Hej! Allteftersom man lär sig mer om hästar så tar man också mer hänsyn till hästarnas olika förutsättningar att utföra det man ber om. Idag är det lika självklart för mig att alla hästar är olika och därmed också har olika förmåga att prestera vid arbete som det är att inte alla människor kan spela piano, måla tavlor eller bli gymnaster men de kan ändå vara underbara människor.

Varje häst är en unik individ och jag brukar förklara att det som är lätt för en häst att utföra kan vara en jätteprestation för en annan. Ändå är det oftast den första hästen som får det mesta berömmet trots att den andra kanske fått kämpa desto mer utan att ens nå ända fram.

Det är också därför jag brukar säga att det finns en häst för varje människa. Med det menar jag att man måste vara rättvis mot sin häst när man ställer krav. Vill man ha en tävlingshäst så måste man ha en häst med förutsättningar att kunna tävla på den nivå man siktar mot. I annat fall blir de krav man ställer orealistiska eller orättvisa mot hästen och träningen kommer att bli en pina istället för en utmaning för hästen.

Innan jag hade lärt mig att se var varje häst hade sin gräns så hände det att jag försökte tänja hästen över den gränsen. Vi gjorde faktiskt en dum sak en gång. Ridskolan hade ett par riktigt satta fjordhästar av brukstyp i verksamheten. De hade en imponerande omkrets kring både halsar och magar och var lunga och snälla fast inte särskilt benägna att utföra något som var arbetsamt.

Så under en instruktörsridning bestämde vi oss för att spänna in en av fjordingarna med en snodd för att han skulle förstå hur vi önskade att han skulle arbeta. Precis när vi spände fast det andra spännet så fick han panik och kastade sig fullständigt blockerad bakåt igenom ridhuset. Han frustade och flåsade och det tog inte många sekunder förrän vi förstod att det inte var mycket luft som kunde passera genom halsen i det tillstånd av böj som snodden tvingat honom till.

Med gemensamma krafter lyckades vi fånga in honom och släppa efter på snodden. Han drog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och gav oss en tacksam blick. Den händelsen lärde vi oss mycket av!

Med åren har jag lärt mig att det finns en ändamålsenlig form för varje häst. Den kan se vida olika ut beroende på hästens förutsättningar. I det begreppet ligger hästens typ (hur den är byggd), temperament, och utbildningsståndpunkt. Ryttarens kunskaper och inte minst känsla är ju också en väldigt viktig del i det hela.

Därför försöker jag alltid föra fram till mina elever hur olika alla hästar är och hur man kan uppskatta varje häst för vem den är och vad den har att lära ut. På så vis finns det för mig inga hästar som är ”dåliga”, ”tråkiga” eller ”dumma”. Att säga så skulle bara vara att visa sin okunskap.

En sak är jag säker på; Man ska aldrig tvinga sin häst! När en häst anser att den inte kan utföra det man ber om så har den alltid en poäng i det. Det finns inget bättre än känslan att ha hästen med sig i arbetet. Det är den känslan som jag letar efter i varje ridpass och utmaningen är att bemöta hästen och ge den rätt hjälp så att den tycker arbetet är roligt.

Den känslan vill jag att ni alla ska ha som mål när ni rider.

Ps. På lördag börjar melodifestivalen. Har ännu inte bestämt mig för vilken låt jag ska plåga er med i år. Den som väntar får se...

Hej! Idag tänkte jag ta upp och förklara två regler som vi håller stenhårt på vid ridskolans verksamhet. Den ena gäller inspänningstyglar och den andra sporrförbud.

Vi kan börja med inspänningstyglarna:

En inspänningstygel ska alltid verka till hästens fördel. Ridskolehästens jobb är att lära oerfarna ryttare rida samt att vidareutbilda ryttare som vill lära sig mer. En ridskolehäst måste ha ett alldeles speciellt psyke i och med att den rids av ungefär 16-17 olika ryttare per vecka. Det krävs att hästen är mycket lugn och stabil.

Det som är till ridskolehästens fördel är att den verkligen får den stimulans en häst behöver för att må bra. Daglig utevistelse, många utfodringar per dag, regelbunden kontroll av hovslagare och veterinär och inte minst den dagliga motionen som många hästar saknar. På så vis kan man säga att ridskolehästar lever ett mycket bra hästliv!

