspån och dumpats på en gödselstack. Kvinnan uppges att efter omständigheterna må bra men kommer att behöva ligga kvar i badkaret veckan ut för att lösa upp melassblandningen. Polisen har ännu inte gripit förövaren men man misstänker en speciell grupp människor i gödselstackens omedelbara närhet.”

Under veckans två första dagar har vi haft besök av fackfolk som kommit för att byta ut den stora ventilationsanläggningen som sitter uppe i cafeterian på ridskolan. Det har dock varit ett litet krux och det är att på den tiden när den monstruösa maskinen monterades så kunde den lyftas på plats av en lyftkran. Detta gjorde man innan taket på ridanläggningen sattes dit och sedan dess har ventilationsmonstret stått därinne och brummat.

Nu tjugotvå år senare är det färdigbrummat. Maskinen har på slutet börjat hoppa omkring, skaka och röra sig därinne i mörkret. Allt detta har varit tecken på att den velat gå i pension. Så styrelsen tog beslut om inköp av en ny ventilationsmaskin. Nu förtiden är de dessutom aningen mindre.

Då den gamla maskinen kopplats ur så skulle den på något sätt tas ut ifrån det lilla rummet däruppe. Det fick bli nedmonterad i småbitar vilket har lett till att bitar av maskinen kastats ner för brandtrappen på anläggningens utsida. Men några större bitar fick baxas, släpas och kastas nedför cafeteriatrappen i ridhuset. Man var tvungen att montera ner trappräckena också.

Oj, vad dom har jobbat. Byta ventilationsanläggningar från 80-talet är nog inget jag skulle vilja jobba med. Det verkar bullrigt, slitigt, tungt och svårt.

Vi har annonserat ridning i ridhuset på egen risk dessa dagar.

På måndagen såg vi ingen chans att använda ridhuset under dagen på grund av flygande bitar, buller och annat. På tisdagsmorgonen kikade vi försiktigt in, såg att det verkade lugnt, och tog chansen att skynda oss att sadla våra springare.

Så ledde vi dessa mot ridhuset. Gabbi gick först. Så öppnade hon försiktigt ridhusdörren och kikade in igen. Hon tog ut huvudet och stängde dörren.

- Vi ska inte rida inne! Dom har precis börjat skruva ner trappen

Att rida Grållen när någon skruvar ner en trapp skulle vara ohållbart. Det skulle inte kunna kallas ridtur men förmodligen en hisklig åktur. Vi vände hästarna och så blev det ingen ridning inne då heller.

Så imorse kikade vi in i ridhuset, såg att det verkade lugnt och tog återigen chansen att skynda oss att sadla våra springare.

Så ledde vi dessa mot ridhuset. Gabbi gick först. Hon öppnade försiktigt ridhusdörren och kikade in igen. Så tog hon ut huvudet och sa; idag rider vi!

Jippee! Vi hann rida nästan fyrtio minuter innan fackfolket slog igång betongborren däruppe. Sedan började det dåna och låta precis som innan. Men vad gjorde väl det. Vi hade ju ridit klart!

Under dagen har man hunnit baxa ut det gamla och in det nya så nu återstår bara några dagars montering. Sedan tar det tjugo nya år innan ventilationen börjar hoppa omkring, skaka och röra sig därinne i mörkret igen.

Hej! Idag vill jag avhandla ämnet boxrengöring. Är det mockning hon menar kanske ni tänker. Ja, det är det! Men jag har sedan barnsben fått lära mig att mockar det gör man åt kor. Åt hästar gör man rent!

Att det finns många olika sätt att göra rent i en hästbox är ett välkänt faktum.

Först och främst är hästar individuellt mycket olika vad det gäller att hålla ordning och reda i hemmet. En del hästar kan lägga bajset på en enda hög och på höjden. De hästarna har lyckliga hästägare som gärna skryter om sin renliga häst.

De flesta hästar råkar bajsa lite här och där men ändå med lite finess.

Så finns det kategorin hästar som man skulle kunna kalla för levande gödselspridare. Man kan tro att en tromb just gått genom boxen när man kommer på morgonen. Ofta blir man stående i en sådan box med grepen i handen och har ingen aning om var man ska börja.

Olika människor väljer olika underlag i hästens box.

Halmmänniskan är av den uppfattningen att hästen ska stå på strå för att kunna sysselsätta sig och få i sig tillräckligt mycket fibrer. Det är en bra tanke! Halm är dessutom mjukt för hästarna att ligga på och undersökningar har visat att hästar som står på halm sover fyra gånger så mycket som hästar som står på spån.

Några av halmmänniskorna anser att deras hästar ska stå på bädd. Bädden är en konstruktion av många olika lager strö med halm längst upp på toppen. I en box med bädd tar man bara ut bajshögarna och låter kisset sjunka ner i botten och sälla sig till allt det andra som ligger där nere. En rätt skött bädd kan t ex vara en bra anordning i ett kallt stall där den alstrar värme. En felskött bädd växer däremot snabbt på höjden och hästarna får så småningom börja använda sig av en ramp för att klättra upp i boxen…

En oinvigd boxskottare kan förstöra en noggrant anlagd bädd på bara några minuter. Det har jag varit med om att göra då vi praktiserade stalltjänstgöring i stallarna på Strömsholm. Vi tyckte att boxarna var väldigt skitiga och skottade febrilt hela förmiddagen. Sedan fick vi en uppsträckning som hette duga av stallförmannen som inte var vidare glad. Efter det vet jag att bädden skottar man bara ut en gång om året och då får man jobba ska ni tro. Gasmask på!

