Hej! När jag var yngre så var min största ryttarförebild Lars Andersson på den kolsvarta hingsten Herkules född 1971.

När det var Lasse och Herkules tur att göra entré på dressyrbanan höll jag alltid tummarna lite extra hårt. Under sina tävlingsår tog Herkules 56 placeringar i svår klass dressyr. 1988 deltog Herkules och Lasse i OS.

Det var ingen av mina kompisar som fattade någonting om varken Herkules eller Lars. De hejade på hoppryttare som Peter Eriksson, Hugo Simon eller Ulrika Hedin och jag blev rätt så hånad...

Jag försökte få de andra att förstå varför jag dyrkade den där kolsvarta hingsten med sin gigantiska hals som gjorde att han såg ut att kunna stå på öronen i vilken sekund som helst och ryttaren med de flera meter långa och pinnsmala benen.

Men jag måste säga att de förstod sig inte på dressyr över huvud taget!

Kanske hade det något med Lars Anderssons utseende att göra... Kort hår, snedbena och stora glasögon....

Jag menar han var ju inte så olika en annan idol jag hade. Skräckförfattaren Stephen King...

Lite kungligt liksom...

Fast då borde jag ju ha gillat Ola Ullsten också...

Nä, det där var nog bara en tillfällighet eller så hade alla fyra samma optiker...

Jag brydde mig i vilket fall inte om vad de andra tyckte och Herkules fortsatte att vara min absoluta favorit bland de bästa dressyrhästarna.

Även om Herkules inte finns kvar i dag så lever han vidare genom sina avkommor. Den extremt stora halsen ärvs gärna vidare i flera generationer. Vi har idag två hästar i stallet som har Herkules som morfar; Lola E och Winston. De båda bär dagligen omkring på varsin ståtlig Herkuleshals!

Lars Andersson red inte i de stora sammanhangen något mer efter att Herkules pensionerats. Men han är än idag med på många av de stora arenorna men nu i kulisserna som make och tränare åt Louis Nathorst.

Vad jag vill ha sagt med detta är; Håll fast vid era idoler!