Ridning går ut på att göra sin häst smidig, stark och hållbar. För det ändamålet krävs att hästen rids och arbetar rätt. Då ridskolehästen går med många olika ryttare som använder olika hjälpgivning och varav många dessutom är på nybörjarstadiet så kan man använda inspänningstyglar för att hästen ska gå och arbeta ändamålsenligt. I förlängningen gör det att hästarna mår bra, blir hållbara och framför allt så blir det "fin" ridning vilket gör att hästarna behåller sin arbetslust.

Jag tänkte gå igenom de olika inspänningarna här nedan:

Chambong har genom undersökningar visat sig vara den inspänning som påverkar hästens arbete med bakben och rygg på bästa sätt. Det är en inspänning som får hästen att sänka sin nacke och slappna av i sin rygg. Den är enkel att använda och ger hästen frihet i sina rörelser. Jag tycker mycket om chambongen som hjälptygel eftersom den inte inverkar alls då hästen arbetar rätt. Detta gör att hästen kan ha den på sig utan att ryttaren störs i sin ridning.

Halsförlängaren, "gummisnodden" är en hjälptygel som är vädligt smidig att använda på lektionshästar då den är lätt att koppla på och av. Den har samma tanke som chambongen då den får hästen att sänka nacken, länga halsen och arbeta med ryggen. I och med att snodden är töjbar så känner sig hästen inte låst och när den arbetar rätt så inverkar inte snodden alls. Detta i förlängningen gör att ryttaren inte behöver störas av inspänningen.

En fast inspänningstygel är bra för en häst som är känslig i munnen och för ryttarens balans. Den fasta inspänningen ger kontiunitet och stadga åt hästen vilket gör att den inte behöver bli spänd eller störd av en obalanserad ryttare. När ryttaren rider i balans och hästen slappnar av så är inbverkan ifrån inspänningstygeln minimal. Det enda man kan märka är att hästen blir något mycket inramad då man ska böja den i sidorna. Men fördelarna uppväger.

Ett par hästar går med Thiedemanntygel. Det är en fastare variant av martingal och en lösare variant av den traditionella "fasta inspänningen" och vi använder den endast vid dressyrridning. Thiedemanntygeln är lätt att sätta på och ta av. Den är lätt att reglera i längd och när hästen arbetar rätt så inverkar den inte alls. Den stör inte heller då man behöver böja igenom hästen.

Jag brukar själv använda mig av inspänning vid ridning. Gärna på unghästen som inte riktigt hittar sig själv och sin balans. Då tycker jag främst att den fasta inspänningen ger lugn och ro till ridningen.

Det finns egentligen bara en inspänning som jag inte gillar och det är gramantygeln. Det blir mycket att hålla reda på med alla tyglar och hästen blir lätt låst i sin form och orörlig och spänd i sin rygg. Men det är min egen åsikt!

Genom att vi ser till att våra hästar mår bra och trivs med rätt utprovad utrustning så ger det lugn och ro vid ridningen. Hästarna arbetar rätt under sina pass och eleverna kan rida fint. I förlängningen ger det hästar som trivs på jobbet! Att man inte skulle lära sig rida eller inte får "prova själv" med inspänning är helt fel.

En annan betalning som vi får är att vi så gott som aldrig behöver behandla våra hästar för arbetsskador eller utslitningskador då de rids på ett bra sätt. Våra hästar har heller inte problem med onda ryggar eller spänningar i den utsträckning som jag är säker på att de skulle ha annars.

Jag vill tacka våra elever för att de litar på vårt omdöme vad det gäller den utrustning som hästarna ska ha vid lektionsridning!

Så till sporrarna:

Ett par sporrar kan rätt använda vara till hjälp för den erfarne ryttaren. Fel använda kan de ställa till mycket besvär och obehag för hästen. Rätt använd ska sporren verka som förstärkning av skänkeln. Inverkan ska bara vara högst tillfällig och enbart vid behov.

Genom att sporrarna sitter på stöveln under hela ridpasset måste ryttaren ha full kontroll på sin sits och balans så att denne inte ”råkar” komma åt med sporrarna i tid och otid. Om man studerar en duktig ryttare till häst så kan man se att sporrarna inverkar ytterst sällan.

Det är många år sedan vi tog beslutet om sporrförbud på ridskolan. Vi har sett hur bra hästarna mår och har inte ångrat det beslutet en dag.

Varför då? När jag kom tillbaka till ridskolan 1992 efter ett uppehåll för annat arbete så var det i stort sett fritt fram att använda sig av sporrar vid lektionsridning. Det gjordes ingen urskiljning på elever eller hästar. Ganska snart tog vi instruktörer tillsammans beslutet om ett gemensamt förbud för att våra hästar skulle få en chans att behålla sin känslighet och inte minst sin arbetslust.