Den vanliga halmboxen görs rent dagligen varvid man skottar ut både bajs och kiss. Varje boxrengörare uppfinner sin egen teknik att sortera rent från smutsigt och det är rätt så kul att studera hur de andra gör. Det egna sättet är naturligtvis alltid det bästa! Den som bara har en enda häst kan ägna nästan en hel förmiddag till att sortera och flytta runt de olika högarna i boxen innan de är nöjda. Om man däremot jobbar i ett stort stall och gör rent boxar dagligen så ingår det att skryta om hur många boxar man gör rent på en timme. Då tar en box bara ett par minuter att ställa i ordning.

De mest extrema boxrengörarna måste ändå vara de som har sin häst på torv- eller spånbädd. Vissa hästar måste stå på annat underlag än halm eftersom de kan vara dammkänsliga eller så kan det vara så att deras ägare känsliga för tanken att de ska lägga på sig extra kilon över magen.

Personerna som gör rent en spånbox kan göra detta till ett halvtidsjobb. De står där med sin halmgrepp och skakar den försiktigt för att de rena spånen ska trilla tillbaka ner i boxen och bara bajsbollarna ligger kvar på grepen. Jag tror det blir en slags fixering för de är mycket, mycket koncentrerade på uppgiften. Jag har sällan sett en spånmänniska göra rent sin box på ett par minuter.

Den mest extrema boxrengöraren tar efter att ha avslutat grovjobbet på sig ett par plasthandskar och plockar de kvarvarande bajsbollarna var för sig. Nu skojar hon, tänker ni. Men det är faktiskt sant. Kanhända får de extrema boxrengörarna sitta på ett guldkantat moln uppe hos gud i framtiden för att de tog så extremt väl hand om sin hästs box!

Som ni förstår så kan skötseln runtomkring en häst vara minst lika tidskrävande som resten av hästeriet.

Att studera människan som gör rent hos sin häst kan avslöja mycket om var och ens personlighet… Fast det är ju min personliga åsikt.

Hej! Att klädmodet varierar för oss människor har väl inte gått någon förbi. Speciellt inte när man börjar bli lite äldre och en del extrema klädstilar kommer tillbaka. Det är då man bara vägrar att ta på sig något dylikt igen och hellre går omkring i något otrendigt och tantigt.

Det går naturligtvis mode i hästkläder också.

På 70-talet var tränsen skurna i enkelt läder. Nosgrimmorna var platta och lädret töjde sig när det använts ett tag. Remont- nosgrimman var helt klart populärast av de olika sorterna som fanns på marknaden. Man lindade gärna in pannbandet i plastband av någon glad färg för att sätta den sista piffen på det hela. Tyglarna var ofta gjorda i brett vävribband i grönt eller brunt. De var egentligen inte speciellt sköna att hålla i.

Någon gång på 80-talet blev det populärt att använda sig av Aachennosgrimman i stället. Det var liksom lite flottare att ha två remmar att spänna runt nosen. Det kom fodrade träns med stoppning i både pannband och nosgrimma och de gamla platta 70-tals tränsen var därmed helt ute. I slutet på 80-talet ville alla ha ett sådant där pannband med guld- eller mässingsfärgade nitar på. Men det var dyrt och en del av oss fick bara sukta efter ett sådant. Alla hoppryttare ville rida med ett par gummityglar!

På 90-talet skulle plötsligt dressyrhästarnas nosgrimmor vara så breda som möjligt. I början fnissade vi åt dem som kom ridandes med en sådan där grotesk nosgrimma. Men snart satt den på var hästs nos. Den breda nosgrimman hade kommit för att stanna! Det blev också modernt att byta bett. Att man tidigare hade klarat sig med vanliga ledade tränsbett var det ingen som förstod. Marknaden svämmades över av olika bett och alla började experimentera på sina hästar. Släta lädertyglar ville varje dressyrryttare ha.

2000-talet blev bling blingens årtionde. Vi köpte pannband med strasstenar på både längden och tvären. Hästarna gnistrade ikapp. I början av 2000-talet kunde man köpa ett strasspannband för runt 500 kronor vilket ansågs som mycket dyrt. Vi köpte dem men sade inget till våra mammor om priset… I år, 2009 så kan man utan problem köpa ett pannband med äkta stenar för runt fyratusen kronor. Glädjande nog så gjorde remont- nosgrimman stor comeback under 2000-talet vilket var välkommet av många hästar!

Det har naturligtvis gått mode även i hästens andra utstyrslar. Vem minns inte snörgjorden, luddvojlocken, indianpadden eller säkerhetsstigbyglarna.

Kanske skulle någon kunna skapa en modeblogg för hästar. Man kan ju bli miljonär på sådant har jag hört…