Hej! Idag tänkte jag ta upp och förklara två regler som vi håller stenhårt på vid ridskolans verksamhet. Den ena gäller inspänningstyglar och den andra sporrförbud.

Vi kan börja med inspänningstyglarna:

En inspänningstygel ska alltid verka till hästens fördel. Ridskolehästens jobb är att lära oerfarna ryttare rida samt att vidareutbilda ryttare som vill lära sig mer. En ridskolehäst måste ha ett alldeles speciellt psyke i och med att den rids av ungefär 16-17 olika ryttare per vecka. Det krävs att hästen är mycket lugn och stabil.

Det som är till ridskolehästens fördel är att den verkligen får den stimulans en häst behöver för att må bra. Daglig utevistelse, många utfodringar per dag, regelbunden kontroll av hovslagare och veterinär och inte minst den dagliga motionen som många hästar saknar. På så vis kan man säga att ridskolehästar lever ett mycket bra hästliv!

Ridning går ut på att göra sin häst smidig, stark och hållbar. För det ändamålet krävs att hästen rids och arbetar rätt. Då ridskolehästen går med många olika ryttare som använder olika hjälpgivning och varav många dessutom är på nybörjarstadiet så kan man använda inspänningstyglar för att hästen ska gå och arbeta ändamålsenligt. I förlängningen gör det att hästarna mår bra, blir hållbara och framför allt så blir det "fin" ridning vilket gör att hästarna behåller sin arbetslust.

Jag tänkte gå igenom de olika inspänningarna här nedan:

Chambong har genom undersökningar visat sig vara den inspänning som påverkar hästens arbete med bakben och rygg på bästa sätt. Det är en inspänning som får hästen att sänka sin nacke och slappna av i sin rygg. Den är enkel att använda och ger hästen frihet i sina rörelser. Jag tycker mycket om chambongen som hjälptygel eftersom den inte inverkar alls då hästen arbetar rätt. Detta gör att hästen kan ha den på sig utan att ryttaren störs i sin ridning.

Halsförlängaren, "gummisnodden" är en hjälptygel som är vädligt smidig att använda på lektionshästar då den är lätt att koppla på och av. Den har samma tanke som chambongen då den får hästen att sänka nacken, länga halsen och arbeta med ryggen. I och med att snodden är töjbar så känner sig hästen inte låst och när den arbetar rätt så inverkar inte snodden alls. Detta i förlängningen gör att ryttaren inte behöver störas av inspänningen.

En fast inspänningstygel är bra för en häst som är känslig i munnen och för ryttarens balans. Den fasta inspänningen ger kontiunitet och stadga åt hästen vilket gör att den inte behöver bli spänd eller störd av en obalanserad ryttare. När ryttaren rider i balans och hästen slappnar av så är inbverkan ifrån inspänningstygeln minimal. Det enda man kan märka är att hästen blir något mycket inramad då man ska böja den i sidorna. Men fördelarna uppväger.

Ett par hästar går med Thiedemanntygel. Det är en fastare variant av martingal och en lösare variant av den traditionella "fasta inspänningen" och vi använder den endast vid dressyrridning. Thiedemanntygeln är lätt att sätta på och ta av. Den är lätt att reglera i längd och när hästen arbetar rätt så inverkar den inte alls. Den stör inte heller då man behöver böja igenom hästen.

Jag brukar själv använda mig av inspänning vid ridning. Gärna på unghästen som inte riktigt hittar sig själv och sin balans. Då tycker jag främst att den fasta inspänningen ger lugn och ro till ridningen.

Det finns egentligen bara en inspänning som jag inte gillar och det är gramantygeln. Det blir mycket att hålla reda på med alla tyglar och hästen blir lätt låst i sin form och orörlig och spänd i sin rygg. Men det är min egen åsikt!

Genom att vi ser till att våra hästar mår bra och trivs med rätt utprovad utrustning så ger det lugn och ro vid ridningen. Hästarna arbetar rätt under sina pass och eleverna kan rida fint. I förlängningen ger det hästar som trivs på jobbet! Att man inte skulle lära sig rida eller inte får "prova själv" med inspänning är helt fel.

En annan betalning som vi får är att vi så gott som aldrig behöver behandla våra hästar för arbetsskador eller utslitningskador då de rids på ett bra sätt. Våra hästar har heller inte problem med onda ryggar eller spänningar i den utsträckning som jag är säker på att de skulle ha annars.

Jag vill tacka våra elever för att de litar på vårt omdöme vad det gäller den utrustning som hästarna ska ha vid lektionsridning!

Så till sporrarna:

Ett par sporrar kan rätt använda vara till hjälp för den erfarne ryttaren. Fel använda kan de ställa till mycket besvär och obehag för hästen. Rätt använd ska sporren verka som förstärkning av skänkeln. Inverkan ska bara vara högst tillfällig och enbart vid behov.

Genom att sporrarna sitter på stöveln under hela ridpasset måste ryttaren ha full kontroll på sin sits och balans så att denne inte ”råkar” komma åt med sporrarna i tid och otid. Om man studerar en duktig ryttare till häst så kan man se att sporrarna inverkar ytterst sällan.

Det är många år sedan vi tog beslutet om sporrförbud på ridskolan. Vi har sett hur bra hästarna mår och har inte ångrat det beslutet en dag.

Varför då? När jag kom tillbaka till ridskolan 1992 efter ett uppehåll för annat arbete så var det i stort sett fritt fram att använda sig av sporrar vid lektionsridning. Det gjordes ingen urskiljning på elever eller hästar. Ganska snart tog vi instruktörer tillsammans beslutet om ett gemensamt förbud för att våra hästar skulle få en chans att behålla sin känslighet och inte minst sin arbetslust.

Att hästarna är nöjda med sina sporrfria ryttare ser vi varje dag på arbetet. Hästarna är känsliga och lättridna och vi ser inga hästar som sparkar eller visar ovilja mot ryttarens skänklar.

Numer får våra hästar ridas med sporrar endast av instruktörer (vilka oftast rider utan!) och träningselever och då enbart i samråd med instruktören. Träningseleverna har kommit så långt i sin utbildning att de är ute på tävling och sporrar ingår i tävlingsreglementet.

När eleverna någon gång rider med sporrar så får det den effekt som önskas. Jag är fullkomligt säker på att det inte skulle vara så om hästarna ridits okänsliga av dagligt användande av sporrar.

Jag är glad över alla våra hästar som trivs med jobbet på ridskolan. Tack för hjälpen!