Att hästarna är nöjda med sina sporrfria ryttare ser vi varje dag på arbetet. Hästarna är känsliga och lättridna och vi ser inga hästar som sparkar eller visar ovilja mot ryttarens skänklar.

Numer får våra hästar ridas med sporrar endast av instruktörer (vilka oftast rider utan!) och träningselever och då enbart i samråd med instruktören. Träningseleverna har kommit så långt i sin utbildning att de är ute på tävling och sporrar ingår i tävlingsreglementet.

När eleverna någon gång rider med sporrar så får det den effekt som önskas. Jag är fullkomligt säker på att det inte skulle vara så om hästarna ridits okänsliga av dagligt användande av sporrar.

Jag är glad över alla våra hästar som trivs med jobbet på ridskolan. Tack för hjälpen!

En storm är på väg från Sibirien, har jag hört. Först kyla och sedan snö i massor. Jag ser framför mig hur jag måste bunkra upp med livsnödvändiga saker som chips, läsk och bra DVD filmer.

Fast oftast brukar stormarna bedarra innan de når fram hit. Man vaknar på morgonen och ser framför sig hur hela familjen får klättra ut genom skorstenen precis som i de där gamla tecknade Kalle Anka filmerna som vi såg när vi var små.

Så drar man i snöret till rullgardinen och trycker näsan mot rutan. Inga snömassor, inget ylande av vinden och grannens hustak sitter fortfarande på plats.

Det där med stormar tar jag med ro.

Att bli insnöad kan vara riktigt mysigt om man har rätt proviant och strömmen fungerar. Fast ibland vill man inget hellre än att komma ut ur stugan...Fråga Gabbi...

Förr om åren fick man åka till Ridskolan på Strömsholm för att genomgå sina ungdomsledarutbildningar och andra kurser. Dessa låg mycket lämpligt under julloven när eleverna på Strömsholm var hemma och firade med sina familjer. Därför fick alltid de som gick ungdomsledarutbildningarna ha hand om rengöringen i Strömsholms mycket stora stallar.

Kursdeltagarna hystes in i en länga små stenhus som kallades Lerladugårdarna. De låg nedanför Ridskolan i en liten sänka och såg ut som de var hämtade ur Törnrosdalen i Bröderna Lejonhjärta. Pittoreskt, tänker ni nu!

Det kunde man ha tyckt så länge det inte blev snöstorm...

En jul var Gabbi med ett gäng andra tjejer från UPK på kurs på Strömsholm. Den kvällen började det vina kring husknuten när de kröp ner i sängarna i lerladugården. Det blev snart natt och alla sov gott.

På morgonen ringde väckarklockan någonstans i beckmörkret. Tjejerna möttes av en kompakt tystnad och ett mörker så svart att man inte såg handen framför sig.

Då de hittat lysknappen fick de se snö som trängt sig in under tröskeln på ytterdörren. Det lilla fönstret var täckt av ett tjockt lager snö. Tjejerna hoppade snabbt i kläderna för att ta sig till Markan och frukosten.

Det var då de upptäckte att snön drivit upp längs hela husväggen i sänkan och att det inte fanns en enda möjlighet att få upp dörren.

För att påkalla någon slags uppmärksamhet så började de banka i väggarna och ropa i hopp om att någon skulle höra dem. Men de möttes av fortsatt tystnad. (Detta eftersom de var sena och samtliga människor redan satt på Markan och åt i godan ro.)

Den dagen skulle det ta en bra stund och halva förmiddagen innan någon förstod att tjejerna från UPK var i nöd. Men de blev utgrävda till sist och kunde återförenas till lunchen och Krums fantastiska mat.

Hej! Nu är helgen förbi. Igår var det klubbhoppning med massor av starter som vanligt. Allt gick bra, massor av fina ritter och resultaten hittar ni på tävlingssidan på www.uppsalaponnyklubb.se .

Emilie Wass stod visserligen på näsan redan i första hindret. Därmed stod hon för dagens underhållning. Dessutom filmades allt och jag har lagt ut filmen åt er här på bloggen!

Kom ihåg att hänga med på ställningen i "Julshowskvalet" som ingår i klubbtävlingarna under året. Mer om det finns också på hemsidan. Den först poängen uppdateras under morgondagen.

Det får bli ett kort inlägg idag då jag sitter och sammanställer höstens lokstödslistor. Jag är på streck 7823 nu...