En storm är på väg från Sibirien, har jag hört. Först kyla och sedan snö i massor. Jag ser framför mig hur jag måste bunkra upp med livsnödvändiga saker som chips, läsk och bra DVD filmer.

Fast oftast brukar stormarna bedarra innan de når fram hit. Man vaknar på morgonen och ser framför sig hur hela familjen får klättra ut genom skorstenen precis som i de där gamla tecknade Kalle Anka filmerna som vi såg när vi var små.

Så drar man i snöret till rullgardinen och trycker näsan mot rutan. Inga snömassor, inget ylande av vinden och grannens hustak sitter fortfarande på plats.

Det där med stormar tar jag med ro.

Att bli insnöad kan vara riktigt mysigt om man har rätt proviant och strömmen fungerar. Fast ibland vill man inget hellre än att komma ut ur stugan...Fråga Gabbi...

Förr om åren fick man åka till Ridskolan på Strömsholm för att genomgå sina ungdomsledarutbildningar och andra kurser. Dessa låg mycket lämpligt under julloven när eleverna på Strömsholm var hemma och firade med sina familjer. Därför fick alltid de som gick ungdomsledarutbildningarna ha hand om rengöringen i Strömsholms mycket stora stallar.

Kursdeltagarna hystes in i en länga små stenhus som kallades Lerladugårdarna. De låg nedanför Ridskolan i en liten sänka och såg ut som de var hämtade ur Törnrosdalen i Bröderna Lejonhjärta. Pittoreskt, tänker ni nu!

Det kunde man ha tyckt så länge det inte blev snöstorm...

En jul var Gabbi med ett gäng andra tjejer från UPK på kurs på Strömsholm. Den kvällen började det vina kring husknuten när de kröp ner i sängarna i lerladugården. Det blev snart natt och alla sov gott.

På morgonen ringde väckarklockan någonstans i beckmörkret. Tjejerna möttes av en kompakt tystnad och ett mörker så svart att man inte såg handen framför sig.

Då de hittat lysknappen fick de se snö som trängt sig in under tröskeln på ytterdörren. Det lilla fönstret var täckt av ett tjockt lager snö. Tjejerna hoppade snabbt i kläderna för att ta sig till Markan och frukosten.

Det var då de upptäckte att snön drivit upp längs hela husväggen i sänkan och att det inte fanns en enda möjlighet att få upp dörren.

För att påkalla någon slags uppmärksamhet så började de banka i väggarna och ropa i hopp om att någon skulle höra dem. Men de möttes av fortsatt tystnad. (Detta eftersom de var sena och samtliga människor redan satt på Markan och åt i godan ro.)

Den dagen skulle det ta en bra stund och halva förmiddagen innan någon förstod att tjejerna från UPK var i nöd. Men de blev utgrävda till sist och kunde återförenas till lunchen och Krums fantastiska mat.