Hej! I morse var det dags för Tina att byta ut Ronaldhinos skor. Alla fyra skulle av och nya skulle på. Rolle brukar tycka det blir tråkigt efter en stund och vill gärna skruva på sig och testa hovslagarens humör.

Men naturligtvis hade jag lagt upp en exemplarisk plan. Först rida ordentligt i ridhuset på morgonen så att han sprungit bort de värsta myrorna i benen och sedan en rejäl frukost för att han skulle känna sig lite tung i magen och allmänt dåsig.

Det fungerade! Rolle stod som ett ljus medan Tina arbetade sig runt alla fyra benen. Nya snygga skor och nya broddar.

Ronaldhino är som doktor Jekyll och Mr Hyde...  Det är tur att han är så förtjust i godsaker. På det viset kan man för det mesta muta honom till att göra som man vill. Morötter och sockerbitar står överst på listan. Men det mesta går bra. Den här vintern har han bland annat satt i sig två bitar av min svarta manchesterjacka, en halv ryktsten, ett gummiband, handtaget till manborsten och så igår silverknoppen till mitt dressyrspö. Fast den sist nämnda spottade han ut i halmen efter en stunds tuggande.

Jag har funderat mycket över det här med att hästar skulle vara selektiva i frågan om vad de vill äta och inte. Min teori är att det där selektiva beteendet är lika skiftande som antalet hästar.

Det finns hästar som är otroligt petiga i maten. Winston till exempel. Han vägrar äta vaxade äpplen, morötter eller äpplen med lite brunt på, eller hö som inte är som det han brukar få. Han snörper på läpparna och tittar på en som om man försökt förgifta honom.

Ronaldhino däremot är mer som en avfallskvarn. Det som ingen annan vill ha stoppar han mer än gärna i sig.

-Åh, var det brunt på det där äpplet Winston. Ingen fara jag kan ta det så slipper du!

Förutom att hästar är olika petiga med maten så finns det de som petar I maten och de som inte petar I maten.

Lola till exempel hon beter sig Princesslikt när hon äter. Hon tar en majestätisk tugga och sedan står hon och tuggar i godan ro. –Mamma sa att jag skulle tugga minst tjugo gånger på varje tugga och lägga ner gaffeln emellan.  Då de andra hästarna har ätit upp för länge sedan är hon fortfarande på förrätten.

Bard å andra sidan gör allt för att klämma i sig hela lasset på så kort tid som möjligt. Han har full koll på hövagnen där den rullar längs stallgången. När den sista hästen fått sin högiva så har Bard inte ett strå kvar i boxen. Så när vagnen rullar förbi på tillbakavägen intar han sin mest bedjande position med sina stora svarta ögon.

Är han inte helt säker på att charma kvällens utfodrare så kan det hända att han försöker sig på en liten gnäggning också. På det viset lyckas han charma till sig ännu en portion kvällsmat som slinker ned med samma hastighet. Man vet ju aldrig om hövagnen kanske rullar förbi ännu en gång…