Hej! I förra veckan skrev jag om hörn, eller rättare sagt hörnpasseringar. Nu har det dykt upp fler hörn.

Aha, noshörningar tänker ni. Men det är inte vad jag tänker på. Visste ni förresten att en vuxen noshörning kan väga bortåt 1300 kilo. Det är dubbelt så mycket som en riktigt stor häst… Liksom hästar så äter noshörning gräs och buskar. Det har jag läst på Wikipedia som är en sida om vilken jag tipsades av mormodern till en viss f d hamster. Fast av andra källor har jag hört att man inte ska tro på allt som står i Wikipedia.

Nej, det var inte noshörningarna jag tänkte på .

Aha, enhörningen, tänker ni då.

Näpp, inte den heller, Fast i Wikipedia står det visserligen att enhörningen var ett mytologiskt väsen i form av en vit häst med ett långt horn i pannan (horn, inte hörn…) och gyllene hovar. Tänderna är vita och perfekta. (det är viktigt vetande) Då man läser raden om att Enhörningen är vit som snö förstår man att den inte kan vara släkt med hästen trots att det ser ut så. Det finns inte en skimmel som håller sig vit som snö så vitt jag vet.

Så till min hörning, fyrhörningen! Jag har i dagarna gjort upptäckten av en alldeles ny form på en häst. Det är ingen speciell ras utan just en form.

Jag upptäckte fyrhörningen i morse när jag skulle borsta Ronaldhino innan ridningen. Jag började som vanligt framtill vid huvudet och allt verkade som vanligt. Så jobbade jag mig bakåt och var någonstans i slutet på magen när jag hajade till. Magen hade fått hörn!

Rolles stora runda mage hade övergått från ballongform till att få hörn. Jag backade av lite för att beskåda det hela. Jisses! Nu hade det verkligen fått överstyr. Min häst har blivit fyrkantig, tänkte jag.

Jag försökte ställa mig i en annan vinkel för att se om det blev bättre.

Det blev det inte…

Jag som ska tävla om knappt två veckor tänkte jag och mindes med fasa de där två tanterna från i fjol som viskade att de aldrig sett en så fet häst i sitt liv, när jag var på tävling i Bälinge.

Jag kommer aldrig få in honom genom ridhusdörren, tänkte jag sedan. Möjligtvis genom den där stora skjutdörren vi har på kortsidan i vårt eget ridhus. Men aldrig genom dörren på tävlingsplatsen.

Jag kliade mig på hakan och tänkte att här måste till starka medel om det ska bli någon tävling. Boven i dramat är vårat hösilage. Den förra sändningen innehöll mycket vatten så därför fick man fodra ganska frikostigt för att givan skulle innehålla tillräckligt mycket näring.

Så för ett par veckor sedan bad vi att få torrare hösilage. Det var då jag borde ha sänkt dagsgivan litegrand. Min häst är ju så lättfödd. Han behöver bara tänka på hö så ökar omfånget med några centimeter.

Nu har han sannerligen både tänkt på hö och ätit i överkant…

Det får helt enkelt bli en minskning av mat i hinkarna ett tag framöver. Jag tog en titt på fyrhörningen igen och gick för att hämta sadeln. Måtte bara sadelgjorden räcka runt, tänkte jag.

Rolle stod i sin box och plirade med sina svarta ögon när jag gick. Det såg ut som han sa: Kanske man kan få något att äta?