Hej! Nu är det bara sex dagar och tjugoen timmar kvar till nästa träning. Sex dagar och tjugoen timmar att komma över den värsta träningsvärken och öva på sin hemläxa.

Idag fick vi öva mycket på att hitta en bra balans i våra sitsar och framför allt att vara medvetna om vad vi gjorde för fel när hästarna sa till oss.

Som ni vet så är jag ju inte så värst skrytsam av mig men jag tror faktiskt att jag aldrig har ridit så bra hörn som jag gjorde idag. Bra hörnpasseringar är faktiskt bland det svåraste som finns. Det är svårare än alla öppnor, slutor och galoppombyten tillsammans! Så jag hoppas ni blir imponerade!

För att beskriva det hela enkelt; Ett hörn är en tvär böj i slutet på en långsida. Där slutar långsideväggen plötsligt och en annan vägg som pekar åt ett helt annat håll tar vid. Ett hörn är en konstilation av väggar eller staket i 90 graders böj.

Under några korta sekunder ska hästen ta sig genom hörnet och byta riktning utan att vare sig takt eller tempo går förlorat. Samtidigt ska den bära med sig en motsträvig ryttare som i de flesta fall lutar åt fel håll, drar i fel tygel och trycker med fel skänkel.

Sex skrittsteg, fem travsteg eller tre galoppsprång. Det är ungefär vad man har på sig för att prestera en bra hörnpassering. Inte konstigt att man får prestationsångest!

Tänk er att ni ska köra bil på slirigt underlag och göra en tvär sväng. Bromsa mjukt och i tid, lägg om ratten och sväng med känsla, gasa försiktigt ur svängen.

Fast ändå inte. Visst måste man ha känsla i en bil. Fast man kan ändå sitta lite slappt, sjunga till nån bra låt och till och med hänga ut armbågen genom en öppen fönsterruta. I alla fall om man är Taxichaufför.

Sånt går inte för sig om man sitter till häst. Där är det full koncentration som gäller. Varenda sekund.

Där kom jag längs långsidan, vänster varv i bärig trav. Hörnet tornade upp sig men jag koncentrerade mig på takten och mina ”mjuka skinkor”. Det där med skinkorna låter kanske något konstigt men är inte att förakta, försök själva så får ni se! Några meter kvar, böjen till rätta och så vikten mot höger bak.

Ronaldhino svävade genom hörnet alldeles nära väggen och så vidare ut på kortsidan. WOW!

Jag provade igen i det där läskiga hörnet vid handikapprampen som vi allt som oftast brukar avsluta i några bocksprång. Ronaldhino svävade än en gång genom hörnet alldeles nära väggen och så vidare ut på kortsidan. Inga bockar… Jag väntade… Nej.

Känslan! Jag fick känslan och jag kände att min häst blev nöjd över att jag förstått.  Det är vad vi ryttare strävar efter.

 May the force be with you! 

Idag en liten film om hur det kan kännas för våra fyrbenta vänner när deras ägare/ ryttare inte har lagt vikten till rätta.